Dark Shadows

jag såg en film igår som handlade om hämnd och begär. Filmen var fullspäckad av stereotypa kvinnoroller i form av den onda häxan och den väna jungfrun enligt litteraturgenrerna gothbrud (visserligen blond) versus stjärnögd blondin (brunett). Filmen har verkligen alla ingredienser för att lyckas bli en storsäljare bland den unga och trendkänsliga publiken. Vad sägs om 60/70-talschict mode och musik, hippies, viktoriansk/1700-talsgoth utspelad i en storslagen, animerad arkitektur bl.a. bestående av lönndörrar som döljer en skatt. Eller en dysfunktionell familj med ett stormrikt förflutet, spöken och en uns drogliberalism? Glömde jag säga vampyrer, våldsamt sex, explosioner och överjordiskt vackra människor? Man hade t.o.m. lyckats klämma in en varulv. Hade filmen skapats av en mindre begåvad person än Tim Burton skulle resultatet av  blandningen mellan humor och våld lätt kunna avfärdas som en lismande kalkon. Nu älskade vi den hejdlöst!

Nå. Det jag vill berätta med anknytning till filmen handlar om starka känslor, om att känna sig försmådd och utnyttjad och om maktlösheten i att inte kunna ställa saker tillrätta. Kanske även litet om maktmissbruket, om hämnden som tröst när inget annat återstår. För ibland känns hämnd så oerhört lockande. Och ibland känns vänlighet och förståelse så kvävande präktigt.

När orden inte längre når fram, när kommunikationen fallerar uppstår luckor, vakanser. Luckorna beskriver Jacques Derrida som det enda i en kommunikation som räknas, förutsatt att raderna finns.... Det är mellan raderna saker händer, det är där gnistorna yr, blodet spills, kärleken brinner och det är även där hatet väcks och sympatin. Vakanserna fyller vi på med vår egen fantasi och skapar sammanhang, mening. På många vis är bilder bättre att kommunicera genom än med ord. Bilder framkallar nästan omedelbart känslor, de griper tag om det ogripbara, det som ej får nämnas. Bilder är Tecken som tolkas med hjälp av inlevelsen. Genom empati. Ser man på bilder som semantiska tecken så är det inte svårt att förstå hur jag menar. Egypterna förstod att använda skrivtecken som en mental process. De insåg att en bild kan förmedla flera saker samtidigt, med flera bottnar. Även det kinesiska skriftspråket använder sig av detta, liksom det nyare grekiska alfabetet. Undra på att det är svårt med demokrati i länder där orden är skapta att missförstås, där det enbart är en liten litterärt begåvad elit förunnad att förstå hela innebörden. Utöver den konkreta, pragmatiska betydelsen finns ju även den ironiska, den poetiska klangen. En liten parentes bara.

Jag har ofta tyckt att ord krånglar till saker genom att förenkla och utesluta. Detta är naturligtvis något som vissa kan dra fördel av. Ord som sägs i välmening kan vändas till motsatsen om och när det behagar, se bara på den bandade telefonförsäljningen. Det du sa ursprungligen har fått ett nytt syfte och därför även en ny innebörd. Hänger du fortfarande med i liknelserna? Det kan även vara ett fegt sätt att avsluta ett förhållande på utan att behöva motivera sig. Genom att medvetet vända den andres ord och använda dem som en sköld kan det du har skrivit bli till din nackdel. Jag har varit med om det. En gång hände detta mig och det äter mitt liv att tänka att min svaghet, min kärlek, mitt blottade veka liv har gröps ur och slängts bort och trampats på. Jag kan inte föreställa mig ett grymmare öde än att upptäcka att det som varit menat som en kärleksförklaring tagits emot som hat. Hur kan det bli så fel?

