stygga flickors rackartyg

Så var vernissagen över och jag kan återgå till semestrandet. Inne från flickrummet intill hörs tösen arbeta med måleriet på östväggen. Jag har lovat henne en bokhylla där, och planen är att den ska stå klar tills hon är tillbaka igen efter bortovaron nästa vecka, och om vädret håller på som det gör så lär planen gå i lås.
Igår hade vi i alla fall underbart solväder och jag hade, lägligt nog, tagit ledigt från alla göromål för en heldag med tösabiten. Vi solade, åt medhavd massäck och läste böcker på bryggan, och cyklade sen hem bara för att magarna kurrade. En perfekt, lat dag.
En annan bra sak med sådana dagar är att man hinner plocka fram författade texter som man trodde hade gått förlorade i livets villervalla. Här nedan kommer en sådan, och om du inte är intresserad av en blickteoretisk konstbetraktelse av Rembrandts Danaë går det utmärkt att sluta läsa här.

Blickteoretisk tolkning av Rembrandts oljemålning "Danaë" 1636-47 
(excerpt av tentamen i bildtolkning vid SU)


Anledningen till att jag valde verket var att jag tyckte att den mycket väl kunde tolkas i enlighet med blickteorin. Teorin i sig intresserar mig, då den är tolerant och ger möjlighet att utveckla synen på konstverk genom att acceptera många perspektiv. Bilden av "Danaë" provocerar mig som kvinna samtidigt som den inger någon slags njutning och det är denna dubbelhet jag vill undersöka.

Berättelsen om Danaë och guldregnet handlar om en fader som spås bli mördad av sin framtida dotterson och därför låter låsa in dottern i ett tornrum. Zeus har dock redan fått ögonen på henne och belägrar henne i skepnaden av ett guldregn, varpå hon föder Perseus. Tavlans titel har dock tillkommit efter en analys av Erwin Panofsky och är idag den allmänna benämningen på verket. Bedömningen är gjord efter bildens detaljer, som keruben och det gyllene ljuset, figuren bakom draperiet och den rika interiören. Dock har ingen poängterat kerubens förvridna ansiktsuttryck, eller om det är en man eller en kvinna bakom "Danaë", eller vad gesten som kvinnan gör kan betyda, något som en blickteoretisk analys möjligen skulle kunna belysa. Jag har i analysen valt att inte utgå från titeln av denna anledning.

Vi ser en ung kvinna ligga i en mycket luxuös interiör, i sällskap av en kerub och något jag tolkar som en gammal man med nycklar som kikar fram bakom det tunga draperiet bakom kvinnan. Båda riktar sina blickar åt ett bestämt håll, kvinnans utsträckta arm förstärker riktningen våra tankar är menade att ta, mot en blickpunkt som ligger utanför bildens ram, och varifrån en stor del av det gyllene skenet tycks komma. Kompositionen är centrifugal och slutar kring kvinnans sköte men i cirkelrörelsen tvingas vår blick stanna vid flera upplysta blickpunkter som fångar intresset. Kvinnans och kerubens ansiktsuttryck, hennes utsträckta arm med handens teatrala gest blir uppenbara för oss på ett tidigt stadium. Blicken tvingas leta efter ledtrådar och vi leds genom små upplysta gyllene färgspår runt i cirkel tillbaka till gestalternas ansikten. I de aktiva blickarnas riktning finner jag på en upplyst plats i sängstolpen ett skuret mansansikte med skägg vars blick möter den liggande kvinnans. Det är nu tre blickar som relaterar till varandra i tyst samförstånd och tycks stänga mig ute. Ännu är jag som betraktare inte påkommen, jag kan i smyg få vara delaktig i denna mycket intima scen. Den orientala sättningen ökar mystiken och tanken på att få vara osynlig är tilltalande, jag kan inta en position lik ett barn som har gömt sig bakom ett skynke. Men så lägger jag märke till hur ljuset faller på hennes kropp och upptäcker plötsligt att det även kommer från mitt håll. Kudden under hennes vänstra hand, madrassen och kvinnans panna belyses av en svag ljuskälla som kommer från en betraktare utanför bildens sfär. På så vis kan man säga att jag som betraktare betraktar scenen utifrån likt personen som kommer in från bildens vänstra mörker.

Bilden är uppbyggd kring ett visuellt spel av kontraster, som gammal och ung, ljus och mörker, glädje och förväntan men även ångest, i kerubens ansikte, kvinnans öppna nakenhet och mannens förborgade slutenhet och betonas i hans tunga klädsel och i nyckelknippan. När vi nu träder in i bilden uppstår en ny kontrast, den orientaliska världens annorlundaskap kontrasterar mot det kända vi erbjuds lämna bakom oss. Betraktaren ställs inför ett val: verklighet eller saga, känd europeisk rationalism mot det förväntade överdådet hos en orientalisk haremsinteriör, ute eller inne, och man glömmer för ett ögonblick bort konventionerna. Bilden handlar om sinnliga begär, om lusten att äga och om en önskan att inträda i det exotiska paradiset, om så bara för att bevittna en scen som är avsedd för en enda person, mannen som inträder och som har dubblerats genom mansfiguren i den snidade sängstolpen.

Betraktaren är utan tvekan någon som vill vara i den inträdande personens ställe, en person av likvärdig ställning med samma preferenser i fråga om sinnliga begär till den kvinnliga kroppen, lyx och mänsklig värme. Men i bilden finns även element som oroar. Den gråtande keruben ovanför kvinnans huvud påminner oss om en annan känsla, möjligen är det ångest eller skammen att bli påkommen. Personen som inträder i bild gör ett aktivt val, något som kommer att påverka bildens framtida balans och lugn. Kvinnan som ligger ner är förvisso passiv men genom gesten och hennes ansikte låter hon oss förstå att hon är införstådd, det är en efterlängtad person som kommer in, hon smeker luften framför sig som för att visa oss den framstående scenen likt en simultan succession, personens ansikte finns avbildad på sängstolpen och indirekt finns ansiktet vid hennes hand.

Att relatera till en bild som först verkar så öppet manligt visuell skulle innebära att jag som kvinna måste ikläda mig en roll som antingen man eller homosexuell, för att kunna identifiera mig med betraktaren utanför bilden, voyeuren. Ett annat alternativ till identifikation är med kvinnan i sängen, den förväntansfulla kvinnan vars hela gestalt tycks andas friskhet och glädje. Är det hennes öde som står inskrivet i ansiktet hos keruben, eller är det den inträdande personens? Det är i dubbelheten, hos lusten att vara åtrådd likväl som att vara den som åtrår som en stor del av lusten finns hos bilden. En spänningsskapande faktor är just kerubens ansiktsuttryck. Jag tilltalas av vetskapen om att vi måste göra en personlig tolkning för att ge tavlan en mening, till stor del eftersom titeln som förstärker en ensidig, heterosexuell och manlig syn på motivet har tillkommit så sent.

1985 blev tavlan attackerad av en sinnessjuk man med kniv och saltsyra. "Danaës" hår, ansikte, högra arm och stora delar av benen kom att ta störst skada. Denna händelse kan belysa den visuella kraft en tavla av en naken kvinna kan ha, på gott och ont.


CRB - She Shares My Blanket

en gordisk rosett

detalj av Titanernas fall av C.C. van Haarlem

nu sitter jag här i min dörröppning igen, fast eftersom det är kväll och solen har glidit över mot väst, sitter jag i den andra. Jodå, en har faktiskt två dörrar på torpet, den ena stänger jag dock igen när det blir höst eftersom den är dubbel och litet gisten, det skulle bli ganska kallt annars. Ja, här sitter jag alltså med en öl och njuter av kvällens sista, och dagens enda, solstrålar... det vilar nämligen en förbannelse över Forestad, har jag listat ut. Om det finns ett moln över Skåne, så ligger det över Forestad. Men, jag har i alla fall vatten i bäcken och i brunnen, vilket är mer än jag tror de flesta i närheten av de skånska åsarna kan säga. Nog om dörrar och regn, jag tänkte uppdatera mig en smula och försöka hålla mig från tunga tankar om politik och ekonomi, sådant läser vi ändå om i tidningarna och är det semester, så är det.

Under veckan har jag byggt en visning på konsthallen och så har jag varit en sväng i Dronningens by och kollat in kolonialutställningen på SMK. Den utställningen hade jag visserligen kunnat vara utan, eftersom den var sanslöst tunn och feg till innehållet - ful var den med. Givet det danska rikets förehavanden runt om i världen, och givet deras dåliga samvete gällande Grönland kunde väl utställningen ha sträckt sig längre än att visa det gamla vanliga blackfacet och bomullsplantagen. En blir ju så trött... men, så blir det när sponsorer släpps in i kulturens högborg.
Nå, i alla fall.
SMK övriga utställningar var i alla fall fantastiska, och så fick jag se en av de finaste Freddie jag har sett, även om jag hade sett fram emot fler kvinnliga konstnärer. Danmark ä r av hävd väldigt machismo, och Sverige gör sitt bästa för att hänga på, efter år av fotriktiga sandaler och unisexkläder. Egentligen är det litet märkligt att lego uppfanns i Danmark. Faktiskt.

Athena tycker att Marsyas är en tönt på Botanisk Have

Men, att göra ekonomisk och politisk affär av dualiteter och polariseringar, det ligger i tiden. En manlig kompis på fejan slog nyligen mynt av att ha gift sig med en vacker fru, och lade upp bilder på hennes yppiga och brunbrända behag till allmän beskådan. För nu är hon hans. Jag tänker att han har gift sig med sin mamma... och kan höra hur den nygifte svarar mig:
- Prata? vem pratar med sin fru?... höhöhö...

Jag läste en kul artikel i morse, den handlade om den lilla onödiga platta rosetten som ofta sitter på litet billigare kvinnliga underkläder. Jag har min egen teori om rosetten - såklart - och artikeln kom väldigt nära min egen åsikt. En rosett utan betydelse, annat än att åtskilja flickor från pojkar, kan dels ha med affärer att göra. Man säljer fler underbyxor när pojkar (eller deras föräldrar) måste skämmas för risken att behöva gå klädd i trosor... och dito är det för flickor. Så, underklädesbranschen gör därför stor grej av att åtskilja underkläderna, såklart. Det finns dock fler, och bråddjupare innebörder bakom en sådan liten oskyldig sak som en rosett. Rosetten kan t.ex. ses som en liten rest från det tidigmoderna snörlivet, som knöts bak ryggen med rosett som krävde tjänstehjon för att operera. Den tanken är litet gullig och är en bra delförklaring, men hör här: Även män använde rosetter under barocken och rokokon, och det var först under förra sekelskiftet som kvinnorna började lösa upp och kasta bort sitt kroppsliga fängelse. Men, och hör nu på; en liten del inom borgerskapet behöll snörningen för att markera sin klasstillhörighet och för att skilja sig från kreti och pleti. Det är väl alltid så, att den som har fått kämpa sig till tronen gör vad som helst för att behålla den - även om det sätet är aldrig så obekvämt och ensamt. Mången burgen borgerskapskvinna fick på grund av sin sippa uppfostran se männen rumla runt med andra kvinnor. Eftersom var viktigt att hålla på stilen, och kvinnors plats var i salongen, såg man noga till att inte misstas för patrask. - Vem vill bli andfådd av promenader, och gud förbjude, utsätta sig för manliga blickar? Resultatet blev att borgerskapets kvinnors sexualitet inskränktes av dem själv. Könsumgänge fanns enbart för att föra släkten vidare, gud förbjude...
I denna värld av dubbelhet fungerade rosetten som en kyskhetsmarkör, och färgerna på underkläderna kodades efter rosorna, oskyldigt doftande i rosa och vitt.

Men nu är vi inne på den mest spännande tolkningen, nämligen den psykologiska aspekten. Med hjälp av en liten rosett påkallar man ofelbart en dimension av erotik. Du är nu så nära huden du kan komma. Det bränns. Med en strategisk placering av rosetten, mitt mellan brösten och mitt fram under naveln, påminns du om det som är förbjudet (men som kan öppnas, likt ett presentpaket). Hinten blir dubbelt lyckad i sammanhang som handlar om sex, för vad är mer lockande än förbjuden frukt? Men... Här kommer vi då samtidigt till det trista i kråksången. För vad sjutton gör då rosetten på småbarnstrosorna, undrar man ju. Och det är precis här som jag alltid har reagerat så starkt, och med avsky, på en till synes liten och oskyldig liten underklädesdetalj. Markören mellan sex och kropp, Rosetten, förtäljer att det finns en gräns som kan överskridas. I praktiken är tanken då inte bara smaklös, utan fullständigt sjuk, för vid närmare eftertanke är det ju ändå mammorna som har handlat trosor åt sina små döttrar. Således traderas en skevhet vidare, som får flickor att sexualisera sig själv och låta sig bli det av andra, medan pojkar är fria att slänga fram dasen genom slitsen i kalsongen, och kissa närhelst det behagas.

Jo, för så är det. Och så har det alltid varit.

Bikinidamer från 300-talet. Sicilien

Lösa trådar

Jag bläddrar litet förstrött i trädgårdsboken och reser mig ibland för att kontrollera mått på trädgårdsgrindarna, och skicket på snickerierna på garaget. Färgens intensitet på den kinesiska bron och ribborna på den lilla bänken vid köksingången har mörknat. Bänken som skulle bli intensivt violett en dag, behöver först få en ribba utbytt, och några av ribborna på grindarna har murknat och blivit gröna efter årets fukt och regn. Jag letar efter material bakom garaget, säkert för åttionde gången, och vet att jag antingen får tänka om eller köpa nytt. Det senare känns inte lockande, så jag funderar ett varv till.

Jag drömmer om ett utrymme för en doftande spaljé där rosa rosor och lila klematis får trassla ihop sig och bilda valv, och ett utökat trädgårdsland för örter och mat åt mina pollinerande vänner. Överallt ser jag lösa trådar, sladdriga ändar, luddiga drömmar och suddiga planer. Det ligger alltid en del ouppklarat och sladdrar i garderoben, i minnet, bak dörren och under sängen, men lösa trådar hör livet till. Jag tänker på vännerna, på relationerna och på sådant som är ouppklarat i livet. Några saker har fått en öppning och några har blivit mer tilltrasslade. Om en trädgårdsplan förändras kan nya växter och djur får en chans att synas, växtkraften är förlåtande och gör att vi glömmer. I en trädgård står tiden stilla.

I natt drömde jag om två katter i David Bowies hem. Dessa två, för mig helt okända individer, tydde sig till mig så intensivt att ägaren och hans fru reagerade. Det var raskatter och perfekt färgkoordinerade till hemmet, och det slog mig i jämförelsen hur levande de var, särskilt till kökets exklusiva och oanvända atmosfär. Katterna snodde sig runt mig, smekte intensivt mina ben, jamade och betedde sig som om jag vore kattmynta. Ja, deras intensiva känsloglöd stack av mot de närmast museala omgivningarna, och där stod jag, pinsam, generad och obekväm. Katterna tillhörde någon annan, en prominent person dessutom, och jag var deras tillfälliga besök. Av hänsyn till ägarnas blickar vågade jag inte visa liven tillgivenhet, och när jag sedan lämnade lägenheten skämdes jag för min feghet.

Jag funderar på lösa trådar. Jag tänker på kärlek, att den kan vara som de där obändiga katterna, men också som en trädgård. Jag grunnar på allt det okända som kan gömma sig mitt bland det välbekanta, och på att kunskap och viljan att lära känna det okända räcker långt.

Prokofiev - Romeo & Juliet

Note to Self

Ängsmetallvinge på vädd. Räfshalen

Det är gråväder igen. Jag har tagit bort sly i stigen in till det lilla skogspartiet och har börjat skeppa över fjolårets ved till skogsförvaret. Ett lass är klart och vägen är fri, så nu belönar jag mig en paus. Bredvid mig står stövlarna parat, skaften liknar två beredvilliga soldater. Kaffet och en kanelbulle som jag har värmt upp i ugnen sprider förföriska dofter.

För tio dagar sedan drömde jag en sak som har hängt med mig i tankarna sedan dess. Allt som måste göras, allt som aldrig hanns med. Det är som om min tankevärld rymde två olika strategier; den ena vill att jag delar upp arbetet i delmål, och den andra vill få allt klart så snart som möljligt, för att släppa oron. Men oron kommer ur samma tanke, och kravet jag ställer på mig själv handlar egentligen om oförmågan att planera min vardag, se strukturer, se framåt, ta misslyckanden.

Där den ena vill njuta vill den andra slita, och där den ena ser arbete som en del av vardagen, ser den andra arbetet som måsten. Summan av de två är jag, så om jag inte kan välja en av strategierna, kanske jag istället borde bejaka dem båda och ge dem lika mycket utrymme? Acceptera mig själv i tolv steg, liksom övriga missbrukare och människor med tvångsmässiga beteenden. När jag nu sitter här, med mitt kaffe och stövlarna som fysiska uttryck för min kluvenhet, verkar allt så klart. Nu gäller det att behålla tanken och omvandla den till något bra. Jag börjar med att sparka till stövlarna.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Silverstreckad pärlemorfjäril på björnloka. Juskushall/Ruveröd

Gris de lin

strimsporre (Linaria repens)

Efter att ha strukit färdigt kammaren, hängt upp tavlor och satt in pinaler, gjorde jag färdig potatissalladen och slängde in en kyckling i ugnen för gästen som skulle anlända litet senare. Middagen intogs ute, med ett gott vin och avrundades med färska jordgubbar och glass, sedan beslutades det att jag skulle följa med på spontaninventering av sambrukets blivande ängsmarker och samtidigt gå en kurs i lie på en av de gamla beteshagarna, nästa dag. Klockan ställdes på ringning, ganska lagom tidigt för att inte glömma att det ändå är semester. Lördagsmorgonen inleddes litet kylslaget men med en välvillig sol, så frukosten intogs i solen på trappen. Därefter stuvade vi in oss och massäcken i bilen och tog småvägarna till Ankhult, där permakulturfolket samlats för arbetsdag.

Sol och glada vänliga människor som gör vad de tycker om att göra och i den takt de gillar, och i en underbar miljö, är bra umgänge för en semesterdag. Pensionärer, utbrända lärare och akademiker, proffshippies eller hantverkare, matematiker och ingenjörer samlas här med ett enda syfte: att bruka jorden på ett hållbart vis och ha roligt under tiden, och utan dessa eldsjälar skulle ännu mer av vår gamla betesmark, hagarna och slåtterängarna duka under för surgransepidemin. Hade det inte varit så långt bort skulle jag mer än gärna bli aktiv medlem, men en timmes resväg är lång väg, och jag älskar min trädgård och katterna för mycket att jag skulle kunna utsätta dem för konkurrensen.

slåttergumma

Även om jag inte blir bonde av att gå en kurs i lie, eller en botaniker av att gå bredvid ett semestrande proffs, så är jag nöjd med att få ta del av kunskapen och lära mig i en takt och miljö som passar min trötta hjärna.

mindre tåtelsmygare (Thymelicus lineola)

Förutom människorna och samtalen tar jag med mig följande hem:
Att den gröna frukten till Dansk körvel är delikat och skall planteras för framtida skördar,
att Kyndel också är något jag skall plantera, av samma orsak,
att Vildlök går att äta och att jag skall försöka föröka den här i en skogsglänta,
att Strimsporre nu räknas till en av de vackraste små blommor jag vet,
och Gökblomster med, men det visste jag redan.

Och att skogspärlemorfjärilen och flera andra hotade fjärilsarter - som blåvingarna, finns just här, där jag bor, och att jag aldrig ska sluta påminna mig om vilken fantastisk miljö jag lever i.
- Med den insikten, vem behöver då resa bort, åtminstone om sommaren..?

luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus)

På många sätt sluter min vistelse här på Ankhult cirkeln som startade med bloggens första inlägg. Bloggtiteln t.ex. syftade till filmen med samma namn, och gissa om jag blev glad över att höra att den åter finns att se på Play, i 7 dagar till...

gökblomster (Lychnis flos-cuculi)

För övrigt anser jag att favoritfärgen gredelin även blev en lyckad väggfärg och att diagnosen borrelios går att leva med - vilken form av borrelia avgör en ny test om en månad. Jag är alltid glad när man inte drar förhastade slutsatser.

Matthew's Southern Comfort - Woodstock

Semester

fläckfritt

Första lediga dagen. Upp tidigt och äta frukost i solen, tvätta en maskin med vittvätt, se på hur gräset växer, undrar om det blir regn. Bestämmer mig för att måla om sovrummet idag, och röjer undan alla pinaler och ställer sängen på sidan. Passar på att piska skiten ur madrassen ute i solen och skurar golvet, sen är tvätten klar och hängs ut. Därefter tar jag bilen till byn och handlar spackel, färg, penslar, tråg och rulle och kör hem igen.

Spackla - slipa - slipa - slipa och spackla igen. Slipa bort snart exakt tre år gamla märken, bort, undan, sjas!

Börjar med att pensla kanter, runt alla dörrar (två i sovrummet) och fönster (även här, två), runt takbjälken och golvlisterna. Sen fyller jag tråget och börjar rolla. Bort med den fula blygrå färgen, nu ska solen in. Grundar med vitt, för säkerhets skull, och jag har tur eftersom lantmännen inne i byn ger 20% på all färg just nu. En ska ha tur, för nu ser jag att mer än hälften av färghinkens innehåll har gått åt, så jag beslutar mig för att köpa en hink till och att låta affären bryta färgen åt mig. Viker ihop tvätten som nu är torr, plockar in dynorna och dukarna eftersom det ser litet grått ut i horisonten och sätter mig i bilen. Hinner dit med 30 minuters marginal innan affären stänger, för jag vet hur jobbigt det är med kunder som kommer med orimliga krav strax innan stängningsdags... men det visar sig vara lätt fixat. Efter en liten snack med personalen ställer jag hinken med färdigbruten färg i baktrunken på bilen och kör till badet. Där simmar och bastar och tvättar jag håret och går ut som en ren och ny person, sist av alla och strax innan stängningsdags. Jag har glömt att äta, så jag kör till affären och handlar. Äta bör man.
Hem igen, via Wessmantorp, favoritvägen.

Packar upp, lagar middag, äter den och sitter nu och tittar på mitt hem som är belamrat med föremål som tidigare stått inne i kammaren. Tavlorna har bytt plats, prydnader står på middagsbordet, bland böckerna och i fönsternischerna, och jag gillar det jag ser. Hur ska jag kunna flytta tillbaka allt nu när sakerna står så fint, tänker jag. Äh, jag får väl skaffa mer prylar helt enkelt. På bordet lyser porrlampan rött, inne från kammaren lyser det vitt och ljust. Även hallen är vit nu, efter en dust med linoljefärgen på trappan upp till vinden förra veckan. Jag fick sova i tösens rum ett par nätter eftersom trappan ligger intill mitt rum och lukten var för stark, men i natt blir det ute i lillstugan. Tösens rum är fullt... tänk vad mycket saker en får plats med på 5 m2.
I morgon tar jag tag i slutstrykningen.

Iain Matthews - Never Ending

Sehnsucht

Dagen, som utvecklade sig till en fulländad högsommardag, hade inletts av en vacklande natt med oroliga drömmar. En av drömmarna, och den enda hon kan komma ihåg, handlade om en inbjudan till samtal med vin och mat, och framstod klart och tydligt som en djup, innerlig, ja en hemlig önskan, om att få chansen att komma nära en person som hon länge hade försökt hålla tankarna på avstånd från, men aldrig riktigt lyckats. Efter att ha vaknat kort efter erbjudandet gick det inte att återupprätta drömmen. Hon försökte åter och åter igen att ta upp tråden, av nyfikenhet på utvecklingen men lyckades aldrig, inte ens att få fatt i lyckokänslan, eller den ordagranna ordalydelsen. Som i ett trollslag försvann magin när hon i sömnen yttrade att det var en dröm och därför inget man skulle ta på allvar.


Att längta så innerligt efter något som man tror sig aldrig kunna få, eftersom man självmant sätter upp gränser för sin förmåga eller möjligheten, är en tvetydig känsla. Att få bibehålla en vacker dröm intakt är skönare än att se den splittrad av den råa verkligheten. Rädslan för att misslyckas räcker för att slippa utsätta sig, och blir så stark att drömmen inte ens vågar ta gestalt annat än i det undermedvetna. Ibland kan jag tänka att det är bättre att älska i smyg än att inte älska alls, och att det är bättre med en platonsk kärlek än en jordisk, eftersom ingen far illa.


Lars Demian - Minns du den sommar

Tant Brun, Grön och Gredelin

molnen skiftar skepnad, lika ofta som min inställning till livet. Om jag tittar tillbaka på dagarna så har detaljer ändå varit väldigt sköna, med många och långa utevistelser, sena grillkvällar och cykelturer in till byn. Med utebadets nya öppettider har en kunnat simma av sig arbetsdagens damm och stress, och tösen har haft vänner kvar som gjort hennes dagar värdefulla och minnesvärda. Det har blivit mycket kaffe och långa frukostar i haven, jordgubbarna är större än någonsin. Vindbyarna har mojnat, vi är på väg in i rötmånaden med allt vad det innebär av fukt och torktider, flugor och mygg.


Inatt låg jag och funderade på saker som borde ha gjorts och som ligger på lut, snurrande rundor så att lakanet spändes till bristningsgränsen. Fuktigt och varmt av ett åskväder som aldrig bröt ut, och det var likadant för tösen. Fick ett meddelande i morse, från pappan som kommer och hämtar henne för en tur till farmor i Blekinge i morgon, och det lättar sinnet en smula. Jag har inte pratat med honom sedan jul, och farmor har undrat. Pappan har ett nytt jobb och slipper nu de långa pendlingarna, vilket underlättar deras möten. Jag slipper oroa mig lika mycket mer för honom, och för tösen som oroar sig i sin tur, och kan kanske lägga fokus på sådant som torpet, mina vänner och kroppen. Märker att jag i takt med tröttheten har blivit svag och orkeslös. Om två dagar får jag besked från läkaren på Vårdcentralen om jag har Borrelia. Det skulle vara skönt med ett påtagligt, fysiskt skäl.

Jagar moln och tänker framåt. Det finns ingen annan väg. Jag har valt väggfärg, och tänker sätta fart så snart det går, men först blir det kanelbullebak. Det var längesedan.

Way Out Weather - Steve Gunn
Sabbath Bloody Sabbath - Black Sabbath full album

Katten också

vitfläckad guldvinge, från en av veckans få ljuspunkter

det har varit trist väder hela veckan och naturligtvis blir det sol under arbetsdagarna. Jag skar mig i inre leden på vänstra pekfingret idag, ett ganska djupt jack som gör litet ont. Hoppas att jag slipper infektion. Chefens enda kommentar lät "äh det är bara ett litet skärsår", utan att skänka mig eller fingret en blick. För jäkligt att man ska behöva se ett sådant beteende som normalt. Ena benet på mina jeans blev helt nedsölat och det var så jag såg att jag blödde ymnigt. Jag sprang in i köket och plåstrade om, sen var det bara att fortsätta arbeta. Världens långsammaste arbetsdag.

När jag anländer vid torpet skiner solen och små luddiga moln hänger högt uppe på himlen. Tösen ringer, hon är hos en vän. Jag är trött, säger att jag sätter igång med middagen, fast tar tag i boken och går ut och lägger mig på trädgårdssoffan istället. Sista ljuvliga solstrålarna och det jag läser ger tröst.
Efter en stund kommer min favoritkisse och vill ha uppmärksamhet. Jag lägger ifrån mig boken, plockar bort ett par stora fästingar som har satt sig på hennes hals och som tack kurar hon ihop sig på min mage. Så ligger vi tillsammans tills solens sista strålar går ner bakom björkdungen, och stressen och ledsnaden rinner ur mig till sista droppen. Den katten, den katten. Hon vet.

Inne från köket doftar det av vitlöken som steks i olja. Vi får aglio e olio e peperoncini med massor av egen persilja till middag ikväll. Och nu kom tösen, perfekt timad.
En dag kvar, sen är det helg.

prydlig pärlemorfjäril, från en annan solglimt

Hide In Plain Sight - Jim James

Tidens tand

ett noggrant underarbete har alltid varit av högsta vikt för mig. Skrapa ytor, göra rent gammal smuts, undersöka material och forska efter hållbarhetsprinciper. Först därefter bygga efter möjlighet och behov. Mitt gamla förfaringssätt sitter djupt förankrat och går i mångt och mycket stick i stäv med hur man ser på  kvalitetsarbete idag, i allmänhet.
Det är en sådan skön känsla att veta att grunden är fri från framtida överraskningar, och att veta att man har planerat för en lång tid framöver, tycker jag. Och jag bygger hellre inget alls, än på en lös grund.

Något som stressar mig mycket är risken att det som byggs idag, oavsett om det är ideologier, hus, eller relationer, snart kommer att falla ihop som korthus, bara för att planeringen har uteblivit och för att man har valt att lägga mer energi och insatser på ytan. På med mer smink, bara. Mer spackel, en glad färg, ett falskt leende - sådant går hem på de sociala nätverken och gör sig bra på bild.

Det finns ett litet fåtal människor kvar, dock, som minns hur det var att känna sig fram, lukta, förnimma och ana oråd efter år av erfarenhet, men den typen av kunskap ses ofta som fördyrande och bortses i tidevarv där action och händelser går före trygghet och välmående. Erfarna människor är ofta äldre människor, men inte alltid. Erfarenhet bär alla med sig, på ett eller annat vis, men det är inte alla som lär sig med tiden.

Det har varit en ganska blåsig och regnig sommar hittills och jag har kunnat använda mig av brunnsvattnet utan risk för utmattning. Jordgubbarna frodas och trängs i lilla rabatten och med tanke på hur stora de är har jag gott om pollinatörer på tomten. Små tomter som mina gör ett bra markarbete åt odlarna, utan oss skulle många solitärbin och humlor försvinna, och i takt med att våra allmänningar omvandlas till bostäder, och klippta gräsmattor ersätter ängarna kommer vi snart att få titta på svingelgräsfjärilar och blåvingar på de naturhistoriska museerna. Utan småkrypen bäddar vi för en naturkatastrof, men vem bryr sig om det när markpriserna ökar? om så bara för en generation.

Igår hade vi litet stiltje och beslutade oss för att ta en tur ut i kustbandet för att kolla på fågellivet. Bilens drivknut som hittills har satt mig i karantän skulle minsann inte hindra mig mer. Det fick bära eller brista. Vi tog med oss litet massäck och handdukarna och begav oss mot Ängelholmstrakten: först Kronoskogen och Sibirien och därefter Sandön. Redan vid den lilla parkeringen fick vi kontakt med ett äldre par med tubkikare, och det blev en trevlig pratstund om miljö och väder, gemensamma vänner och bekanta och så fåglarna såklart. Fåglar, likt hundar och katter, är en skön garant för trevliga möten. Jag är så glad att kunna dela naturintresset med henne, jag på mitt vis och hon på sitt.

Jo, och så kom hon in på sitt förstaval på gymnasiet. Skam vore väl annat, hon är fortfarande en av skolans tillgångar, trots åren på en av Sveriges mest illa skötta skolor. Men med ett gott grundarbete klarar människan av det mesta.