söndag 2 juli 2017

Tidens tand

ett noggrant underarbete har alltid varit av högsta vikt för mig. Skrapa ytor, göra rent gammal smuts, undersöka material och forska efter hållbarhetsprinciper. Först därefter bygga efter möjlighet och behov. Mitt gamla förfaringssätt sitter djupt förankrat och går i mångt och mycket stick i stäv med hur man ser på  kvalitetsarbete idag, i allmänhet.
Det är en sådan skön känsla att veta att grunden är fri från framtida överraskningar, och att veta att man har planerat för en lång tid framöver, tycker jag. Och jag bygger hellre inget alls, än på en lös grund.

Något som stressar mig mycket är risken att det som byggs idag, oavsett om det är ideologier, hus, eller relationer, snart kommer att falla ihop som korthus, bara för att planeringen har uteblivit och för att man har valt att lägga mer energi och insatser på ytan. På med mer smink, bara. Mer spackel, en glad färg, ett falskt leende - sådant går hem på de sociala nätverken och gör sig bra på bild.

Det finns ett litet fåtal människor kvar, dock, som minns hur det var att känna sig fram, lukta, förnimma och ana oråd efter år av erfarenhet, men den typen av kunskap ses ofta som fördyrande och bortses i tidevarv där action och händelser går före trygghet och välmående. Erfarna människor är ofta äldre människor, men inte alltid. Erfarenhet bär alla med sig, på ett eller annat vis, men det är inte alla som lär sig med tiden.



Det har varit en ganska blåsig och regnig sommar hittills och jag har kunnat använda mig av brunnsvattnet utan risk för utmattning. Jordgubbarna frodas och trängs i lilla rabatten och med tanke på hur stora de är har jag gott om pollinatörer på tomten. Små tomter som mina gör ett bra markarbete åt odlarna, utan oss skulle många solitärbin och humlor försvinna, och i takt med att våra allmänningar omvandlas till bostäder, och klippta gräsmattor ersätter ängarna kommer vi snart att få titta på svingelgräsfjärilar och blåvingar på de naturhistoriska museerna. Utan småkrypen bäddar vi för en naturkatastrof, men vem bryr sig om det när markpriserna ökar? om så bara för en generation.



Igår hade vi litet stiltje och beslutade oss för att ta en tur ut i kustbandet för att kolla på fågellivet. Bilens drivknut som hittills har satt mig i karantän skulle minsann inte hindra mig mer. Det fick bära eller brista. Vi tog med oss litet massäck och handdukarna och begav oss mot Ängelholmstrakten: först Kronoskogen och Sibirien och därefter Sandön. Redan vid den lilla parkeringen fick vi kontakt med ett äldre par med tubkikare, och det blev en trevlig pratstund om miljö och väder, gemensamma vänner och bekanta och så fåglarna såklart. Fåglar, likt hundar och katter, är en skön garant för trevliga möten. Jag är så glad att kunna dela naturintresset med henne, jag på mitt vis och hon på sitt.

Jo, och så kom hon in på sitt förstaval på gymnasiet. Skam vore väl annat, hon är fortfarande en av skolans tillgångar, trots åren på en av Sveriges mest illa skötta skolor. Men med ett gott grundarbete klarar människan av det mesta.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar