...är ett nyord som innebär att drivas av en häftig motvilja mot orättvisor, och en djup existentiell smärta av att se på när marker och naturmiljöer förändras och förstörs för att aldrig mer återkomma. Det är en psykisk upplevelse av att något livsviktigt och heligt går förlorat och kan förstås som en konsekvens av den avförtrollning av naturen som följer med kravet på ett effektivt och rationellt ordningssystem där vetenskapen tyvärr har blivit slav under profitekonomin. Det är att veta att det går att göra något, men upplevelsen att allt pekar åt det motsatta ger en insikt som smärtar. Solastalgi är inte som nostalgin och har mindre att göra med dig som person eller om du är moder, utan handlar om att vara varelse. Ett varelseskap som innebär att du vet hur det känns att torka ut, att du kan känna smärtan av att bli avhuggen, skändad och slutligen bortglömd. Det är en frändskap med allt annat liv och en djup medvetenhet om att vara vid liv, men samtidigt sakna det språk som krävs för att göra dig förstådd och därför inte nå fram trots alla försök. Att vara hudlös och gränslös gentemot andra varelser har sina sidor, det fina är att du ofta lever i ett förhöjt stadium, en känsla av kontakt med något som är större än jaget och som kan kallas andligt eller kreativt. Men det kommer med ett pris.
Ibland ser jag ljusglimtarna, som då jag lägger mig om kvällen och ler litet åt mössens kamp uppe på vinden och njuter av kattugglans spel om natten. Ute kan jag höra vintern i vattnet, och när jag känner jordens dragningskraft under stövlarna när jag vandrar i sumpmarkerna är det som en skön kamp mellan två poler där den ena snart ska få ingå i den andra. Då känner jag mig hel, som en del av naturens eviga och återkommande kretslopp, eller som en viktig bit i ett enormt pussel. Men allt oftare påminner mig det vackra som finns kvar om hur försvinnande få de resterna är, som ynkliga spillror av något storslaget som har blivit musealt. För mig innebär det att leva på lånad tid, att min livsuppgift måste vara att göra det finaste och minsta avtryck som bara är möjligt för att jorden ska få fortsätta att vara närande och bärande för alla möjliga varelser som kommer efter mig. Kända som okända, i lika mån, och så rättvist fördelat det bara går. Det är en enkel visa, den vackraste av alla sånger jag känner till. För mig är det omöjligt att förstå att inte alla tänker så.
Att inte känna igen den plats man har valt att kalla sitt hem är en smärta som saknar ord och är kusligare och ensligare än någon fysisk plats på jorden. Det är som att vara ett träd utan rötter, en fisk utan gälar, och en ål utan destination. Förlusten av livsrum är ett liv utan mening, det gäller för alla varelser.
Det finns ett uttryck som jag tycker riktigt illa om i sammanhanget, och det är Jag vet. Att veta och medvetet inte göra något är svagt. Nej, det är ondskefullt, och värt allt förakt.
Min lösning är att försöka fylla varje rörelse, varje klick på tangenten, varje steg, och allt jag gör under min vakentid med eftertanke, så att allt blir meningsfullt. I den processen funderar jag på om lösningen på problemet är inom eller utanför problemet självt. Finns det ett alternativ, blir det bättre på sikt? Det är inte enkelt, men den lilla extratiden kan vara avgörande för om misstag går att reparera. Det går att förändra allt, men långt ifrån alla lösningar är goda. Ingrepp måste ske med insikt om att inget vi gör sker utan sammanhang och att alla handlingar kommer med en konsekvens. Är det värt mödan att förhandla bort det vi lever av, på, i? Är ökad energikonsumtion, teknikupprustning och ett världskrig det enda svaret vi har, och är verkligen din stund på jorden det enda du måste ansvara för? Snälla du, gå inte på den lätta.
 |
| Matthew Lessner, The Woods |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar