Jo, serru, jag som var en snäll flicka och aldrig vågade sätta mig upp mot mammas humör eller äventyra hennes tålamod tog beslutet att följa med på en bilresa med vänner till Göteborg för att titta på U2. Mina idoler. The Unforgettable Fire Tour på Scandinavium. Året var 1985 och det var januari och vi var sex personer som skulle få kvarta hos bästisens storebror i Majorna. Inget kunde stoppa mig, jag var för sjutton arton. Myndig.
Morsan (så kallar jag henne i protest, hon avskydde det) tvärvägrade och hävdade att jag inte fick, varför spelade ingen roll. Så jag beslutade mig för att packa natten innan, den lilla väskan bar jag ner i källaren som ligger i anslutning till köksdörren, ställde klockan och inväntade sömnen- tror inte den blev så djup. På morgonen gick jag ner från mitt vindsrum och aktade mig för att låta ektrappan ner till nedre plan knarra sådär som trappan alltid gjorde. Genom att hänga på räcket gick det att gå på den lilla upphöjda kanten, där trät var så kompakt att det inte gav ljud från sig. Det var flera års vana som låg bakom, flera års smygtitt och smyglyssningar på förbjudna TV-program. Nere, äntligen. Då hördes hennes sovrumsdörr. Fan fan fan. Skyndande ner för källartrappan och där nere stod jag och tryckte under den evighet som morsan tog på sig inne i köket. Bara fem meter från mig. Känslan av triumf blandade sig med rädsla. Bara inte hjärtslagen hörs upp. Bara jag inte svimmar. Här nere började jag bli rädd för andra saker med, som att mina vänner skulle köra ifrån mig. Fan fan fan. Jag beslutade mig för att smyga upp och ta mg ut, så snart jag hörde en bil närma sig. Jag måste ta den chansen.
Jag hade tur, tog mig ut i snön, satte på mig jackan i språngmaschen på uppfarten och klev in i den vita Volvo 244:an som stod och väntade. Räddad. Musik och vänner. Nu skulle mitt liv börja.
Efter den resan hände mycket med livet. Jag vågade mer, gjorde tågluffar ensam, ibland utan att låta någon veta var jag var. Friheten i att vara osynlig, kunna röra mig utan att meddela vart, utan strypkoppel, har jag tagit med mig än idag. Och jag bannar samtiden som sätter stopp för kvinnors möjligheter att röra sig fritt utan rädsla. Jag bannar dig som säger att jag ska vara rädd, försiktig och hålla mig vid ljuset. Det ger jag blanka fan i, för jag trivs i mörkret och jag tänker inte offra min frihet för att andra säger så. Och vad rebell angår så vet min dotter att det är en sak som tillhör tonåren och som aldrig någonsin skall kännas kymigt. Att vara upprorisk är en del av vår utveckling, för i värsta fall kan vi i avsaknad av den fasen fastna där för resten av våra liv...
Min dotter skriver nu på en parallell version av min berättelse, hon lägger större fokus på relationerna mellan mig och mamma och på den invecklade kärlekshistorien som naturligtvis också fanns med i bakgrunden. Kanske jag drar den en annan gång, men be mig inte, för då skiter jag bara i det.
Sex Pistols - Pretty Vacant
U2 - Pride
Setlist 26/1 1985
Så glad jag blir av din historia - och hur du och din dotter verkar ha en annan relation än den du hade då, med din mor. Jag har själv jobbat hårt för att inte vara som m i n mamma... och skördar nu goda relationer med mina barn... Det GÅR att bryta mönster.
SvaraRaderadet går, det gäller bara att se dem, mönsterna :) och att se sig själv utifrån. I en annan persons ögon är vi också bara en människa som kan begå misstag.
SvaraRadera