Jag har varit utan telefon och internet sedan årets första vindpust den 1/1 och nu känns det litet vemodigt att erkänna att det faktiskt har varit riktigt skönt. Låt oss kalla avbrottet för en ofrivillig semester, för efter några dagars vånda kunde jag känna igen det liv jag levde pre-facebook. Jo, det var en pärs inledningsvis, det måste ändå medges. Jag är visserligen en introvert person, som gillar att ha mycket ensamtid och lång betänketid, men det är skillnad mellan att välja ensamhet och vara hänvisad till den. Två dagar tror jag att det tog, med några skakiga inpass däremellan, innan jag beslutade mig för att ta tillfället i akt och odla mitt inre istället för att reta mig på sådant som inte går att göra något åt. Så jag har läst, promenerat, fixat litet på torpet och skapat mig en utmärkt vinglashylla, och "bara varit", och därigenom återfunnit det inre lugnet, som efter den senaste tidens arbetshets varit på avvägar.
Jag har valt böcker och filmer som fått mig att må bra och utvecklat mitt inre, och har nu bestämt mig för att fortsätta denna nya inslagna bana av give-fucks. Det känns skönt att veta att det går att kasta av sig måsten, och ännu skönare är det att veta att det alltid finns någon som kan ta över där jag inte vill.
Jag är gammal nog att veta vad jag behöver, därmed inte sagt att jag är bra på att se till att få som jag vill men jag kan begränsa flödet av sådant som skräpar ner mitt inre flöde och öppna upp för sådant som jag tror kan göra mig till en bättre person. För visst är det just det som livet går ut på?
Bäst just nu: Läs en Roman!
Desert Raven - Jonathan Wilson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar