fredag 2 augusti 2013

försök

det är alltid svårt att formulera känslor när man är mitt uppe i något. Varje dag kan styckas upp i stort och smått, småsaker blir viktigast när man försöker greppa det största och det som efter ett tag kan tyckas var den stora händelsen försvinner bakom detaljer. John Holm skrev att man söker lösningar om menigheten, där menighetens tankar inte nå... vi har svårt att greppa det självklaraste i livet. Livet och döden. Livet händer oss medan vi är upptagna med att planera det, som John Lennon skrev efter han fått Sean, döden är så ofantligt stor, så påträngande och oformlig.

Barn är en tidsmätare, en påminnelse om vad som skall komma och vad som har varit, men framför allt vad som är. Att ha barn innebär minnen, ett ansvar, en försäkring om att det en dag skall kunna ta hand om sig själv och en förhoppning om att man vid ålderdomen skall vara älskad. Tiden som till en början ter sig som en rak linje visar sig snart vara en cirkulär, bestående av många individuella minnesmärken. Det är minnesmärkena, Kairos, som utgör det specifika, individuella. Just ditt liv.

Det finns kulturer, vars känsla för döden ligger väldigt nära. På platser där döden är ett vanligt fenomen lär man sig närma den med humor och värme, döden blir en del av familjen och barnen leker med den. Vår egen kultur har tappat bort känslan för döden, vi orkar inte längre tacklas med förlusten. Vi har lämnat över ansvaret för döden, och även den ofta så långa vägen dit, åt institutioner. Hur skall vi då någonsin kunna förstå något?

Cornelis - Huvudlösen om aftonen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar