Våren går fort fram, det gäller att inte missa en sekund. Plötsligt en dag var Rårödspågens källa fylld av prasslande rödgula löv, där lövfästena satt är nu knoppar, tjocka till bristningsgränsen. Fågelsång och dofter fyller luften, och marken är animerad av grodor och möss som snabbare än ögat kilar mellan fjolårets ris och bråte. I branterna sticker det nya gräset upp ur sina gamla tuvor, likt pigga gröna mohikanfigurer ur en välkammad toupé, och krusiga vitsippsblad täcker snart över allt det bruna där boken står tät.
Vi passerar ravinens innersta punkt och pausar en stund uppe på en sten, där plockar vi fram termosen och sätter oss, jag på dynan och tösen på ryggsäcken. Utsikten över den lilla mandelformade ön som utgör deltats innersta öga, är ännu fri. Om mindre än två veckor kommer ögat vara beslöjat av gröna blad och ljudet av bäcken stum och mufflad. Intill bäcken blommar nu Gullpudra, den lilla oansenliga blomman med det vackra namnet, som jag trots närminnesförlust inte glömmer bort (det där med minne är en märklig sak).
En blekfet och vårtrött groda korsar stigen framför våra fötter innan vi tar passet upp mot Kvärk. Via en osynlig stig på ett ställe där rasbranten är belagd med undervegetation och stenarna ligger stilla, zigzagar man, efter ett tags klättrande, upp för gamla kreaturstigar och når slutligen rid-och cykelslingan som, om man har gott om tid och skodonen är vänliga, tar ca en timme att runda. Just idag är det disigt och fuktigt och jag tar hundra bilder med den gamla mobilen som kräver dis för att man inte ska märka att linsen är repig. Vädret är dessutom perfekt för oss som vill vandra ensamma här på en söndag.
Två böcker är nu utlästa samtidigt, och båda har haft en hel del att säga och berätta om samtiden. Houellebecq's Underkastelse berättar om fåfängan som drivkraft och incitament i en värld som alltmer handlar om personlig ekonomi och övertygelse om objektiva sanningar. Underförstått, att flertalet får betala för fåtalets välmåga, beskrivs genom ögonen på en medelmåttig, och känslomässigt tämligen fattig, forskare vid Sorbonne som vid ett politiskt maktskifte finner sin kunskap satt på piedestal. Hur fort ändrar människan åsikt om sin särställning, hur fort går det att omvärdera sig själv beroende på tillfälligheter och nycker. Hur ofta kommer en privilegierad person på sig själv att vara just privilegierad? Liknande frågor ställer Julian Barnes i Tidens Larm som jag påbörjade igår. Hur stor chans har vi att påverka, hur mycket vill vi påverka, hur ofta gör vi det, och i så fall, i vilken grad sätter vi vår egen bekvämlighet åt sidan... Tanken är att efter att ha djupdykt i denna arsenal av manliga insidertips, återgå till Aleksijevitj och undersöka om mina tankar kring sanning, objektivitet och absoluta värden har klarnat till sommaren. För det där med objektivitet, det är en minst lika knepig sak som minnet.
Taltrasten hörs nu överallt, sädesärlorna har anlänt och hornugglan är kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar