fredag 5 februari 2016

Bisque de homard

kärlek växer utan smärta

Det finns liknelser som får de mest komplicerade sammanhang att verka solklara. Tag den om hur hummern växer som exempel. Utan känslan av obehag skulle hummern aldrig dra sig undan i perioder för att byta sitt trånga skal, inte heller skulle en människa i nöd vilja ändra livsstil om hon inte kände ångest, utan istället tog till doktors ordination av bedövningsmedel...  Att känna oro och ångest fungerar alltså som en slags trampolin, kroppen är en fantastisk kommunikatör och det gäller att lära sig det egna språket och att ha tålamod.

Minnet av veckan som gick består mest av jobbiga samtal, varav ett som har väntat i nästan 1,5 år på incitament och att kunna formuleras. Men nu är det gjort, inga stora åtbörder, ingen egentlig lösning, bara en känsla av att något jobbigt är över och det är gott nog. Komplikationerna på arbetsplatsen löstes, utöver samtalet, av gulliga och kloka kollegor, och jag har åter fått lust att samla på mig kunskaper och ta upp yrket som värderingsman, på allvar. Efter tiden på Bukowskis hade jag beslutat mig för att lämna karriären bakom mig, nu har jag tänkt om och idag har jag städat på mitt bibliotek. Efter tre års dammig dvala står nu mina fantastiska faktaböcker i kategorier och redo att användas igen, ytterligare böcker är beställda och en har redan kommit. Jag planerar att bredda kunskapsbanken i ett ämne som jag tror jag kommer att få nytta av framöver och pluggar litet försiktigt, försöker att ta saker och ting i tur och ordning, kanske ett eller annat fastnar i min stackars trötta hjärna, vem vet? Det vore synd att lägga mig i malpåse, redan.

En gång var jag faktiskt riktigt bra på det jag gjorde men eftersom jag aldrig insåg det, inte förrän gamla kollegor började se mig som en rival och det var försent, så vek jag undan och godtog orättvisorna och hierarkin. Igår fick jag förklarat för mig något som jag borde ha insett för längesedan, och jag ska vara noga med att värna mitt egenvärde i fortsättningen. Att vara snäll är en god sak, men att bli utnyttjad blir bara självdestruktivt i längden. Jag är bra på det jag gör och vill både se tillbaka och framåt med glädje.

Att göra karriär betyder inte nödvändigtvis en framgångssaga med stora inkomster utan kan även innebära möjlighet att utvecklas och att ständigt bli bättre. Utveckling är för mig en mental sak. Utan passion fungerar jag inte, det står idag klarare än någonsin. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det finns personer som ser min potential bakom den där kantiga stressfasaden jag själv tycker att jag har. Det är inte lätt att jämföra sig själv med den person man har varit och därför är det en enorm styrkeboost att höra att man är en favoritkollega och att man gör arbetet roligare (det har sannerligen behövts).

Nu har jag, likt den där hummern, snart krupit fram från under stenen och snart har även skalet stelnat. Det är lugnt och skönt hemma, jag har barnfri helg och på lördag åker M och jag på en liten resa och tittar på favoritkonst och favoritkonsthantverk. Gott så!


Jonathan Wilson - Slide By


2 kommentarer:

  1. Tack, ja! Skönt att kunna se saker i backspegeln sådan de är, bakom. Vissa saker tar längre tid att lämna, andra går snabbt som blixten

    SvaraRadera