Januari månad och utbrändheten gör sig påmind, minnet sviktar, det är svårare än någonsin att hitta ord, och man blir lätt vass i kanten. Varje ansträngning känns i själen nu, att träffa människor är en belastning, att vara trevlig en utmaning. Men man försöker.
Idag har vi börjat bygga visningen i konsthallen, och det var väl trevligt. Men efter sju timmar av pyssel märks det i huvudet. Det är som en tät grå dimma, nej, blöt bomull, som lägger sig över all tankeverksamhet och inte blir det bättre av att inte ha råd att ta sig en lunch. Att vara fattig suger verkligen. Jag blir så utled över artiklar som beskriver hur kul det är att laga billig mat, eller moderiktigt att skaffa sig kläder på second hand, när alltfler är hänvisade till det livet. Vi, som bor i radioskuggsidan på landet, tillhör den tysta mångfald som måste finna sig i att aldrig vara prioriterade när elen går, eller telefonen, eller internet. Det tog två veckor innan telefonen fixades efter stormen, tio dagar innan internet fungerade tillräckligt väl för att klara av att sända text, eller titta på rörliga bilder. Vi hör till de 5% som inte kommer att få någon fiberutbyggnad, och när master läggs ner och de gamla kopparkablarna rullas ihop och skrotas ner runt omkring oss kan vi inte göra något åt det. Planerade snabbussar mellan tätorterna gör att småstationerna ute i landsorten plockas bort, och det är fullt lagligt för Postnord att vägra leverans om postlådan ligger enskilt.
Sakta urholkas Sverige, och jag ser ingen annan framtid än ökad misstro mot de folkvalda, och ökad hets mot några utvalda. När ska vi, folket, vakna och säga, att nu räcker det. Vi vet att vi alla har rätt till kommunikationer, till samhörighet, till trygghet och till närhet. Social och ekonomisk trygghet är en självklarhet för att uppnå ett stabilt samhällsklimat, och absolut nödvändigt för att alla ska inse att det inte är konkurrens, utan samarbete som skapar framsteg och utveckling.
Det finns ett fåtal individer som har det där kallat KUDOS kvar, men de fjärmar sig makten idag. Tack, Carl Schlyter, du och dina ord har stått bredvid mig när jag har känt mig liten och obetydlig. Jag vet att jag inte är ensam.
Idag har vi börjat bygga visningen i konsthallen, och det var väl trevligt. Men efter sju timmar av pyssel märks det i huvudet. Det är som en tät grå dimma, nej, blöt bomull, som lägger sig över all tankeverksamhet och inte blir det bättre av att inte ha råd att ta sig en lunch. Att vara fattig suger verkligen. Jag blir så utled över artiklar som beskriver hur kul det är att laga billig mat, eller moderiktigt att skaffa sig kläder på second hand, när alltfler är hänvisade till det livet. Vi, som bor i radioskuggsidan på landet, tillhör den tysta mångfald som måste finna sig i att aldrig vara prioriterade när elen går, eller telefonen, eller internet. Det tog två veckor innan telefonen fixades efter stormen, tio dagar innan internet fungerade tillräckligt väl för att klara av att sända text, eller titta på rörliga bilder. Vi hör till de 5% som inte kommer att få någon fiberutbyggnad, och när master läggs ner och de gamla kopparkablarna rullas ihop och skrotas ner runt omkring oss kan vi inte göra något åt det. Planerade snabbussar mellan tätorterna gör att småstationerna ute i landsorten plockas bort, och det är fullt lagligt för Postnord att vägra leverans om postlådan ligger enskilt.
Sakta urholkas Sverige, och jag ser ingen annan framtid än ökad misstro mot de folkvalda, och ökad hets mot några utvalda. När ska vi, folket, vakna och säga, att nu räcker det. Vi vet att vi alla har rätt till kommunikationer, till samhörighet, till trygghet och till närhet. Social och ekonomisk trygghet är en självklarhet för att uppnå ett stabilt samhällsklimat, och absolut nödvändigt för att alla ska inse att det inte är konkurrens, utan samarbete som skapar framsteg och utveckling.
Det finns ett fåtal individer som har det där kallat KUDOS kvar, men de fjärmar sig makten idag. Tack, Carl Schlyter, du och dina ord har stått bredvid mig när jag har känt mig liten och obetydlig. Jag vet att jag inte är ensam.
... och jag som har som långsiktig plan att bli lantis på riktigt kan bara instämma och tänka att detta är alldeles åt skogen (no pun intended).
SvaraRaderaDu är inte ensam; ni/vi är flera som vill leva på ett annat sätt än makten/konsumtionssamhället/marknadskrafterna vill - och en del (du och några vänner till mig, t ex) gör mer. Andra (som jag) mindre. Men vi gör vad vi kan?!
KRAM!
det är verkligen ingen tävling, Magda ;) det är ändå synd att de som verkligen borde tänka till inte gör något. Vi andra gör så gott vi kan! Kram!
SvaraRaderaMer kan vi inte göra. ;)
SvaraRadera