stenkoll

man gör en massa saker hela tiden; tillverkar, reparerar, underhåller, sparar, skapar, drömmer, älskar, vårdar, ömmar, bryr sig. Tänk en framtida generation som förstår värdet i allt detta slit. Om den nya tekniska revolutionen förstod att fördela rikedomarna jämnt skulle vi alla ha mer tid för varandra och slippa oroa oss och slippa tävla om utrymme. Vi kunde se skönheten i det allmänna igen, det gemensamma. Jag tycker som Roland Paulsen skriver, att vi borde sluta lyda och leva mer. Inse att människovärdet ligger långt utanför arbetslinjens syn på oss som individer.
Ge oss tid och utrymme att leva det liv vi vill ha, i det tempo vi klarar av. Det är min fasta övertygelse att alla skulle tjäna på det.

"Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst [...]"

ur Gunnar Ekelöfs "Om hösten", 1951

Filosofiska rummet om meningen med arbetet

Mrs Bean

jag saknar gränser för vad jag tål, tror jag. Jag tillhör den skara människor som tenderar att ge mer än vi egentligen orkar när det blir kärvt, för att vi tror att en ansträngning kan hjälpa oss ut ur en pärs, att hårt arbete löser allt. Vilken dumhet. Det är väl reptilhjärnan som sätter in när vi inte orkar tänka klart längre. En bra sak är ändå att jag i och med detta klargörande har nått en slags insikt, frågan är dock om denna insikt stannar på ett filosofiskt stadium eller om jag verkligen lyckas ändra på mig, så gammal hund jag är.

Under veckan som gått har jag ändå varit härligt omoralisk och duktig idiot på samma gång. 10 m3 ved är omhändertagen, jag har deklarerat och hållt ordning på hushållet, simmat, promenerat och känt mig både trött och nöjd. Samtidigt skamsen. För jag har skubbat från arbetet för första gången i mitt liv. Sjukanmält mig. Jo, Kulla-Gulla har vuxit upp och blivit en rebellisk Mrs Bean.

Jag tänker ofta på det som en person i mitt förflutna sa till mig då jag berättade om min utmattning; men sätt dig och mata duvorna då. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka och lukta på rosorna oftare. Ingen tackar mig för att jag är slutkörd på grund av ett vikariat, ingen hjälper mig när terminen är över, så jag har inga skrupler. Inga alls. Nästan.

Fina saker händer också i livet, jag har under ledigheten sakta fått tillbaka sömnen igen och njuter av att ha livet i behåll. Jag har vänner som verkligen tycker om mig för den jag är och idag kramade tösabiten om mig och sa något som fick mig att tåras. Jo, jag är älskad. Bättre än så kan livet inte bli, faktiskt.

Och så har jag fantasi med. Jag låtsas att jag har sällskap under mina promenader, eller när jag behöver det. Ibland fungerar det bra, ibland inte. Fördelen med en fantasisällskap är att jag kan få en tröstande arm om mig när jag behöver det, placeboeffekten fungerar kanske lika bra som den där hundblicken som ett forskargeni i Japan menar skall kunna ersätta en kram eller mänsklig, fysisk närhet. Jodå.

Staffan Westerberg höll i morgonens tankar för dagen. Han berättar så vackert och enkelt. Det finns människor som har den förmågan, att berätta utan poänger. Befriande tycker jag. Det var skönt att slippa höra någons åsikt vid morgongröten, utan krav att ta ställning, bara få sjunka in i någons liv och skrocka inkännande och lyssna på en högst personlig betraktelse.

Merianvärde

Annika eller Pippi, denna eviga fråga. Idag läste jag en artikel av Therese Bohman som känner sig manad att ta den duktiga flickan i försvar mot tidens populärfeministiska Pippitrend, som hon kallar det. Vi ska vara si eller så. Visst kan jag hålla med henne, men inte på bekostnad av att bli reducerad till det ena eller andra.

Själv är jag bådadera. Annika finns där, utan henne hade jag inte varit den yrkesperson jag är idag och Pippi med, utan henne vore jag knappt ens halv. Jag tror att Astrid Lindgren insåg det när hon skrev ner sin berättelse för oss. Det är sagans natur, att med en enkel beskrivning måla upp en komplex värld, och ju enklare dess mer tillåts du själv att fylla i. Likadant är det med bilder.

Det finns så många duktiga kvinnor, alla är komplexa individer som har använt både Pippi och Annika för att utforska världen och ge en ny bild av den. En av de nutida historiker som framhåller den hittills snedvridna historien, där kvinnor i bästa fall har fått stå vid sidan av, är Dick Harrison. Dick skriver, med stor risk för populärfeministisk mansplaining, om flertalet bortglömda kvinnor genom historien. En av dem är Maria Sibylla Merian, den skickliga tecknaren och naturvetaren som upptäckte metamorfosen. Hon är en av mina stora favoriter inom genren, kanske delvis för att hon är kvinna, men mest för hennes obändiga vilja att se och förstå. Trots andras påståenden och påträngande tradition och förutfattad mening, lyckades hon bevisa det som alla andra hittills hade borstett från; företeelser i vår absoluta närhet.

Merian såg komplexiteten och skönheten i det enkla, det simpla och vardagliga och gav åt detta av sin värdefulla tid. För det krävs en kvinna med både Annikas städade disciplin och Pippis envishet och fantasi, och kanske var det just på grund av att hon var kvinna i en mansdominerad värld som hon kunde frigöra sig den vetenskapliga disciplinens betungande arv och miljö...

Maria Sibylla Merian, mina vänner; en kvinna att lägga på minnet.

Bulbous Creation - You Won't Remember Dying

snygghetseffekten

vin som hälsodryck. I ett inslag på radio berättas om förhållandet mellan graden av kritisk inställning och alkoholintag. Ett glas vin skapar omedelbart förhöjd tolerans, t.o.m. en låtsad påverkan ger samma effekt enligt en fransk studie. En låtsad champagnefylla är alltså också en fylla, fast billigare.

Dagens ungdomar väljer i högre grad att avstå helt från spriten. Stadsbor that is. Kanske bybor har ett större behov av avtrubbande medel?
Jag vet inte.
Faktum är att bybor är mindre kritiskt lagda. En skåning är glad och dryg, ungefär som busschauffören i sången från efterkriget. Fler SD-väljare borde ta sig ett järn.
En tanke.
Stadsbor väljer i högre grad att skippa familjebildning och rata lättsamma nöjen, såsom TV-sport och gags. Buskis är en folklig tradition, precis som kärringkånk.

Om alkoholkultur skall förklaras med betoning på den andra delen i sammansättningen skulle inavel, svensktoppen och lingonsylt-på-fiskgratäng få en rimlig förklaring. Liksom fluga, korselett och cykelbyxa...
Kanske en skulle ta sig ett glas öl till lunch ändå.

söndagskört

magnolia mot slottsmur

litet mer sansat läge idag. Morgonen började riktigt hyfsat, med värmande sol på nattens regnskur var det perfekt att kitta fönster efter frukosten. Det gick fort, jag har nämligen utvecklats till en riktig fönsterkittarjäkel och hade linoljekittet friat skulle jag inte tveka.

Så småningom flockades molnen så vi tog en biltur till några vänner som inte var hemma, utan fortsatte till Bosjökloster istället. Slottsparken fick vi för oss själva och vi slapp t.o.m. betala inträdet på 2 X 20 SEK eftersom kassabåset var tomt. Det var skönt att få vandra ensam i den fantastiska miljön där, det poserades framför "tusenårseken" (som egentligen är 6-700 år, men fortfarande Skånes största träd) och plåtades disig Ringsjövy, och när vi var genomkylda av snålblåsten körde vi vingelvägarna tillbaka igen. Vännerna hade inte kommit hem än så vi fick alla medhavda kanelbullar för oss själv.

Kaffepausen tog vi hemma innan dagens promenad runt närområdet för att se vad som händer i naturen. För var dag sker det något nytt, just idag såg vi (och hörde) grodorna leka i abborrdammen hos sothönsen och kniporna, och så fick vi se ärlan, gröngölingen, spillkråkan och sparvhöken utöver en gråhäger som kämpade karskt i motvinden. Vitsippor och hästhovsört, veronica och tibast, små borst på lärken.

Halvvägs runt överraskades vi av ett rejält ösregn, så det var skönt att värma upp sig vid brasan när vi hade kommit tillbaka. Snart blir det sedvanlig söndagspizza och film och i morgon börjar allvaret igen. Det har varit en skön ledighet, skit bara att sköna saker har ett slut.

Kevin Ayers & Daevid Allen - Lady Rachel

torparlördag

i morse närde jag en lös plan om att cykla till ängsmarkerna vid Räfshalen och hjälpa till med vårarbetet, fika och titta på Juskushall, och kanske därefter köra till Malmö och lyssna på ett föredrag, men jag fastnade (som vanligt) med annat och det är jag glad för. Vilket väder! Rosorna är nu beskurna (jag hoppas att de klarar pärsen), och fönsterna på lillstugan, som absolut inte klarar av en sommar till utan färg, har fått sig en skrapa. Som bekant stannar ett enkelt arbete aldrig vid det planerade, för när jag plötsligt märkte att fönsterkittet hade lossnat och började pilla i ett hörn, var det klippt...

Jag tog en kort lunchpaus för att grädda pannkakor åt oss för öppen dörr (en av de genialiska fördelarna med att bo i en skokartong). Hade det inte varit för vännerna som kom på besök från Dalarna, så hade jag förmodligen fortfarande hållit på. Tur en har vänner som påminner en om att det är lördag! och kaffe smakar aldrig så gott som när en håller på med husförbättrande åtgärder. Mycket kaffe blev det.

Fem timmar senare, och stärkt av snickesnack och kaffe, kunde jag återgå till skrapet. Om det inte blir för kallt imorron så åker kittet fram, men det får vädergudarna eller dagens infall avgöra, en vet aldrig så noga.

Miller Anderson - High Tide, High Water

fredagssol

ett skånskt Toscana

En cykeltur gör gott för hjärtat. Efter frukost beslutade jag mig för att sluta prokastrinera vedinköpet som gått i stöpet, eftersom min leverantör inte kunde hålla det utlovade måttet, så jag tog cykeln runt närskapet för att fråga grannarna om råd. Samtidigt ville jag ta en tur till Djupadals mölla för att kolla vad det var för skråpor jag hade sett i ögonvrån från bilen igår.

det visade sig vara vanlig Peststkråp (hybridus)

Jag hade tur idag, både med vädret och grannarna som var hemma. Henny, min närmaste skogsägargranne, tipsade om Göran-med-sågen, som i sin tur tipsade om Göran-med-hästgården (många Göran häromkring), så jag cyklade runt och frågade, fick slutligen napp och dessutom ett ansikte bakom de granna gårdar som ligger en bit in på alléer och skogspartier runt mig. Göran nummer 2 var en trevlig man, hans mark har gått i arv sedan 1600-talet och gården är lika gammal. Han höll sig med hushållerska och två vedkillar från Rumänien, troligen bor de i det uppstallade gamla rucklet till husvagn som står en bit från gården. Att min ved nu kommer att vara bearbetad av rumänska hjälparbetare vet jag inte hur jag ska ta än, rent samvetsmässigt. Jag antar att de får lön och att jag därmed hjälper deras familjer till ett bättre liv, däremot undrar jag förstås hur de blir behandlade av patron Svensson under tiden. Min ved kommer bestå av kluven björk och avenbok, så kvaliteten är det inget fel på. Och på markerna stod fyra tranor. Jag tog det som ett gott tecken.

grann gård och fina fåglar (Grus grus)

Så rätt nöjd och glad ändå cyklade jag vidare mot Anderstorp som ligger ca 5 km hemifrån. Det är en smal och backig väg och eftersom jag nu inte hade någon tid att passa kunde jag ibland lägga mig i vägrenen för att kolla på omgivningarna och på gladan och molnen som seglade förbi. Det är verkligen underskönt häromkring. Efter några bilder på skråp tog jag omvägen genom Eneskogen, ett naturskyddsområde som ligger norr om vulkanen Jällabjär och som med sina toppiga enebuskar och gärdeshägnade kullar liknar den Toscanska landsbygden. Här stannade jag ett bra tag, tog flera hundra bilder på vägar, enar och mossiga stenar, lyssnade på fågelsång och tog in lugnet. Inget annat än naturens ljud, precis som hemma. Spelande gransångare, rödhake, gärdsmyg och bofink, men även taltrast och dubbeltrast och över ängarna drillade sånglärkan.

Anderstorp

Nu sitter jag i trädgårdsmöbeln i bara t-shirten och skriver på min laptop. Snart kommer tösen hem från skolan och då ska vi ta en fika och njuta av vädret till den sista droppen sol tagit slut. Men innan dess ska jag göra sticklingar av lavendeln och börja inreda vår ateljé och överraska henne med en plats där vi kan måla med terpentin och lösningsmedel även om det skulle regna i sommar. Det blir så bra detta.

Eneskogen

The Black Crowes - What is Home