Kurt Vile och Jorge Elbrecht på Mejeriet

Konsert på Mejeriet igår. På vägen dit från parkeringen hejade jag på gamla kollegan som stod vid gungorna ihop med sina två barn och mannen, som också var väg till samma event som vi. I kön träffade jag O med sonen, det blev ett kort hallå och en kram innan vi steg på. Där inne var stämningen god, ölen dyr och lokalen till en början ganska tom, men sakta fylldes den på av samma prokrastinerare och kärlekstörstande dagdrömmare som huvudnumret Kurt Vile beskriver i sina texter.

Scenen intogs först av ett hemligt nummer. Synthar och hårda beats i ackompanjemang av en fantastisk psykedelisk bakgrund komponerad av foton på växt- och parasitliv. Kapade myror och blad flöt i ultrarapid över den lilla gruppen bestående av tre maskerade personer. Jorge Elbrecht, likt Leon Russell på albumet Carneys, med vitkalkat ansikte, hår och skägg framstod som mentalpatient, hukande på golvet under en prickig filt med skötare och allt. Tamaryn kompar iförd vit mask och toga, dräkten hon bär animerar ljuset och bildscenen. De mentala mellanrummen vi bevittnar är oerhört suggestiva och vackra. Elbrecht har en ängels ljusa och klara röst, musiken är suggestiv och rytmiskt dunkande; tidiga synthbeats ihop med progressive och hardcore, ibland med så högt uppskruvad volym att dunket känns långt in i benmärgen, det är omöjligt att avvärja och blir till slut litet för mycket. Mot slutet delar Elbrecht ut skivor från scenkanten, krypandes i den prickiga filten. Nu lyssnar vi på hans första album "Here Lies", titelns dubbeltydning är lika självklar som att utgåvan saknar label. Effektiv gerillamarknadsföring, men jag köper den!

Jorge Elbrecht - Here Lies

Efter en något lång souncheck stegar Kurt Vile och hans två Violators upp på scenen. Han är liten och litet kutig, det långa krusiga håret döljer ansiktet och den litet skeva munnen som jag har tyckt så mycket om sedan ett halvår tillbaka när jag först hittade honom på något forum, minns inte vilket.
Berättelserna är traditionell americana, mycket Neil Young och Johnny Cash, litet av Lou Reed, men med en berättarteknik som känns fri och enkel men utan att vara simpel. Tänk att få så mycket sagt genom yeahyeah och wowowow, dessutom alldeles utan cynism och ironi. Lyriken är avskalad och ärlig, självutlämnande och naken, och väldigt vacker. Och publiken var med på noterna; ackompanjerande med ett glatt tjo, eller med en lätt inkännande och litet melankolisk nick.

När vi åkte från Lund genom den skånska natten ekade slingorna kvar och jag vet att det finns ett särskilt utrymme för oss prokrastinatörer och dagdrömmare med alldeles för många blygt dolda talanger för profitörernas bästa. Fast, visst är vi ändå ganska nöjda med vår tillbakadragna tillvaro?
Framstegstro och vinnarskallar, vem tar väl sådant på allvar idag.

Kurt Vile - Wakin' On A Pretty Day
Wild Imagination 

Pretty Pimpin