Jag tog tag i kontakten med sjukvården och det gick som väntat; läkaren gav mig en "remiss" till kommunens "expert", en kvinna som jag redan har haft kontakt med, som kurator. Antagligen spelar det inte så stor roll vilken titeln är, hon klarar säkert av en person med PTSD, tycker läkaren... Kuratorn/psykologen/terapeuten/whatever skulle i alla fall höra av sig. Nå, bara känslan av att jag har tagit tag i ett problem (till), gör att jag nu känner mig lättare till sinnes. För snart två veckor sedan fick jag fart på vattnet i badrummet, efter en månads väntan, och sedan gick ju bilen igenom besiktningen, jag har kontaktat vedleverantören, som dock måste fortsätta kontaktas eftersom "han är som han är", och så har jag tagit hand om trädgårds-eken som jag fick av grannen, klyvt och fyllt förråden med kaffeved, börjat promenera igen, och tagit upp en viktig kontakt. Och så har jag firat tvåårsjubileum på jobbet. Det var dock inte förrän jag kommit hem som polletten trillade ner, och jag förstod varför chefen hade tafattat sig igenom dagen med en hel rad beröm - vilket alltid är suspekt, men så "är han som han är". Om jag ska ta saken som en lagom uppblött semmelbulle bör jag se genom fingrarna på hur jag har behandlats, och inse att det är just sådant en enorm lön reparerar skadorna för.
Nå, i alla fall.
Det viktigaste av allt är ändå känslan som dröjer sig kvar efter lördagens öppet hus på tösens gymnasieskola. Efter att ha pratat med flera roliga lärare och skolpersonal, en mängd glada elever, ätit massor av gräddbullar, sett en bombastisk kemishow, och samtalat med kriminalteknikerna på nya skolsatsningen, och blivit alldeles vimmelkantig av intryck, är jag så glad och lycklig över hur tösens skolval har fallit ut. Gymnasiet har verkligen utvecklats sedan jag gick där... inte minst har eleverna det. Vilka underbara ungar den generationen är! En stor och taggig sten har fallit från mitt bröst, för skolan utgör en sådan stor del av våra barns tid och miljön är oerhört viktig. Nu vet jag.
Efter öppet hus gick jag på vernissage på konsthallen, som ligger vägg i vägg med skolans bibliotek, och fick mig ännu fler intressanta samtal. Konstnären Joanna Thede har jag lärt känna genom fejan faktiskt, och henne lyckades jag övertala mina kollegor i utställningsgruppen att ta in. Hon visade sig vara precis lika trevlig lajv som cyborg. En gammal klasskompis, nej, förresten - två gamla klasskompisar, och en mängd andra konstnärer och vänner var där och vi snackade om allt möjligt och det var jättetrevligt alltihop men snart kände jag att hjärnan började skrynkla ihop sig och surna, så då blev det dags för avsked. Ute i bilen drog jag av mig finskorna och finjackan, fick på mig stövlarna och fuljackan och drog till skogs, och efter nästan två timmars lunkande i vattenbemängd mark och hög luftfuktighet gick det upp för mig, att leendet faktiskt har kommit tillbaka i mitt liv. Så med exakt det leendet på läpparna orkade jag mig runt innan jag kraschade i schäslongen, framför en film på min gamla och lika trötta, laggande laptop. Sedan sov jag i 13 timmar och drömde något så osannolikt som ett möte med The Edge på ett ställe som såg ut som Skara sommarland (vad vet jag, som aldrig har varit där). Den framstående gitarristens framtänder var uppenbart nya, och så överdimensionerade, att jag helt missade vad det var han sa, eftersom han sluddrade så förfärligt, men han verkade väldigt välvilligt inställd, och eftersom jag ju hade baddräkten på mig bekom mig salivduscharna föga. Jag antar jag vid det laget hade förvandlats till en lagom mjuk semmelbulle vid sina bästa lår.
Och så har jag varit på utställning i Lund med, missade jag det? mycket nu...
 | |
| Ulf Rollof: "evil Octopussy" |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar