guldgubbe

är tillbaka från Österlen igen, där jag har hämtat hem min lilla efterlängtade guldgumma. Jag stannade till vid Ravlunda för att leta efter en gravsten och tog den lilla vägen ut till Haväng. Där blev jag länge och begrundade tidlösheten som känns där ute vid kusten. Vädret var perfekt, disigt och milt, mittimellan ickeväder, lagom för foto, för kontemplation, stämningsskapare. I det skugglösa diset framträder essensen av föremål och besökarna är få. Inget stör mig och mitt vara i min verklighet.

Jonas Foraeus kände kanske samma sak när han ca 1700 ville forska i möjligheten till att Haväng varit civilisationens bild av Paradiset. Jag kan förstå hans hänförelse eftersom på platsen smälter tid och rum ihop. Havängsdösen står här som en orubblig symbol över vår tillfälliga plats och litenhet, underordnad tidens gång, månens faser och vågornas puls. Hästarna och fåren betar och ekarna åldras.

Jag har avslutat sommarens jakt efter paradiset och knutit ihop säcken. Här stannar jag.

I got mine

Beethovens pianokoncert no1 i C moll, op 15. Allegro con brio