onsdag 19 juli 2017

Lösa trådar

Jag bläddrar litet förstrött i trädgårdsboken och reser mig ibland för att kontrollera mått på trädgårdsgrindarna, och skicket på snickerierna på garaget. Färgens intensitet på den kinesiska bron och ribborna på den lilla bänken vid köksingången har mörknat. Bänken som skulle bli intensivt violett en dag, behöver först få en ribba utbytt, och några av ribborna på grindarna har murknat och blivit gröna efter årets fukt och regn. Jag letar efter material bakom garaget, säkert för åttionde gången, och vet att jag antingen får tänka om eller köpa nytt. Det senare känns inte lockande, så jag funderar ett varv till.

Jag drömmer om ett utrymme för en doftande spaljé där rosa rosor och lila klematis får trassla ihop sig och bilda valv, och ett utökat trädgårdsland för örter och mat åt mina pollinerande vänner. Överallt ser jag lösa trådar, sladdriga ändar, luddiga drömmar och suddiga planer. Det ligger alltid en del ouppklarat och sladdrar i garderoben, i minnet, bak dörren och under sängen, men lösa trådar hör livet till. Jag tänker på vännerna, på relationerna och på sådant som är ouppklarat i livet. Några saker har fått en öppning och några har blivit mer tilltrasslade. Om en trädgårdsplan förändras kan nya växter och djur får en chans att synas, växtkraften är förlåtande och gör att vi glömmer. I en trädgård står tiden stilla.

I natt drömde jag om två katter i David Bowies hem. Dessa två, för mig helt okända individer, tydde sig till mig så intensivt att ägaren och hans fru reagerade. Det var raskatter och perfekt färgkoordinerade till hemmet, och det slog mig i jämförelsen hur levande de var, särskilt till kökets exklusiva och oanvända atmosfär. Katterna snodde sig runt mig, smekte intensivt mina ben, jamade och betedde sig som om jag vore kattmynta. Ja, deras intensiva känsloglöd stack av mot de närmast museala omgivningarna, och där stod jag, pinsam, generad och obekväm. Katterna tillhörde någon annan, en prominent person dessutom, och jag var deras tillfälliga besök. Av hänsyn till ägarnas blickar vågade jag inte visa liven tillgivenhet, och när jag sedan lämnade lägenheten skämdes jag för min feghet.

Jag funderar på lösa trådar. Jag tänker på kärlek, att den kan vara som de där obändiga katterna, men också som en trädgård. Jag grunnar på allt det okända som kan gömma sig mitt bland det välbekanta, och på att kunskap och viljan att lära känna det okända räcker långt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar