onsdag 7 augusti 2013

Platon

 jag vakande med den mest underbara drömmen i minnet. De bästa drömmarna är de som lämnar mjuka spår efter sig, som är så luddiga att det blir svårt att skilja ut dem från verkligheten. Det är nästan på riktigt, detaljer är hämtade ur minnet men modifierade.

Vad är sant? drömmen eller vardagen? Ibland går de båda in i varandra, färgar av sig på dagen genom stämningar och känslor likt en tunn men urstark hjärttråd.

I drömmen befann jag mig i en bil på väg någonstans, jag och min hemliga ungdomskärlek satt bak i bilen, dottern satt i framsätet och någon jag inte minns, körde. Det var en tight gemenskap av de finaste i mitt liv, där i den lilla bilen. Vi omgavs av ett sjuttiodalsdisigt sommarljus som förgyllde allt omkring oss. Armfjun glittrade som spunnet guld, kroppar var gyllenbruna av sommarlek och hudar lena av bad och av frisk luft. Det var trångt utan att vara svettigt, ett fönster i framsätet var öppet och släppte in en lätt bris. Jag minns en arm vid mina läppar, ett finger som omärkt smög sig in i min hand, som krökte sig erkännande när jag försiktigt slöt handen. Sidan vid min sida, andetag som smälte ihop. Små ord, små leenden, mjuka blickar, en fjärilskyss i nacken, precis där det litet strävare håret krusar sig och en fin liten grop uppstår. Den finaste punkten på kroppen. Subtilt, mjukt, varmt och ljuvligt som en sommaräng.

Den känslan tar jag med mig idag.

2 kommentarer: