veckans #metoo-kampanj kan väl knappast ha gått någon förbi? För somliga har den varit en styrketrigger, andra har uppenbart känt sig påhoppade, några har reducerat kampanjen till en småsak, medan andra tycker att man har sig själv att skylla om man blir utsatt, och så är vi några som i tystnad har dragit oss undan till det hål där ångesten och rädslan härbärgerar, för påminnelsen om det som har skett river upp sår. Det talas även om en tystnadskultur, där skambeläggning görs mot den som öppnar munnen. Sådana saker får mig att vilja öppna den ännu vidare, för jag tror på öppenhet.
På grund av övergreppen (och ja, det är oftast män som begår dem, och ännu är det flest män som sitter i maktposition) lever många av oss i en kafkaliknande tillvaro, där vi dagligen kämpar för att rättfärdiga oss själv och våra erfarenheter. I klorna på andras omdömen granskas våra förehavanden i sömmarna av människor som "vet", inte av personlig erfarenhet, utan av hävd. -Är du en god mor, fungerar du i arbetet, är du berättigad till samhällets stöd, är du välkommen tillbaka i vänskapskretsen, till familjen, är du riktigt klok? Och skulle du blir tagen på allvar blir du snart varse om hur samhällsapparaten opererar; polis, juridiska ombud och läkare är oftast män som bedömer dig efter sina manliga utgångslägen. Underläget i en extremt utsatt situation är väldigt svår att förstå för en manligt ombud, och anledningen till varför kvinnor utsätts för rättslig rannsakning kring hur de ser ut och agerar, är för att detta sker efter manlig logik; Kvinnors fysik påverkar män, inte omvänt. Detta håller dock sakteliga på att ändras, om man ska lita på innehållet i serier som "Bäste mannen", men hjulen i samhällsmaskineriet rullar saktare än populärkulturens. Dina bristfälliga minnesbilder under kvällen räcker då inte som bevis - eftersom du inte minns mer än brottstycken för att du var rädd, paralyserad och emellanåt, medvetslös.
Du får även veta att du inte ska agera aktivt och reagera under rättegången, eftersom det kan bedömas till din nackdel.
- Du blev slagen medvetslös, och misshandeln fortsatte trots att du låg utslagen, hur kan du veta att du blev dragen i håret och dunkad i diskbänken, eller att du blev sparkad?
- Du somnade i rummet intill förövaren, varför, och varför tog du dig inte ut och sökte hjälp?
Ingen i rätten förstår hur chock och trauma fungerar. Termen "Freeze response" existerar i den teoretiska forskningen, men knappast i våra rättssalar.
Eftersom ditt ansikte har slagits blodigt och mosigt och du har spår efter uppenbart våld på kroppen finns bevisen i form av det rättsmedicinska utlåtandet, som används av åklagaren och i sin tur motbevisas av advokaten. Har du brutit ben ses brottet som ett allvarligt slag, annars ifrågasätts du, och med ledning av hemmets skick avgörs med hjälp av teknik sedan graden av våldsamhet. Inom svenskt rättsväsende existerar uttrycket "misshandel av normalgraden". När blev misshandel normalt, annat än möjligen sanktionerat av juridiken..?
Åklagaren träffade jag först fem minuter före rättegång - den anklagade hade fått advokat sedan tre veckor i häkte - nämndemännens sammansättning beror på slumpen, och de få, märkligt utvalda vittnena uttalade sig mer om min trovärdighet som person än om vad som hade hänt under den våldsamma natten. Det faktum att du har blivit utsatt för ett grovt brott i det egna hemmet står i skuggan av bevisbördan.
Och när du har gått igenom den förnedrande rannsakningen i domstol, och den anklagade döms till fängelse men får domen reducerad till övervakning eftersom han inte tidigare har blivit dömd, och du med hjälp av en påskrift och intervju redan har sett till att han får vård, omsorg och hjälp, utan att han själv ska behöva lyfta ett finger... först då är det tid att ta tag i ditt eget liv. Först kommer indrivningen av skulden du har blivit tilldömd, den ska du ta tag i själv, om du inte anlitar kronofogden. Vården av ditt inre kommer sist, och det tar du om du orkar. För innan dess kommer vardagen, med arbete, barn, vännerna, räkningarna, sömnen. Livet som ensamstående är dyrt och tungt och du har oftast ingen att vända dig till. Det är enklast att göra saker själv, eftersom du då slipper förklara och be om hjälp och förståelse.
När du sedan ska förhålla dig till vännerna - som du till stor del delar med den anklagade - och din släkt, och till arbetsplatsen, och de sociala nätverken, förstår du snart att det är lättare att inte berätta något om det som har skett, eftersom du helst vill glömma och gå vidare. Sticka huvudet i sanden. Eftersom alla dina förehavanden och göromål ändå snart knyts samman med en logik som följer med den som har yttrandeföreträdet, och eftersom du själv inte har yttrat dig, finner du dig snart anklagad för att ha anmält en person som är någons bästa vän och kollega, en "hyvens" kille som någon har känt hela livet, för vadå? ett irrationellt litet övergrepp. Han är ju fri och hemma och arbetar uppenbart inom vården, så det kunde väl inte vara så farligt? Klart att det är en överdrift. Snart får du veta att det var ditt eget fel. -Du är ju ganska hetsig, har du inte ett rätt hett temperament, egentligen? Varför tog du honom tillbaka första gången han var aggressiv och hotade dig till livet? Du visste att han var skadad av övergreppen som barn.
Tre år har gått och jag är oerhört skör. Hur jag än beskriver saken för det fåtal människor som jag släpper inpå mig, är det inte många som förstår, eller vill förstå. Jag har fått höra att det gör dem (män) fysiskt ont att höra min historia, och jag tröstar och förstår att det är svårt. Man förklarar att jag måste göra något åt min belägenhet om vi ska ha en fungerande relation, och jag svarar att ja, jag tar på mig ansvaret och lovar att bli bättre. Och trots att jag märker hur jag blir misstänkliggjord och bedöms enligt normer som gäller för par, när man förklarar att jag borde flytta in i en lägenhet och att jag ska skylla mig själv som tog hand om honom, jag blir rådd att ta sömntabletter, när man peppar mig att ta tag i livet, rycka upp mig, läsa självhjälpsböcker, ta kurser i yoga, äta mer kött, mindre socker, ta hand om mig, så tänker den andra jag (för vi är många jag): men vore det för min skull kunde du inte hjälpa mig aktivt då? Var är du när jag ropar?
Det är då jag drar mig tillbaka in i mitt tysta skal.
Slutligen måste jag ändå plädera för anmälan.
Även om jag är missnöjd med hur domen utföll, och även om jag har gått igenom en anmälan och fullföljt den, mer för samhällets än för min egen skull, så måste jag stolt säga att jag är nöjd över att jag anmälde honom. Därför att jag vet att nästa gång han ger sig på någon, och blir anmäld, då är det slut. Självklart var det inte hans första gång, det är vi nog fler som vet egentligen, men inte heller hans sista gång, tyvärr. Så om du läser detta och blir utsatt nu eller i framtiden: Anmäl, anmäl, anmäl. Det är enda sättet att få en rättvis framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar