Linnea, mitt kusinbarn, skriver

Jag är en av många #metoo den här veckan. Men han såg aldrig sig själv som en våldtäktsman. Han sa bara att det var mitt eget fel att jag hade ont och att han också hade ont, ondare än jag hade. Om jag bara låtit det ske hade jag kanske inte varit som ett öppet sår.
Han såg inte sig själv som någon som slog heller, för någonstans var det ändå mitt fel. Som när han sparkade mig i ryggen när jag var på väg nedför trappan. Jag stod i vägen och han hade bråttom. Eller när han spräckte min läpp för att jag råkade stå precis bakom. Eller när han var den enda som var ärlig och berättade hur pinsamt dålig jag var när jag talade inför publik, sa åt mig att gå ned i vikt och berömde andra tjejer på stan. Hur värdelös han fick mig att känna mig när han sa att alla tjejer är horor och hans kompisar skrattade.

Åren läggs emellan, ändå är jag fortsatt trasig. En del reaktioner och känslor är som satta i ryggmärgen. En plötslig beröring och jag kan instinktivt ta ett steg tillbaka. Slammer i köket eller att något tappas i golvet och jag fylls av ångest i väntan på kommande utbrott. Ångest för att prata inför folk. Ta för mycket plats. Ta för lite plats. Säga för mycket. Säga för lite. Jag vet att majoriteten inte är som han men jag försöker fortfarande hitta tillbaka till hur det var innan jag träffade honom.
Det här inlägget handlar inte om män i allmänhet. #metoo-inläggen handlar inte om alla män. Det handlar om övergrepp som ofta förminskas ned till övertramp eller till och med skämtas bort. Jag gick till kurator när jag inte orkade mer. Hon sa att han nog visst hade bra sidor eftersom vi ändå varit tillsammans så länge. Jag bröt mig loss till slut. Det tog två år innan han slutade dyka upp där jag var. Ytterligare något år innan han slutade höra av sig.
I dagens debatt slår kränkta män ifrån sig och skriker ”inte jag”. Problemet ligger i att många inte är redo att rannsaka sig själva. Du behöver inte aktivt ha tagit någon på rumpan, tjatat dig till sex eller ropat att du kan ta hand om henne ikväll och tagit dig om skrevet. Det räcker med att du tagit ett steg tillbaka när du borde sagt ifrån eller att du har skrattat, om än vagt, tillsammans med de andra.
Hade någon sagt ifrån. Hade någon märkt. Hade någon som sett stått upp för mig.
Någon gång måste folk börja reagera. För det är jävligt svårt att alltid vara stark själv.

Breakout - Żagiel ziemi