plötsligt har alla löven fallit från träden och marken som tidigare varit upplyst av färgglada, prassliga löv ligger nu mörk och våtblank. Ibland dristar sig några gärdsmygar att sjunga sina svanesånger från de bara buskagen och lövfyllda stengärdena. Bäcken som är fylld av vatten porlar och kluckar, från vägen hörs bildäck pressa undan vattenpussar och från skogen det vinande ljudet från blöta grantoppar. Ljud som tidigare har varit mjukt dämpade av lövverk och mjuk undervegetation fortplantar sig nu utan förskoning. Ibland är det som att sitta ute på gatan, torpets tunna väggar ger en stark förnimmelse av verkligheten. Man blir påmind.
Hösten är dock mer än kala grenar och plaskblöta vägar. Vi har varit på middag hos en god vän och höstens alla grönsaker och frukter smakar som allra bäst just nu. Korken har även gått ur utställningssäsongen, igår hann vi med tre viktiga, pågående utställningar i Malmö.
Body Worlds är en märklig vandringsutställning som ger en kombination av etiska och moraliska spörsmål kring vetenskapens gränser och nyfikenhetens möjligheter. Donatorers kroppar har "
plastinerats", skivats, fläkts upp, färgats in och ställts ut för allmän beskådan i syfte att visualisera kroppen som ett heligt tempel. Tillägget "hälsa" och stora upplysta deviser från populära feelgoodprofeter som Khalil Ghibran påminner oss om det goda vetenskapliga syftet, och för att undvika den dubbla meningen hamras även donatorernas medhjälp in i vårt medvetande genom upprepade ursäkter i textuell form.
Kropparna som visas i klassiska och kraftfulla poser, ofta dynamiskt sportrelaterade, har fått namn som förstärker människan som fysisk varelse och kropp. Vi ska här se oss själv som invecklade maskiner, inte som tänkande andar. I ett rum visas foster i olika utvecklingsstadier och jag får en otäck bismak av propagandism och tänker mig bort, försöker se skönheten. Det är stora tankar, där etik, religion och filosofi krockar med vetenskap, kunskap, nyfikenhet och sensationslystnad. I utgången möts vi av initiativtagaren på bild, ett svartvitt porträtt som påminner om en leende Freddy Krueger och jag ryser litet. Kanske det är regnet, för ute ruskar det nu ordentligt. Vi skyndar ut till bilen som står på ett parkeringsgarage under ett av Malmös stora köpcentra och kör vidare, bort från förorternas kalla konsumtionshysteri och in till city där kulturen fortfarande dväljs i små enklaver. Om mindre än två timmar startar invigningen av en ny fotoutställning på Moderna Museet och tösen och jag är taggade, men först tar vi lunch. Det blir vegetariskt... en knaprigt god falaffel hos min gamla leverantör ger en skön paus från kroppshetsen. Äta bör man.
Francesca Woodman föddes 1958, tog sina första bilder som 13-åring och sitt liv 1981. Hon blev bara 23 år. I bilderna från hennes enda konstnärliga decennium undersöker hon sig, sin kropp och mänsklighetens vara och gränser och hon är oerhört driven, redan från första stund vet hon att det är viktigt att verkligen öppna ögonen och se. Utlämnad, naken, blottad och ensam skildrar hon sitt sökande efter öppenhet, ärlighet och identitet och vi möter här en ung människa med en mycket mogen själ. Hennes svanesång är en bildsvit som skiljer sig helt från de tidigare verken. Här är det plötsligt som om hon har målat in sig i ett kvinnligt hörn och blivit det objekt som hon strävat efter att motarbeta. Världen har vunnit. Kanske hon mot slutet insåg att hon aldrig skulle bli bättre än den hon varit som 13 åring? Det slutliga hoppet genom ett vindsfönster kan på sätt och vis symbolisera den självständiga och egensinniga flykt som hennes liv och bilder utgjort.
På filmerna ser jag hennes blick. Det är en blick jag känner igen hos många människor jag har mött i livet, undflyende, bestämd och med en särskild slags självinsikt där yttre påverkan inte tycks få plats. En benhård självklarhet, och glasklar övertygelse. Här vilar inga eftertänkligheter och när livet är slut, då vet man det. Inblicken i en förvandlingsprocess där nyfikenheten tagit slut är oerhört tragisk, och en syn som är tung att bära. Ändå är bilderna hon tagit bland det vackraste jag vet. Smärta är vackert, därför att den går att känna igen, och genom att känna igen oss känner vi oss sedda och godkända. Erkända.
T var mycket tagen efter utställningen, och vi pratade länge efteråt över en kopp kaffe på museets café. Existentialism gestaltad under de tio år, den tid hon själv befinner sig i, är allvarliga ting och går inte att vifta bort genom rationella förklaringar. Själen är förunderlig, stor och fantastisk, skör och vidunderlig och måste tas på största möjliga allvar och med silkeshandskarna på. Där, i kaféet och omgiven av en uppsluppen skara besökare lämnade jag henne för att få vara ensam med sina pennor för en stund och gick själv för att titta på den andra utställningen
, Konstnären, i rummen intill.
Humor, underfundighet, feminism och kulturkritik - allt jag älskar med 1900-talskonsten och samtidskonsten samlas här genom ett finkänsligt kurerat urval konstnärsporträtt. Tanken är att förstå att våra förutfattade meningar inte skapas i ett tomrum och att konst är ett fantastiskt sätt att visa på saker och företeelser som inte syns direkt med blotta ögat. Med utgång av konstnären som begrepp går det att skildra hur identiteter skapas, upprätthålls och förändras, konstnärspersonen är en outsider och rollfigur som kan sätta fingret på samtiden på ett väldigt trendkänsligt vis. Precis som kultur är identiteter aldrig statiska, utan påverkas, påverkar och förändrar oss som delaktiga betraktare.
När jag var klar hade tösen hunnit göra ett eget porträtt av en av gästerna mitt emot henne, och skänkt den till en förvånad och glad man. Nu var även hon glad igen, och mentalt redo för andras konstnärsporträtt och nya diskussioner, och efter ytterligare en timma drog vi på oss jackorna och gick tillsammans ut till bilen i mörkret under vårt paraply. Höstrusk, brasa, en varm morots-och ingefärssoppa och en film, sen somnade vi båda, fullständigt tillfreds med höstlovet.
