Synkront

ja, självklart tänktes det en hel del under den tolvtimmiga vistelsen på Alhambra. Jag läser för närvarande en bok om humanekologi och hade just avslutat en lätt roman om Inkariket, så tankar på exotism, kolonialism varvades med njutning och ekologi, mänsklig existens, vattenförsörjning och hettan. Bokvalen var medvetna, jag brukar läsa helt skilda verk för att kunna minnas dem separat och för att se om hjärnan lyckas göra oväntade kopplingar. Jag gillar sådana utmaningar och har inga som helst problem att blanda högt och lågt. Det är likadant med min Spotifylista. Jag blandar gärna brus och skrammel och ibland uppstår en alldeles fantastisk ljudmatta i kombination med de synintryck jag får för tillfället. Ofta tänker jag förstås att det vore så roligt att spara på den då så perfekta ordningen, men så vet jag också att det är i kombination med de övriga sinnesintrycken som känslan infinner sig. Den perfekta känslan av trivsel, lycka, glädje - eller omvänt, dock är det alltid en tröst. Musik är en oerhörd resurs!

Under de tio spaniendagarna ihop med mitt gamla ex, Teklas pappa, utmanades min musikaliska smak. Jag tog inte tillgång till min egen musik utan lät honom stå för musikvalen och tänkte att det fick bli denna sommarens speciella ljudbild. Till en början var musiken hänsynsfullt anpassad till mig, jag märkte att han valde den musik jag brukar lyssna till - men efter hand tog hans egen smak över. Ibland blev musikvalen präglade efter omständigheterna, som då vi körde bil till Alhambra. Vi fick lov att låna faster Anettes lilla vita VW-cab och bruset från vägen gjorde att mycket av den musik som P hade valt i förväg liksom drunknade och försvann. Vi testade därför litet Ten Years After (mina favoriter) och det var som om musiken trängde upp ur asfalten och varenda ton hördes! Ten Years After ÄR vägen till Alhambra! Två timmars underbar körning utan skydd för solen, genom olivlundar, apelsinodlingar, hästhagar, djupa raviner, höga berg, uppåt, mot ett högt efterlängtat mål.

Roadiemusiken är helt anpassad till vägbuller, det står uppenbart för mig nu och vägdammet, värmen och omgivningarna med vägar och skyltar kändes helt rätt. När deras version av Good Morning Little Schoolgirl ljöd ur högtalarna var vi på väg igenom Granada och hade då mindre än 30 minuter kvar av resan. Frihetskänslan går inte att beskriva. Man måste lyssna. Lukta. Känna.

Ten Years After – Love Like A Man

Ten Years After – I'd Love to Change the World