Kvinnor har ofta värderats efter praktisk förmåga. Vi uppskattas som leende och glada. Att vara medgörlig och snäll, söt och rar är alla ord som automatiskt tillskrivs flickor. Duktig flicka. Söt flicka. Förståndig flicka. Dum idiot. Upplysningshumanismens människoideal är förövrigt förtryckande i sin föreställning av en sammanhållen individ. Tag det engelska ordet composed och jämför med motsatsen, decomposed... En person med En känsla, En personlighet, En identitet, En nation. Epitet har använts för att definiera normer, normalvärden, psykiska diagnoser och blivit ett mått på kvalitet, även inom konst och film och särskilt inom reklam och propadanda. En didaktisk dualism krävs för att kunna bygga upp ett starkt försvar mot det Andra, den Andre. Tanken på ett odelbart vara startade med Parmenides och atomismen under antiken runt 400-talet f.Kr och Annorlundaskapet utgår från imperialismen och kolonialismen iom. teorier kring utanförskap och marginalisering. Granskningen och introspektionen av den egna traditionen är en viktig väg till förståelse för maktmetoder och förtryck.

Filmen jag såg ruckade en smula på genrebilderna genom att ge mig möjlighet att i hemlighet njuta av de känslor som jag har lärt mig att behärska. Avund, svartsjuka och ledsnad, bottenlös sorg och depression. Alla dessa ord är abstrakta tecken för känslor. Dessvärre har de vinklats med tiden genom att ha blivit förkroppsligade metaforer för antingen ett specifikt kvinnligt eller manligt tillstånd. Att få vara melankolisk har länge setts som en uteslutet manlig åkomma. Kvinnor är hysteriska, gråtmilda och deras känslor beskrivs som något praktiskt, konkret som Gråt, Hysteri, Tandagnissel. Föreställningen bottnar i den  gamla Aristoteliska åtskillnaden mellan kultur-natur, där mannen är aktivitet, ande, själ och kultur medan kvinnan är passivitet och natur. Som sådan måste hon behärskas, kuvas, sorteras och begränsas rumsligt, annars kan Kaos uppstå, gudförbarme. Mannen kan lugnt träda ut i den vilda naturen, som rationell och logisk kan han motstå och behärska det farliga. Det oregerliga. Det ohämmade.

 Kvinnor utmålas på så vis ofta som farliga sexobjekt genom att vara onda, argsinta häxor. De som står nära naturkrafterna klarar sig ibland på egen hand, fast oftast inte. Stereotypen är skapt av en manlig fantasi och därför oskadliggjord som relativt maktlös och läckert fjättrad av sina köttsliga begär. Till skillnad från den väna jungfrun som får kärlek, respekt, ömhet och placerad på piedestal, en rumslig metafor för den gyllene bur som mannen av nödvändighet har skapat åt sin lilla bräckliga sångfågel står häxan som får sitt nödvändiga straff till slut. Det handlar om svart och vitt, två kvinnotyper som har fått definiera kvinnors identiteter sedan den grekiska tragedin. Kanske även innan dess. Dessa båda ingredienser fanns alltså även med i filmen från igår och trots stereotyper och identitetsfällor gillade jag det jag såg då. Kanske roades jag för att dess skönhet var så enkel, för att dess spelregler inte krävde mer än igenkänning av sådant jag har fått veta sedan barnsben genom sagorna - alla dessa styvmödrar, häxor, onda féer och dödsbringande kvinnliga väsen som har stått modell för den manliga rädslan för en kvinnlig sexuell aptit, ivrigt påhejad av och stödd på Freudianska principer... alla dessa blonda, ljushyllta, väna varelser som aldrig knystar om sex annat än sublimerat och konkretiserat på bild genom manliga fetischer; en oskuldsfull blick, en vippande kjol, ett par kyska glasögon, en underliggande glöd i ordvalet. Begäret efter något undflyende, vagt, osagt och drömskt. En spegelblank yta att projicera alla sina egna drömmar på, som inte ställer krav eller påminner om att även den manliga kroppen är fysisk och som sådan jämförbar... möjlig att kritisera, möjlig att konsumera.

Duras

"‎"Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker sig vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Där växer en blomma. Som tar livet av mig.""

och så var det slut på eländet

ja, jag tänker tacka och ta farväl av denna miserabla blogg som har gjort sitt. Jag har, när jag tittar tillbaka, på en ganska kort tid lyckats beskriva mig som en fullständigt neurotisk och fruktansvärt pretentiös kulturtant, något som jag har lagt ner alldeles förfärligt mycket möda på och med blicken på backspegeln kan jag egentligen bara sucka och säga att ja, jag är sådan. Ibland. Jag har tillåtit mig att tycka synd om mig för första gången i mitt liv och ja, det har känts bra. Men nu får det vara nog med det, nu skall jag rå om mig och min tös och tillsammans kommer vi att bygga upp en ny tillvaro utanför stadens stress och glam. Det livet ser vi båda fram emot.

Men vem vet, det är ett halvt år kvar innan vi kan flytta in så kanske vi hörs här igen... men låt oss inte hoppas på det, vad?

Lycka

En blogg haltar om den inte får ha litet sött i sig emellanåt, liksom en fulländad lördagsgodispåse bör den innehålla balans mellan smak och konsistens för att bli riktigt minnesvärd. Idag tänker jag försöka mig på konststycket att beskriva lycka. Kanske det ändå är det svåraste av alla känslor att beskriva, eftersom den kan innehålla så många olika spår av personliga minnen, dofter och tillfälliga intryck att det blir svårt att bli igenkänd. Men så vet jag ju även att alla känslor är subjektiva och med den tanken i bagaget vågar jag mig på ett försök.

Min gamle bästis L beskrev sina minnen ofta som doftminnen och jag minns att vi väldigt ofta korrelerade varandra i dem. Jag använder ordet korrelera eftersom jag inte anser att minnena hade ett orsakssamband, annat än att vi var lika gamla och umgicks väldigt ofta. Då de flesta minnesvärda lyckominnena uppstod under långa lediga stunder, som under sommarlovet när vi inte umgicks är det litet extra spännande att känna att man ändå kan dela en liknande känsla inför en doft, händelse eller musik. Jag beundrar människor som kan lägga ner vackra beskrivningar av sina personliga sommarminnen men vet samtidigt hur ofta detta har gjorts och att tankar på sol och glada barn slutligen mer liknar ett solblekt vykort än ett äkta minne. Det griper tag en stund genom att vara så vackert och befriande men känslan består sällan. Vad är det som gör att glädjeämnen uppstår? Om man bortser från kemi och ser till ett mer metafysiskt resonemang, borde vi kunna interagera även på andra sätt. Jag har på senare tid av olika anledningar kommit att tänka på hur vi människor utan att egentligen haft någon fysisk kontakt ändå kan känna ett starkt samband. Det handlar kanske om minnen, glada sommarminnen, vilket absolut inte bör ratas som banalt utan bär spår av sådant som vi fortsätter att värdesätta på olika vis. Ibland skyr vi dem, ibland söker vi dem men den gemensamma nämnaren är ändå att vi söker kontakt genom dem. Jag har tidigare försökt beskriva den ordlösa kommunikationen, så jag går inte in på djupet här, men vill bara nämna hur viktigt det är att vi förstår att vad vi än gör så gör vi det för att bli förstådda, för att kommunicera och i det bästa fall träffar man på någon med samma erfarenhet eller våglängd, någon som kan bekräfta att känslan är densamma.

Kommunikation är en oerhört svår procss, då det lika ofta innebär uteslutning som omfattning. Jag kan bara säga att för egen del använder jag ofta ironi för att dämpa en känsla och för att spetsa till ett resonemang. Genom att först vara öppen och senare själv ta tillbaka det nakna tilltalet genom att skämta till det eller ge det en knorr kan jag gardera mig. Jag meddelar en kluvenhet, en ambivalens som jag hoppas att någon skall snappa upp och förstå. Det är i skärningspunkten mellan de två alldeles uppenbara ytterligheterna som det spännande sker, om man kan känna samförstånd i en sådan svår kommunikation då uppstår ljuv musik. Det är då lyckokänslan uppstår. Sockerdricka i knäna och magen, ett brett leende som sprider sig som ett djupt sår mellan öronen och en mjuk och varm känsla i hela kroppen. Jag är förstådd!

Lyckokänslan är för mig ett litet känsligt djur som boar sig inne i min maggrop och som ständigt kräver näring för att överleva. I ytterst små portioner och med en galens envishet måste detta lilla djur bli ompysslat och omvårdat för att inte torka ut och försvinna. I rätt biotop kan det lilla, lilla djuret växa till sig för att kunna ta hand om ett nytt litet djur, en ny generation av glädjeämnen. Och genom kärlek, förståelse, respekt och omvårdnad kan det en gång lilla, lilla, nakna djuret växa sig starkt och börja sjunga, så ihärdigt och hjärtskärande och gripande som bara ett vuxet djur kan göra.

