mörkt

Alexander drog förbi utan större oväsen, jag tror att stormen peakade under hemresan från jobbet. Snöglopp gör inte fredagströttheten bättre kan jag säga men jag lyckades ta mig hem utan kontakt med rådjur även idag. Ibland känns livet rätt meningslöst, varför ut och köra när man riskerar så mycket? Inte en sekund idag gick utan att jag tänkte på stumpan. Eftersom planen för luciafirandet var oklar gav jag mig av tidigare i morse, jag ville inte riskera att missa något. Klasslärarna hade gett eleverna ledigt på förmiddagen - min morgonlektion uteblev alltså - så jag hade alltså kört hemifrån före tösens buss kom, helt i onödan. Meningslöst, sa Bull.

Ordinarie bildlärare var på blixtvisit idag. Ett glatt återseende för kollegorna kändes som femte hjulet för en annan. Som vikarie är man en mix av tillfällig resurs och ovälkommen rival, så ser livet ut för alla resursarbetare och något jag får leva med ett tag men jag tror att jag klarar mig! Att jag inte identifierar mig med lärarna kan bero på att vi inte pratar om samma sak, har samma humor eller utbildning, men främst tror jag det beror på att jag är på genomresa och sparar på krutet, precis som "kollegorna". Man gillar läget, liksom. Gör jobbet. Och med handen på hjärtat, ser jag inte fram emot jullunchen som jag tecknade mig för på fredag. Jag är ingen minglare, utan en trist person som faktiskt mycket hellre gillar att bjuda på små intima middagar hemma och som föredrar att gå på teater eller bio ihop med en god vän och tösen. 

Jag har en lång resa kvar innan jag kommer att orka med stora sammanhang och ljudliga tillställningar igen. Efter sommarens katastrof och som livsläget blev därefter är jag glad att jag orkar med ett nytt arbete, för det är en pärs för mig. Minsta omställning är som att rida rodeo, men den känslan begär jag inte att någon skall förstå. Jag kan bara säga att jag är nöjd med det lilla livet jag har som är det bästa jag vet. Allt annat är utanpåverk, ett sätt att klara livhanken ekonomiskt, om jag inte kör på ett vildsvin eller rådjur eller halkar av vägen innan. Men så kan man inte tänka.

ljust

senaste teckningen av favoriten

det har varit en bra dag, efter veckans städning och vedintag tog jag en tidig tur till närmaste storstad och skämde bort mig själv. Åt lunch och fika med en vän, provade underkläder, letade julklappar, glömde bort mig i bokhandeln en stund, promenerade och tittade på konst. Simmade, bastade, kom hem till en uppvärmd stuga och en nöjd tösabit - det bästa av allt. Sen har vi skrattat, pratat, beundrat geografiarbetet och den senaste teckningen av senaste favoriten, lyssnat på senaste låten, slötittat på film och fixat kvällsmat tillsammans. Nu blir det läsa och sen släcker jag lampan efter en av flera bra dagar på sistone. Det ser ljust ut.

wrong

by blacklodge

jag tror aldrig jag har tagit med mig arbetet i samma omfattning förr som nu, eller så är det jag som glömmer. Visst höll jag på med auktionsresultat, gick igenom varje klubbslag på nätet, alla tillgängliga nättidningar om branschen, nyhets- och trendspaningar. Och då jag pluggade... Helg vad är det, liksom? men nu, jag gör inget annat än skriver om arbete på bloggen, vad hände? det hjärtat är fullt av talar munnen sägs det, jag vet inte. Nu när två veckor har gått kan jag konstatera att det som är roligt med skolan är eleverna, inte lärarna. Jag är litet trött på jargongen, såg att det fanns ett litet uppslagsverk om skolans fackvokabulär i hyllan ovanför mitt skrivbord. Det är en märklig värld där ute, å ena sidan talas det om att göra sig förstådd, medan å andra sidan är det tydligen viktigt att inte vara alltför lättolkad. Jag antar att det är likadant för alla yrkeskårer - självaktningen ligger tydligen i retoriken.

Nåja, jag har idag fått min egen dos rappakalja, fick nämligen hem senaste avhandlingen från mitt Alma Mater; "The G-Word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Tranforming Graffiti" av eminente Jacob Kimwall. Jag tror att ingen annan fakultet är lika passionerat intresserad av att såga sig själv vid fotknölarna som den konstvetenskapliga. Här har vi ytterligare ett bevis för detta. Vi konstvetare älskar att ifrågasätta allt så till den milda grad att vi ansätter oss själv och de grundvalar som ämnet har vilat på under decennier, tills det spricker i fundamenten. Visst är det härligt! Jacob Kimwall är ämnets nye gossen Ruda, killen vi alla vill känna, han som kommer från golvet, en skitig arbetartyp med sprejfärg på jeansen. I den konstnärliga akademiska världen idag finns det inget fulare än akademism, inget som stinker värre än konformism, inget som är tristare än estetik... i denna världen är det chic att vara anti, men det gäller att veta vilken sort för det är lätt att ta fel om du vill vara rätt. Och om du tror att det alltid är tidningarnas kulturjournalister som sätter tonen tar du fel. Ironi är ute, elakheter är ute, blockpolitik är totalt ute. Idag är det subjektiv ärlighet, gedigen kunskap och emotionellt djup som gäller om du vill vara rätt. Inget är fel då du är påläst, minst av allt om det som alla avskyr att prata om, som svårplacerade saker likt etik och moral, sådant älskar en konstvetare. Graffiti, t.ex. är det konst?

blacklodge. Favorit just nu.

right

Pablo tecknade också med höger

jag tränar högstadieelever att använda höger hjärnhalva, därför är min vänstra nu utmattad. Även om det kostar på vet jag hur viktigt det är, för genom att öva upp den högra halvan lär vi oss holism, att se helhet, skönhet och nuet, ett komplement till det vi till 90% drillas att kunna idag, nämligen detaljer, detaljer och detaljer, igår och imorron... Genom att öva oss att se utanför det kroppsliga jaget, till sammanhang och känslor, färger och smaker, dofter och humor, tränar vi oss samtidigt att bli vackra sociala människor. En själ som bara får se hårda fakta riskerar bli maskinell, rationell, beräknande och kalkylerande - visserligen en bra arbetare och förmodligen en utmärkt programmerare och administratör - men skulle du vilja leva med en robot? är det en sådan individ jag vill älska med? ha som chef? Obviously rhetorical.


En elev berättade idag att de hittills knappt hade tecknat eller fått använda fantasin utan hade ägnat mycket mer tid åt att skriva av tråkig konsthistoria som läraren stod och orerade. Varför, undrar jag, när det är exakt sådant man enkelt kan tillskansa sig genom att googla, åtminstone på högstadienivå. Jag uppmanar istället mina elever att träna sig i att kladda, teckna, skissa och att träna händernas intelligens, det får bli deras läxa och framöver förväntar jag mig ungar som istället för att säga att de inte kan, vågar utmana sig genom att finna på egna lösningar på bildproblem. Fantasi är en träningssak, tro inget annat.

Så idag har jag kommit till en insikt, jag har fattat ett viktigt beslut. Nästa termin skall jag bara träna eleverna i att använda höger hjärnhalva. Inga prov, inget skrivet kunskapstest. Bara färg, mellanrum, skuggor, bilder, ljud, ljus och mer bilder. För om de inte får det hos mig, var skulle de annars få det?


A propos hjärnan. Här kommer en TED-favorit i repris: Jill Bolte Taylor som såg sin egen stroke som en möjlighet att förklara vad det är som händer. Ett fascinerande reportage inifrån medvetandet.
OBS: Varning för känslor!

PBS

jag lider av Post Breakfast Syndrome - alltid värst under adventstider. Den där förföriskt lockande lussekatten som har fått ligga och sprida doftspår från kaminens värmehylla är som spiken i kistan, ändå dristar en sig att fylla mättnaden efter den långa frukosten. Kombinationen av äkta smör, socker och fluffig vetedeg mättad med mustig saffran är en ond drog, när sedan kaffefixen intas ovanpå är döden omedelbar. Hur ska jag nu orka hänga tvätt, hämta in ved, byta sängkläder och klä på mig? Äh, jag får ta en sak i taget och tänka på kommande skolvecka. Mycket spel och lekar är inplanerade. Life's a Bitch.

Heavy Jelly - Just don't feel so good

Favorit

självporträtt av
en ung man i kunskapsmörker

Veden är inplockad, stugan städad och mail till förra vikarien avklarade, så har förmiddagen gått av stapeln och jag kan sätta mig ner med min första kopp kaffe. Brasan sprakar och där ute någonstans lurpassar katten på småfåglarna som för året har fått ett eget smörgåsbord med lyxiga vildfågelfrö. Lantmännen i Ljungbyhed förser oss med fågelmaten, även till vaktlarna som fortfarande lägger ägg. I morse möttes jag av ett radband vackert spräckliga ägg, lagda alldeles precis innanför dörren till den gamla lekstugan som har fått bli deras tillfälliga respit. Min plan är att försöka bygga till stugan till våren, så att de kan få ännu mer solljus och en fin rastgård där de kan få vara i skydd av katter, rävar, ormvråkar och andra rovdjur. Under björkarna och den knotiga boken finns det gott om plats och där tänker jag hänga upp en randig hängmatta till sommaren.

Mina närmaste tankar går ändå främst till skolan och till de ungar jag har fått möta. Det är en salig blandning av förmågor och behov, och jag har redan skaffat mig tre favoriter... jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den känslan, men antar att det är svårt att avhålla sig. Kanske det är lika bra att erkänna och genom favoriseranadet visa att det är OK att gilla varandra, precis lika mycket som det är att inte göra det. Livet ser ut så, vi får se till att acceptera varandra ändå men måste för den skull inte gilla varandra lika mycket.

Förra fredagen gick jag bredvid den vikarie jag nu ersätter, och medan hon enskilt gick igenom betygen gick jag runt i klassrummet och bekantade mig med eleverna. Vi pratade om proportioner, disposition, färglära, komposition och annat ämnesspecifikt och jag förstod i vilken grad de använde sina grundkunskaper, och att väldigt många verkade hämmade av olika saker. Generellt var det flickorna som stördes av att deras mål var orimliga, att det blev "fult" och att "de inte kunde". Killarna tycktes mer vara störda av varandra, de flesta är drillade i lagarbete (skolan har en fotbollsprofil) och har kanske svårt att se sig själv utanför gruppen.

Camo-Beuys av Warhol

Längst bak, med jackan på, satt en kille och såg uttråkad ut. Det var tomt på bordet framför honom så jag gick fram och frågade om han var färdig med alla uppgifter inför betygssättningen. Då fick jag veta att detta var hans första lektion med klassen, att han inte förstod svenska men att engelska gick bra. Vi började prata, jag ställde litet frågor och han berättade att han spelade piano, gillade Mozart men inte hade kunnat spela sitt instrument sedan han hade kommit till Sverige. Jag visade honom konstboken som låg intill och stannade av en slump vid bilden på Josef Beuys av Andy Warhol. Jag sa nog något om popkonstens besatthet av kändisskapet, om gränsbrytningar och vad som anses vara fin konst, om Beuys konstnärskap utifrån sina krigsupplevelser och om camomönstret. Korta meningar, inget svårbegripligt men jag såg på honom att han visste, jag förstod att han faktiskt var van vid att titta på bilder på ett sätt som går utanför planschverk och banala illustrationer. Han fick välja teknik och jag lämnade över boken åt honom att fortsätta bläddra i för inspiration - klassen hade tidigare ägnat tre lektioner åt konstpastischer så jag ville ge honom en chans att prova på. Mot slutet av lektionen vinkade han åt mig och visade upp sin teckning. Han hade valt en av konsthistoriens finaste självporträtt... en enkel stol målad av Vincent van Gogh 1888, och jag förstod då att kommande termin blir spännande.

En sjundeklassare som förstår att disponera tid, kunskap och teknik och på kort tid klarar av att skapa en färdig bild, förtjänar stor uppskattning, det är inte någon självklarhet. Inte alla barn har fått chansen att lära sig ta ansvar för sin tid, eller blivit uppskattade för att de tar egna initiativ. Många elever är kuvade, både direkt och indirekt, för genom att curla kan du som vuxen skada ett barns initiativförmåga lika mycket som om du ständigt bannar det.

en självmedveten Zorn i vargskinnspäls

Under denna veckan mötte jag ytterligare en tystlåten elev som också visade sig vara en riktig djuping. Han hade valt att göra ett vänskapsporträtt av klasskompisen istället för en selfie och teckningen är något jag kommer att bära med mig i tankarna framöver. Genom att studera elevernas arbetsmetoder lär jag mig massor om individerna och hur jag måste gå tillväga för att lära ut. Slutresultatet måste inte alltid vara det enda som räknas, en förmåga kan lika gärna visa sig i förmågan att disponera tiden och materialet och det är en sak jag vill lära min elever, bland andra; processtänkande, dispositioner, att kritiskt granska och att korrigera utan att vara nedlåtande och så arbetsro, att tillåta sig vara i sig själv för en stund. Jag vill lära dem att släppa prestationsångesten och att argumentera för sin idé. Jag vill få dem att förstå att genom att se sig själv ser man andra och att konstbetraktelser och tolkningar övar din empatiska förmåga, eftersom du måste sätta din in i någon annans tankevärld. I samma klass går en rätt stökig kille som inte heller ville göra en selfie utan ägnade större delen av lektionen åt att försöka fnula på vad han kunde göra. Slutligen valde han ett befintligt idolporträtt av ett fotbollsproffs med ett väldigt karaktäristiskt utseende (Rio Ferdinand har ett grymt drag runt munnen som gör sig bra i svartvitt).

Jag var stolt över att kunna presentera flera bilder mot slutet av dubbelpasset som visade både processen, dispositionen, argumentationen och i flera fall helt färdiga resultat. Och kanske det viktigaste av allt: att ett bra resultat inte nödvändigtvis innebär perfektion.

En studie i ödmjukhet

Interstellar Overdrive - Music For the Trees

Rakel Spektakel

så hette min första vikarie, det var i grundskolan och vi förstod snart att ta tillfället i akt för att ena oss som klass och gå emot denna oönskade nya bekantskap. Ordet vikarie har sedan dess haft en skev klang, något som skulle sättas upp mot och testas. Nu är jag själv i sitsen, pilutta mej!

Idag har jag haft två morgonpigga 7:or och en eftermiddagstrött 9:a som nu får sina avgångsbetyg i bild i julklapp, de kommer att ha hemkunskap nästa termin så jag förstår att deras motivation är noll. Men präktigheten hos en taggad fröken Rakel Spektakel tog över och åtminstone några (bättre än inga) niondeklassare ansträngde sin motivation, om inte till bristningsgränsen, så åtminstone till ett visst resultat. Men ska inte slita sina gråa hår i onödan, en sak jag har intalat mig är att försöka göra arbetet med glädje. Är jag inte glad, så blir inte eleverna det heller, är jag omotiverad blir de det med och jag vill verkligen inte sabba den lilla skaparglädje de har kvar sedan sist de fick skapa utan betygskrav eller fasta stenciluppgifter. När jag tänker på vad det nyaste betygssystemet kan ha gjort med skaparglöden blir jag lätt desillusionerad... tvånget att bevisa resultat genom presenterbart material kan ha mördat mången glad entusiasm i sin linda. Främjande av skaparglädje står faktiskt i läroplanen, men den går inte att lära ut som matematik eller grammatik. Kvalitativ kunskap kräver tid och tanke, och hos mina klasser verkar det vara mängden papper som avgör en elevs betyg, inte arbetsprocessen eller den personliga utvecklingen eller glädjen. Och med tanke på att mina klasser nu är inne på sin fjärde Rakel är det inte konstigt att dokumenteringen av elevernas utveckling har fått stå efter...  för som lärare är det säkert lättare att hålla sig till hårda dokument än till något så eteriskt som glädje. Men jag vet att de finns, lärarna som litar på sina kunskapsomdömen och som vågar se på läroplanen som en rekommendation. För allt är förstås en tolkningsfråga, eller hermeneutik som vi humanister plägar säga.

Ja, det blev en liten utvikning och jag kan ha fel, så rätta mig gärna. Var var jag nu, trött i huvudet.
Det var alltså eftermiddag och jag hade fått en knapp femminuterspaus mellan dubbellektionen före, som jag ägnade åt att städa undan efter klassen innan. Inget fikakaffe hanns sålunda med, nota bene, något som ni ickelärare genast kan slå ur hågen. Alla lärare dricker inte kaffe hela tiden och en del av dem måste betala för sin fix. I mitt lärarrum står en massiv automat som brygger acceptabelt kaffe till 3 SEK, man kan välja mellan svart till något som kallas wiener melange men den sortens excesser gör mig bara rådvill. Varmvattnet är gratis.

Nå, dagen var inte alldeles fel för den hade börjat oerhört lyckat så utgångsläget var svårslaget. Morgonpassets sjuor hyllade uppgiften (en del med stående ovationer...) och några kinder glödde av entusiasm då de insåg att de faktiskt kunde teckna, och sådant gör ett vikariehjärta litet blödigt. Eller till och med väldigt mycket så, för inget slår en väckt epifani! Nu återstår bara att återskapa  ögonblicket...

Att arbeta med höger hjärnhalva är väldigt stimulerade. Du tränar hjärnan att tänka utan logik, något som faktiskt är mycket svårare än vi kan tro. Vi tror oss veta hur bilder ska se ut och lägger därför till konturer och detaljer som egentligen inte finns där. Resultatet blir därför ofta en bild som begränsar dig genom ytterkonturer och en massa tidskrävande detaljtjafs - och de allra flesta av oss har då redan gett upp hoppet. Det är för svårt. Genom att vända upp och ned på motivet framträder plötsligt ett spel av skuggor och ljus, mellanrum och former istället. Magi! Tanken med uppgiften var att ge eleverna stimulans och en kick, något jag kan dra nytta av inför nästa termin... ren egoism alltså.

Jag lät eleverna börja med att ta en "selfie" med sina mobilkameror och berättade samtidigt om olika porträttperspektiv, här utvecklade jag sådant jag visste de hade lärt sig tidigare och la även till en historisk kontext. Beroende på hur man väljer att placera kameran ger du betraktaren en bild av dig som antingen är jämställd, över- eller underordnad - Eleven fick lära sig se sig själv i andras ögon, något ingen hade funderat på tidigare. Det valda perspektivet kunde de leka med och förstärka på teckningen, och tanken på bilden ur ett maktperspektiv var såklart något jag hoppas att de tar med sig i framtiden, eller inför nästa självbild. Min lilla revolution har startat.