Note to Self

Ängsmetallvinge på vädd. Räfshalen

Det är gråväder igen. Jag har tagit bort sly i stigen in till det lilla skogspartiet och har börjat skeppa över fjolårets ved till skogsförvaret. Ett lass är klart och vägen är fri, så nu belönar jag mig en paus. Bredvid mig står stövlarna parat, skaften liknar två beredvilliga soldater. Kaffet och en kanelbulle som jag har värmt upp i ugnen sprider förföriska dofter.

För tio dagar sedan drömde jag en sak som har hängt med mig i tankarna sedan dess. Allt som måste göras, allt som aldrig hanns med. Det är som om min tankevärld rymde två olika strategier; den ena vill att jag delar upp arbetet i delmål, och den andra vill få allt klart så snart som möljligt, för att släppa oron. Men oron kommer ur samma tanke, och kravet jag ställer på mig själv handlar egentligen om oförmågan att planera min vardag, se strukturer, se framåt, ta misslyckanden.

Där den ena vill njuta vill den andra slita, och där den ena ser arbete som en del av vardagen, ser den andra arbetet som måsten. Summan av de två är jag, så om jag inte kan välja en av strategierna, kanske jag istället borde bejaka dem båda och ge dem lika mycket utrymme? Acceptera mig själv i tolv steg, liksom övriga missbrukare och människor med tvångsmässiga beteenden. När jag nu sitter här, med mitt kaffe och stövlarna som fysiska uttryck för min kluvenhet, verkar allt så klart. Nu gäller det att behålla tanken och omvandla den till något bra. Jag börjar med att sparka till stövlarna.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Silverstreckad pärlemorfjäril på björnloka. Juskushall/Ruveröd