Äventyr

Fågelmöte, 1951

inget smakar bättre än kaffe och ostmacka efter att ha gått vilse. Idag sken solen och jag visste genast vilken tur jag skulle ta. Det går rykten om att man, via en liten stig bakom senaste kalhygget, kan ta sig runt de västra skogsmarkerna och med hjälp av skogsstigarna så småningom hamna i Wessmatorp/Kolleberga, en lagom söndagsrunda på ca 2 mil. Eftersom solen sken så kunde jag ta den till hjälp för att navigera och så snart frukosten var klar gav jag mig av, glad i hågen och inställd på att gå långt. Det är kul att utmana sig själv på begränsade äventyr, särkilt om man ger sig av på egen hand och slipper ta med gnäll och skam i bagaget. Jag tycker om att gå vilse ensam, det gör jag alldeles för sällan nuförtiden och med tanke på att jag nu kommer att få några egna helger så ska jag utnyttja dem efter eget huvud. Bara jag och mitt huvud, det blir bra detta.

Det blev en bra runda med både återvändsgränd och samtal med en äldre stavgångare jag mötte på vägen, jösses vilken fart den gubben hade! snart kände jag igen omgivningarna och nu sitter jag hemma och sörplar kaffe framför brasan ihop med katterna igen. Jag har slagit upp utställningskatalogen från CO Hulténs utställning i Skovhuset där jag var igår och tänkte smälta intrycken i lugn och ro innan tösen och hennes fader kommer tillbaka från deras äventyr i de Dalsländska skogarna.

Sanningens metamorfos, 1947

Hultén är en av de bästa konstnärerna vi har sett i Sverige, dock har han aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänar, anser jag. Som autodidakt skåning och ständigt på jakt efter nya uttryck har han kanske varit svår att få grepp om. Till skillnad från Max Walter Svanberg som fastnade i 1948 gick CO Hultén däremot sin egen väg och utvecklade en känsla snarare än en stil. I Hulténs konst röjs en sällsam välvilja, egensinnighet och frihet, han tycktes ständigt utmana konformitet och använde slumpen och drömmarna i bildvärlden utan att frysa fast i en viss genre. Jag känner igen mig i viljan att börja om, och ständigt vara vaksam och ifrågasättande, inte minst i frågan om det egna jaget. Och utan att få storhetsvansinne som Picasso, låter Hultén kärleken till de nära och kära vara närvarande, utan att exploatera dem. Han är aldrig slirig eller snuskig. Många bilder är oerhört sexuella till sin karaktär, läckert slingrande blanka, runda och svävande tar gestalter plats och förvandlas, transformeras och blommar ut. Hans färger äger en sällsam kraft och i lager på lager går det se hur arbetet fortskridit, hur han har kämpat med uttryck, koreografi och känsla. Inte sällan till papprets bristningsgräns. För hans måleri är en livskamp, ett krig som försvarar rätten till skönhet och innerlighet, även på platser där du minst förväntar dig det.

Utställningen på Skovhuset lägger fokus på hans gästspel inom CoBrA-gruppen och kommer snart att flytta till Museum Jorn i Silkeborg, och måhända permanentas en del som donationer av sonen Ib som ännu äger en stor andel av faderns verk efter bortgången för exakt ett år sedan. En får sannerligen hoppas.

CO Hultén var även samlare av afrikanskt konsthantverk och flera föremål ur hans berömda samling finns nu utställda här. M, som är en av Sveriges störste kännare, guidade mig runt och berättade; "detta är dessvärre en kopia", "denna är minsann riktig" "se här, patinan, doften, mikroreporna, känslan"... och jag berättade i gengäld om Hulténs nydanande grafiska uppfinningar, hans handlag, färgintensiteten och att det går att förälska sig genom att titta på handlag, utstrålning, färgval... i verken hos en egensinnig person som tänker själv och som har modet att stå upp för sina val röjs allt annat än en blöt fläck.

En tromb av imaginationer, 1951