lördag 24 augusti 2013

nöjd

de två senaste dagarna har jag varit litet utmattad, men det är en skön utmattning. Du vet känslan av tillfredsställelse man bara kan få att ett väl utfört värv... jag har nämligen arbetat med en utställning igen, på konsthallen ihop med Å som jag samarbetar så bra med.

Skillnaden mellan denna utställning och de förra vi har gjort ihop är att vi har fått arbeta med en konstnärsgrupp bestående av fem kvinnor, alla knutna till Kalmartrakten. En annan skillnad har varit att min vän, fotografen D velat dokumentera utställningen och göra en pilot för TV, så han frågade mig vid ett tidigt stadium om jag ville arbeta som intervjuande expert åt honom. Eftersom jag har svårt för hierarkier föreslog jag att grupputställningen bjöd in för en dynamisk diskussion istället. Jag vill hellre agera bollplank och låta agenterna diskutera och synas, ungefär som på ett kafferep. Min vision var att genom att visa på gruppens arbetsdynamik kunna ge en inblick i arbetsprocessen, tankarna och all dold kunskap som ligger till grund för ett till synes enkelt konstverk. Bort med genialitet och expertis - in med andlighet, blod, svett och skratt. Och genom att visa på dynamiken, i samspelet med lokalen, få folk att förstå att utställningen bara ges här och nu precis som en teaterföreställning. Jag fick klartecken.

Allt skulle ge sig efter konstruktionsdagen, efter den måste jag ha tillräckligt med information inför en kommande diskussion, så gårdagen ägnade jag mig, vid sidan av att bygga och hänga, åt att betrakta samarbetet, se hur man svarade på min och Å:s instick, om det fanns avvikande åsikter och hur dessa bearbetades. Under natten som kom skulle jag summera mina tankar kring personerna, deras verk och lokalen samt nätverket som utgör deras arbetsmetod. Och när det var dags för diskussionerna idag kände jag faktiskt personerna tillräckligt för att kunna belysa dem individuellt genom de olika verken och samtidigt få med arbetsdynamiken och det unika med just Klippans konsthall. Utställningen blev en syntes av dem fem ihop, med tillräckligt mycket respekt och integration för att varje objekt skall få lysa. Och alla älskar vår lokal.

Min långsamma arbetsmetod, liksom allt intellektuellt arbete, är väldigt tröttande men oerhört givande. Det var så tydligt att jag genom att ge dessa konstnärer av min tid, det utrymme de förtjänar, fick betalt genom respekt och uppenbar samarbetsvilja. En win-win-situation.

Framgång mäts inte i pengar, framgång står i relation till utveckling och är utvecklingen flerhövdad, d.v.s. om fler kan dra nytta av samarbetet, då har en nått framgång. Jag är hemskt nöjd och vet att jag har lämnat konstnärerna och filmaren nöjda. En av kvinnorna var faktiskt så överraskad av analysen att hon ville använda den i fortsättningen. Hon hade haft svårt att definiera sitt konstnärskap under de två-tre minuterna hon i vanliga fall får tala med media. Dagens media ger inte mer utrymme för ett kulturinslag och en reporter har oftast en färdig mall att applicera på konsten. Det gynnar ingen, allra minst konstnären. Mest nöjd är jag nog med att jag har fått visa att konst är så mycket mer än ett fysiskt objekt. Konst är mänskligt liv, den visar på våra villkor, vårt behov av sinnlighet och djup och på ett obändigt behov av att få vara levande. Med allt vad det innebär.


2 kommentarer:

  1. Åh! Vilket härligt arbete. Det där med att ett väl utfört arbete mattar ut, vet jag. Men... känslan efteråt. Ljuvlig. *grattiskram*

    SvaraRadera
  2. jag antar att det är som det mesta som blir rutin. Måtte jag aldrig bli rutinerad ;)

    SvaraRadera