posthumanism

Ledig tid mellan arbetspassen innebär att en hel del har hunnits med. Garaget har fått belysning (heureka!) och så har jag äntligen fått upp rören till sommarens vattenreserv. Förra året bestämde jag mig nämligen för att göra slag i den fyndiga planen att samla upp regnvatten från garagetaket i den stora vattentank som jag hade fått hit för några år sedan. Igår tycktes mig vara en bra dag, eftersom det var lagom varmt, och jag lagom ledig. När jag just hade fått alla rör och vinklar på plats - efter åtskilliga abråvinklar och nödlösningar, justeringar och skrapsår, litet tur och ett stort uns tålamod - då faller naturligtvis den sista rörvinkeln ner i tanken! Där låg den och hånlog på sitt litet skeva vis och jag fick gå och avreagera mig med annat. Tillsammans med tösen och hennes pojkvän lyckades vi ändå slutligen få upp rörstumpen med hjälp av en fjärilshåv och bambukäpp, och nu sitter den fast med gaffatejp. Ikväll ska det bli regn...

Sömnen har varit skakig på sistone och jag har känt mig stressad. Vid gråväder blir jag dubbelt påverkad av sådant som tynger. Det där är sådant jag känner till om mitt sinnelag och inte kan göra så mycket åt. Jag har nog en känslig själ.
A propos själen så är jag glad över att svensk filosofi nu på allvar börjar se sig om efter andra vägar än den traditionellt kartianskt/aristoteliska. De allmänmänskliga humaniorafrågorna ställs igen, efter hundra år i träda, och t.o.m. rationalitetsbegreppet ifrågasätts, äntligen!
Varför får dessa tankar genomslag nu, frågar du nog. Det är ofrånkomligt, säger jag då. Den tidsålder vi nu lever i, och som kallas Antropocen, är en tid där människans påverkan på planeten - eller rättare sagt: en mycket liten grupp människors påverkan, är synliggjord av geologer. Med andra ord: den livsstil, som den lilla förmögna klick av välmående människor i västvärlden förfäktar, påverkar både dem själv och grunden de står på, akut. Därav frågan.

- Om en människa är en rationell varelse, varför finns då krig och miljöförstörelse?

Den vetenskapliga metoden är ett linjärt tankesätt. Arvet efter 1700-talsrojalisten och kolonialprogrammeraren Carl von Linné ifrågasätts idag och ersätts gradvis av ett cykliskt tänkande. Alexander von Humboldt var en av de vetenskapsmän som tidigt insåg att naturen är inte en gåva för ett fåtal att utforska och exploatera, utan består av så mycket fler, och komplexare levnadsmönster som både påverkar oss och omvärlden mer än vi kan föreställa oss.
Det är då nyfikenheten bär kunskapen som vi gör verkliga framsteg, inte tvärtom. En stockdum fackidiot är, och förblir, en idiot.

 Vi har kört fast i en tredimensionell världsbild som vi har betraktat utifrån en humanistisk tanketradition. Genom att kartlägga och kategorisera den lilla lilla del av världen som vi har förstått och haft behov av, har vi bortsett från ting och mönster som vi människor inte har sett som nödvändiga.

När Descartes i sina barocka teorier separerade kroppen från själen kunde människan släppa samvetet och självgranskningen, särskilt när hon hanterade den fysiska och mätbara omvärlden. Under kommande århundraden blev det fritt fram för den rationella människan att exploatera, katalogisera, bedriva rovdrift, och förinta. Och slutligen, med transhumanismen, när alla behov blivit rationaliserade, mekaniserade, och vi jämför våra kroppar med formler och statistik, har vi gjort oss själv överflödiga. Är det då inte underligt att det uppträder ett inre vaacum?

Vad innebär det egentligen att vara människa? Vad är det jag känner, när jag förnimmer. Har djur och växter något som är jämförbart med det jag så vanvördigt kallar själ? Vad är min uppgift, finns det något som kan kallas syfte med livet, och i så fall det finns ett syfte, skiljer sig det från djurens eller växternas?

Efter en lång vår kom sommaren tillbaka, jag kan inte minnas att jag har jag upplevt så många aurorafjärilar eller tistelfjärilar förut. Men vem är jag att berätta, och vad gör den upplysningen om hundra år. Det som räknas är kanske det torra faktum att vi kan uppskatta och förnimma fjärilar, trollsländor, rödstjärtar och humlor i vår omgivning även i framtiden. Eller?


Posthumanism - Filosofiska rummet
Hundratals växtarter har redan utrotats - Aelys Humphreys, (DEEP), Stockholms universitet
En annan sorts hjälte - Andrea Wulf, DN