Soulmates II

Eftersom jag själv inte kan kalla mig särskilt ödmjuk eller empatisk heller för den delen - sådant är förstås för andra att avgöra - tänkte jag balansera mitt ego en smula. Egentligen hade jag tänkt spara detta till den dag jag är i samma mood, men tar det idag eftersom jag plötsligt fick tid över.

Det finns dagar då jag ser väldigt mörkt på tillvaron. Dessa dagar är det svårare att skänka andra än egot  en tanke och det kan då kännas väldigt skönt att få vältra sig i känslostormar hos människor som har befunnit sig i liknande situation. Eller värre. Här kommer min vurm för högromatikens Sturm und Drang in, men även för högbarockens egensinniga individer. Personer, som enligt de flesta sentida historiker gjort alla tänkbara fel, har enligt min mening alltid försökt handla enligt eget huvud och i förhållande till sina möjligheter. I sin halsstarrighet har de även besuttit ett mod och konsekvens som jag bara måste beundra.

Drottning Kristina är en sådan person. Hon har ständigt blivit attackerad för sin sexualitet, sin antaget bristande kvinnlighet, sin slösaktighet och sin bristande religiösa och nationella moral i förhållande till faderns goda minne, in till våra dagar... Kristina är ett barn av sin tid, inget annat, och som sådan skall hon bli bedömd. Vare sig som kvinna, sexualobjekt eller religiös sökare. Kristina gjorde som hon blivit uppfostrad till och hon greppade efter varje halmstrå för att få bekräftelse för att hon hade rätt att styra landet på samma vis som hennes samtida absoluta monarker gjorde. Hon drev sin egenbild så långt att hon underminerade sin kvinnliga person och underblåste ett elakt rykte om sig som könlös, sina inre känslor för Decio Azzolino eller kusin Karl Gustaf till trots. Azzolino dog bara ett par veckor efter Kristina, av brustet hjärta, men hann sörja för att hon fick en ståtlig begravning och en plats i st Peterskyrkan, trots sina sinande kontakter och en vacklande hälsa. Jag tror att Kristina tog till sig René Descartes i sitt hovliv eftersom han var ensam i sin samtid att erkänna själens könlöshet. Av samma anledning korresponderade Descartes med Elisabet av Böhmen som vid sidan av sin goda vän Ebba Sparre var den kvinna som stod Kristina närmast. De övriga kvinnorna runt hovet hade vare sig makten eller modet att gå den väg Kristina gjorde.

Under dessa individers samtid stod kvinnors anseende mycket lågt, särskilt hos kyrkan. Kvinnor ansågs inte ha någon själ utan var enbart ett kärl för männens avkomma, varför hon inte var i behov av vare sig utbildning eller stimulans. Till skillnad från en häst eller en hund. Man trodde på fullt allvar att för mycket kroppslig excercis kunde förändra människors sexualitet och göra kvinnor till män, något som stod utanför den gudomliga/naturliga viljan och med all kraft måste motarbetas. Människan var ju satt på jorden att skörda och raffinera det Gud hade givit dem. Och människan (engelskans Man, tyskans Mennsch) var en man, en europeisk man, detta visste ju redan de gamla grekerna. Den dualistiska synen på människan som uppdelad i kropp och själ hänger ihop med ett gryende vetenskapligt självförtroende som börjar knapra in på de förklaringar som kyrkan sedan långt tidigare varit ensam om att svara för. Kyrkan och vetenskapen delade sålunda rättvist upp människan i två likvärdiga delar, med lika tunga ansvarsområden - den fysiska kroppen betraktades som ett urverk och sorterade under vetenskapen, den eteriska själen tog så kyrkan hand om...

I tider där religionen var en maktfaktor som inte gick att förbise fick man noga välja sida. Som kvinna är det inte svårt att förstå att just katolicismen blev ett självklart val för Kristina. Madonnakulten ger henne en status som är svår att kollra bort, vilket man lyckats med i och med protestantismen och Jesuskulten. Här finns inget trösterikt för en kvinna att famla efter, mannen är och förblir svaret på allt.

Det var tur att Kristina hade Descartes och Elisabeth ändå, dessa soulmates som förmådde hålla mobben stången, om inte för alltid. Kristina dog utfattig och utstött i Rom, Elisabeth gick i kloster och Descartes dog ju som bekant av den svenska kölden... varför han stannade kvar i Sverige, ja... hans åsikter kring själen var inte helt okontroversiella. Han blev tvungen att hitta på en mekanistisk princip för sin själsbild. Genom att placera anden i tallkottkörteln (inse ironin i detta) och ge universum en urmakare undvek han diplomatiskt att trampa kyrkan på tårna. Men jag antar att han fick svårt att resa tillbaka till sitt älskade Frankrike. Än idag lider Cartesianerna av denna mekanistiska slutsats. Jag tror att det var en brasklapp för att behålla huvudet och sitt ämbete... precis som Machiavelli och Nietzsche, som i efterhand fått statuera exempel för sjuka människors viljor till makt. Deras texter har en gång skrivits för överlevnad, och rent av ironiskt ibland. Men ironi tvättas lätt bort. Allt handlar om tolkningsföreträde och just här skriver jag som jag vill...