Tid

när jag läser en bok hamnar jag i två tider samtidigt. Oavsett om boken är en historisk roman eller behandlar inre värden och tankar så lever jag i den tiden samtidigt som jag utför mina dagliga sysslor. Det kallas Mood på modern svenska. Redan de gamla grekerna skilde på olika sorters tid och kallade den kronologiska, tidslinjebaserade ändlösa tiden för chrónos och det avgörande tillfället, det vi minns, kairós. I konst och litteratur gestaltas Kronos av en jätte, som för att undvika sitt framtida öde tvingas äta upp sina egna barn. På bild har Caerus blivit bortglömd idag, Kairos är i stället självaste konstverket, det tidsutsnitt som avgör händelseförloppet och som är det oundvikliga resultatet av det som man ibland kan kalla för ödet. Kairós är evigheten som bryter in i tidens flöde.

Under romantiken myntades uttrycket sublimitet och ingen bättre än Caspar David Friedrich förmår att ge oss den känslan på bild, av att tiden är nu och då och alltid och att det är både högst personligt och ytterst allmängiltigt.

Sören Kierkegaard är kairos personifierad. Hans platonska kärlek till Regine har förbryllat oss och fått oss att skriva spaltmetrar om hans fysiska och psykiska hälsa, men han ansåg att hans rena kärlek till Regine bara kunde bibehållas genom avståndet. För Sören är Kronos obarmhärtig. Det är enbart Kairós som räknas, känslan av att få hålla ut i evighet.

Samtidigt funderar Goethe på samma sak men tacklar saken omvänt- han har flera relationer med olika kvinnor och får även barn med några. Fast vid ett tillfälle faller han handlöst. Det är för en ung och outbildad blomsterflicka från orten som både påminner honom om hans passion under resan till Italien och om hans begynnande ålderdom. Han beslutar sig för att gifta sig med henne, men samtiden var hård för sådana mesallianser. Det är nu han skriver Faust, som för att beskriva sitt eget rastlösa liv. Faust rasar ständigt mot nya äventyr och mål, men då han uppnår dem försvinner de. Fausts förbannelse är att han aldrig får vila i ögonblicket. Hans liv utgörs av en ständig kamp mot klockan, Kronos, och när det sista ögonblicket inträffar är det för sent. Det är vid graven han slutligen stannar upp och reflekterar över vad som varit det livsavgörande ögonblicket. Sorgligt likt det som skrevs om australiska åldringar nyligen, när de fick frågan vid sin dödsbädd; vad är det du ångrar mest i livet?

När vi väljer att diskutera känslans storhet i materiella termer är ordet tid ett alldeles utmärkt exempel. Det både går att ta på, med nanosekunders exakthet - och inte. För det jag ser just nu är tätt förknippat med det jag har i bagaget, genom känslor och minnen som lagras i hjärnans Amygdala. För Marcel Proust räckte det med madeleinekakor doppade i lindblomste, eller plötsliga ljud utan mening annat än för honom, att föras tillbaka till Semlons gröna dal. För en del av oss är livet en evig kamp mot det oundvikliga slutet. För andra är det en chans på miljarden att få lov att uppleva, känna, utvecklas och leva.

Jag citerar Sven-Eric Liedman, som har stått bakom mig i tankarna idag:

"Konsten är för den sekulariserade människan vad religionen är för den fromme.

Konsten och kärleken."