Moget

när jag började skriva i bloggen för ganska exakt två år sedan var det för att kunna göra en jämförelse med egot i framtiden. Jag räknade med att göra framsteg, hade en plan och kunde ändå se framåt, vilket är en stor fördel för någon diagnostiserad för depression. Jag har dock inte riktigt orkat att läsa mina gamla texter än, förmodligen ligger de för nära i tiden, men med hjälp av musiken jag spelade då, eller snarare på grund av musiken... kan jag ändå minnas tiden och tankevärlden jag omgavs av då.  Tongångarna i mitt inre var som svarta brunnar och jag tolkade allt till min egen nackdel. Då. Men med  hjälp av bloggen kunde jag rensa ut tankarna i stället för att lägga dem på hög. Eftersom jag länge  skrev anonymt kunde jag successivt öva mig i att våga vara alltmer öppen och ärlig, vilket jag blivit med tiden.

Idag tillåter jag mig att vara knäpp, pinsam och göra fel och genom bloggen har jag orkat förlåta och förlika mig med personen jag verkligen är. Jag är glad över att ha blivit äldre. Jag slipper idag gå gatan fram och känna mig bedömd för mitt utseende, slipper gå hukad för att slippa känna att de mötande blickarna fastnar två dm under min haka, slipper ha komplex för finnarna, näsan, fötterna, munnen, att det ena bröstet är större, att ena foten pekar ut mer när jag går. Jag tar inte åt mig på samma vis längre,  när någon påpekar eller kritiserar min person. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag med den erfarenhet jag har kan ge tösen det ego och självkänsla jag själv har saknat.

Men kanske viktigast av allt, har jag ärligt börjat inse att jag bara är en människa i mängden. Som alla andra skiter och pissar och gråter och våndas, skrattar och njuter och längtar jag med. Och gör fel.
Precis som vilken jävel som helst.

Jag trivs med att vara med mig själv idag, även om jag kan bli trött på mig och ibland saknar någon att ha nära. Men när tiden är mogen är jag redo för det steget. Allt har sin tid.



These days 
Twice

Looking in