Trängd

Han och jag rök ihop idag igen, jag förstår inte hur jag skall stå ut i ett halvår till... detta måste få ett slut. Vi hade kommit överens, jag har skrivit det där önskade "avtalet" eller "manualen" som i princip går ut på att han skall vara vara hemma på vanlig tid. Jag kommer att vara i Skåne för att skriva kontrakt och hälsa på min bror som alldeles snart kommer att få sin första bäbis... ja, jag skall träffa X med men det är en annan historia. Nervöst. Jag har täckt upp alla tider mellan onsdag och lördag genom att låta T sova över, leka hos vänner och åka buss till ridskolan ensam. Jag har köpt åkremsa, stämt av med föräldrar och barn, handlat presenter, packat hennes väskor, läxorna klara, resten klarar hon själv. Hon klarar ju allt markarbete på egen hand och morgongröten äter ju han med. Det finns inget han behöver göra mer än att vara hemma på sagd tid och promenera med henne till bussen på fredag. Idag berättade han att det kan ske förändringar, torsdagen som jag hade täckt upp pga hans kvällsplaner är nu inte lika viktig längre utan nu är det onsdagen istället... kanske kommer han inte sluta förrän kl 20. Men, tillägger han, det kan man ju ändra på... Varför tar han upp det då? om det inte är för att markera något som han anser är viktigt i sammanhanget, nämligen att han är en upptagen person. Viktigt. Han "ville bara säga till för att jag skulle vara underrättad om vad som sker, inget annat". jaha sade jag då. Men ett kontor och ett hem med barn som väntar, mattider och läggtider är inte riktigt samma sak. På ett kontor kan man ändra planer, det kallas logistik och man får lön för det. Hemma är man hänvisad till andra regler, barnens framför allt... som trevnad, tillit och trygghet. För att uppnå detta behövs stabilitet och samarbete, ömsesidig respekt. Han saknar det, ibland glömmer han bort att duka fram besticken åt henne, ett av ett otal exempel på att T inte räknas. Förlåt, men detta skriver jag kanske mest för att jag i framtiden skall kunna minnas och förstå varför jag inte alltid orkar vara alert, smart och djup. Jag kunde skriva om andras teorier, om härskartekniker eller om logiska resonemang och slutledningar men ibland måste jag få vara mamma, arg och spyfärdig, som en mrs Creosote. Jag längtar efter en egen plats för T och mig, snart, mycket snart är vi där. Hålla ut.

Hurra...

ja så går det... livet är en villervalla. Glad!

Rollercoaster

Ett kliv framåt, tre steg tillbaka. Det är mitt livs melodi. Jag undrar när orken kommer att tryta och när jag vänder mig om och säger... jaha, det var väl det jag trodde... lägger ner garden och stannar kvar där. Jag hoppas aldrig, aldrig att jag lägger ner min garde, aldrig att jag låter omvärlden med vinnarpretentioner ta över och grusa och förstöra mina naiva ideal. Låt mig få vara den jag är ämnad att vara. Vi kan inte låtsas vara stöpta i en och samma form, hur mycket samhället, industrin eller sociala institutioner än skulle vinna på det. Diversitet, olikhet, annorlundaskap och unicitet är slagord som får mig att säga; Jag har rätt att stå kvar, jag har rätt att stå emot, jag har rätt, trots allt. Jag vill inte vara konformativ, normal, förslöad och jasägare, en god konsument eller oproblematisk medborgare, väljare och medlöpare.

Idag är jag ledsen för att en dröm som jag härbärgerat under så lång tid äntligen såg ut att bli sann men som istället visade sig bära på ett ruttet innandöme. Samtidigt är jag glad, glad över att jag har fina vänner som stöttar och finns till. Lycklig över att vara jag, lycklig över att veta att vad som än händer så kommer jag alltid att landa på fötterna. Fy fan vad jag är bortskämd! fyy skäms på mig!