Jonas Foraeus kände kanske samma sak när han ca 1700 ville forska i möjligheten till att Haväng varit civilisationens bild av Paradiset. Jag kan förstå hans hänförelse eftersom på platsen smälter tid och rum ihop. Havängsdösen står här som en orubblig symbol över vår tillfälliga plats och litenhet, underordnad tidens gång, månens faser och vågornas puls. Hästarna och fåren betar och ekarna åldras.
Jag har avslutat sommarens jakt efter paradiset och knutit ihop säcken. Här stannar jag.
I got mine
Beethovens pianokoncert no1 i C moll, op 15. Allegro con brio
Mmm... Haväng! Det är nog den plats i världen man blir som mest religiös på... ;)
SvaraRaderaja fy fan!
SvaraRadera