Trevande, försöker jag att bli vän med alla de små ljuden och förena de spridda tankarna med textens ord. Det är lättare för mig att läsa när tösen sover i rummet intill och katterna är mätta, när elden värmer. När allt är under kontroll kan jag koncentrera mig på mig själv. Och jag läser om kärlek.
Roland Barthes är en humanistisk självklarhet för en 60-talist, ungefär som med Bowie och Black Sabbath kan man genom att citera honom dra generella slutsatser utan att precisera vad det är man menar. Litet typiskt för vår generation som måste tycka så mycket om allt och till varje pris, kan jag tycka... själva tyckandet är viktigare än anledningen. Yta istället för innehåll. Kvantitet.
Barthes har alltså skrivit en bok om kärlek och den läser jag nu. Jag läser om ordens makt att påverka oss, och funderar kring liknelser som jag använder för att förklara det jag läser för dottern. Verktygslådor är en bra sådan liknelse. Nycklar är en annan. Och jag förklarar för henne att mängden ord som finns för att beskriva toppar och dalar har gjort att vinnarmentalitet premieras, och bristen på ord för att beskriva gråväder gör att vi glömmer bort vardagen och det egentliga livet, allt det som händer nu, och jag säger att en verktygslåda både är en tillgång och en brist, eftersom verktyg är specifika, likt nycklar fungerar de enbart för en specifik lösning. Jag säger att när man stöter på ett problem måste det först definieras innan man kan skapa en ny nyckel. Den processen har modernismen försökt bearbeta genom generaliseringar, och därför har så många frågor förblivit obesvarade. Frågor har betraktats som olönsamma. Bristen på ord för att definiera känslor gör oss mentalt fattiga.
Barthes är inte sentimental när han redogör kärleken för mig med hjälp av otaliga intertextuella referenser baserade på samtal som gjordes under 1970-talet. Bristen på subjektiva inlevelser ger mig utrymme. Mängden referenser ger mig stoff. Av summan får jag den tröst jag behöver. Barthes ord ger en bädd att vila ångest, längtan, åtrå och passion, känslor som jag vet är allmänmänskliga och som delas av alla - trots bristen på ord.
Mina känslor fyller ut och binder samman orden, i mellanrummet som kallas samtal ryms den älskande människan.
Dagmar Krause & Kevin Coyne - I Really Love You
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar