Dagen, som utvecklade sig till en fulländad högsommardag, hade inletts av en vacklande natt med oroliga drömmar. En av drömmarna, och den enda hon kan komma ihåg, handlade om en inbjudan till samtal med vin och mat, och framstod klart och tydligt som en djup, innerlig, ja en hemlig önskan, om att få chansen att komma nära en person som hon länge hade försökt hålla tankarna på avstånd från, men aldrig riktigt lyckats. Efter att ha vaknat kort efter erbjudandet gick det inte att återupprätta drömmen. Hon försökte åter och åter igen att ta upp tråden, av nyfikenhet på utvecklingen men lyckades aldrig, inte ens att få fatt i lyckokänslan, eller den ordagranna ordalydelsen. Som i ett trollslag försvann magin när hon i sömnen yttrade att det var en dröm och därför inget man skulle ta på allvar.
Att längta så innerligt efter något som man tror sig aldrig kunna få, eftersom man självmant sätter upp gränser för sin förmåga eller möjligheten, är en tvetydig känsla. Att få bibehålla en vacker dröm intakt är skönare än att se den splittrad av den råa verkligheten. Rädslan för att misslyckas räcker för att slippa utsätta sig, och blir så stark att drömmen inte ens vågar ta gestalt annat än i det undermedvetna. Ibland kan jag tänka att det är bättre att älska i smyg än att inte älska alls, och att det är bättre med en platonsk kärlek än en jordisk, eftersom ingen far illa.
Lars Demian - Minns du den sommar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar