Näktergalen

näktergalens bo

förmiddagsregnet såg till att det  blev en promenad istället för trädgårdsfix. Under dessa två timmar växlade vädret från regn till sol och jag fick se en hel del nyheter sedan resan till Paris. Grönsångaren klirrade silver och runt näktergalsdungen fick jag höra fjolårets fyra hanar tävla om reviret. Med sina knivskarpa toner ekande mellan ekstammar och stengärden är det som att vandra i ett exotiskt landskap, jag vet inget vackrare. Minns när pappa tog oss med till Ingeborrarp för att lyssna. Bland tät och fuktig grönska, i ett gammalt stenomgärdat odlingslandskap med en gammal kyrkoruin kantad av fläder och syrén, blandskog och täta mattor av liljekonvaljer, kände jag för första gången något jag senare tog med mig vid tider av sorg och kris. Djup vördnad, en plats att finna ro. Precis som här.

tranpar

en ensam kalvtjur på bus

...men tryggheten är aldrig långt bort

Nu knoppas det överallt och undervegetationen inne i skogen frodas, vid ödetorpet blommar liljor och gullviva och vid de skyddade söderlägena är det blått av skogsviol, vitt av buskstjärnblommor och vildsmultron och grönt av tätt rullade liljekonvaljcigarrer. Det doftar ungt och friskt.

Överallt kutas det runt, det är som om alla hade brått att ta för sig av det spirande livet. Snabbfotade harar, ystra kalvar, galna tofsvipor och en kärlekssökande fasantupp. På fyra ställen i närheten häckar nu tranor i mindre grupper om fyra-sex individer. Jag råkade klumpigt skrämma upp hägern från sitt gömställe då jag snubblade över en gren. Nu vet jag var de håller hus. Hägrar är vackra varelser, så gracila.

slån

skogsviol

Hemma igen, snabbt ombyte och iväg för att hämta T i skolan för simning i grannkommunen. Långa heta duschar, bastubad och doftande hudkräm. Lyx. Nu har vi ätit middag och hon spelar på sin älskade gitarr, det enda hon verkligen saknade i Paris. Gitarren är hennes sätt att varva ner, den och pennorna. I morgon hämtar jag henne hemma hos pojkvännen...

vildapel

soundcloud

Ljuden växlar på torpet. Igår kväll hördes grillskratt och åskväder, i morse svarthätta och sommarplanepladder. Nu lägrar sig tystnaden, men bara för en kort stund. T är tillbaka om några timmar och om några veckor kommer P åter.

Jag vill ha en passande ljudmatta för småplocket här hemma. När dörren är stängd är det radions nyheter och datorns musik. I framtiden ska jag ha ett ljusrum för musikanläggningen, jag har börjat samla på mig skivor och gamla fönster igen. Ser framåt. Men när solen skiner och dörrarna är öppna hör jag bara fåglarna.

Det är städdag, och den överblivna soppan fryses in, det diskas och dammas och bakas, och när vädret tillåter kommer jag att sitta med knäna i myllan och få jord under naglarna. Då är det bara jag och fåglarna för en stund.

Lutèce mon amour

St Germain des Prés

det sägs att borta är bra men hemma bäst, men jag undrar verkligen... just nu smälter jag alla intryck och det räcker att blunda en stund för att beama mig tillbaka.

Lägenheten på rue Cadet hade ett generöst badkar som jag fyllde med rykande hett vatten varje kväll. Skumbad efter en heldags promenad i regndimma är absolut bästa receptet för att koppla av och återhämta sig, och ett gott vin, bröd och ost därefter sitter perfekt inför sömnen. Under tiden ställde jag de regnblöta sneakersen på tork i ugnen och efter två timmar var de både rena och redo inför nästa dagsetapp. Mycket vandra har det blivit, vi undvek både Métro och bussar eftersom promenader är bästa sättet att lära känna en stads alla små egenheter och hemligheter på. Paris är inte så stort som man kan tro, vilket jag ville visa T, och slantarna la vi på täta pitstops istället.

Att smälta in i Paris upplever jag som mindre svårt än i andra storstäder, eftersom Paris har så många olika ansikten och är en av de mest toleranta städer jag känner. Jag har inte stött på ett annat ställe med ett sådant stort hjärta, inte någon annanstans tar filosofin och poesin ett lika självklart uttryck som här, eller får konst en sådan självklar plats. Tag nyhetsprogrammen på TV som exempel; här debatteras aldrig utan att nämna en filosof, och om arkitektur talas det som om det gällde livet. Går du förbi ett galleri kan du se människor stå och diskutera det som ses genom skyltfönstret. Smak och njutning är en självklarhet, inte bara i restaurangerna, och oavsett samhällstillhörighet känner du till vilket vin som passar till osten, köttet eller fisken. Det är en självklarhet att njuta av mat och dryck, lika viktig som vatten eller luft.

Montmartre

Män kysser varandra öppet farväl inför dagens arbete, här trängs gallerister med brasserier, tesalonger och kaféer, boulangerier och butiker och sent på kvällen kan du handla vin och ost, eller gå på en konstutställning om den andan faller på. I en stad som denna klarar du dig utan klocka, för staden tycks vara gjord av och för personer som avskyr planering. Stress avväpnas effektivt genom prioriteringar, en affärslunch tar minst två timmar och reser du kommunalt från jobbet måste du ta ett glas vin tillsammans med en kollega först- det är ett måste. Armbandsur används som bijouterier, aldrig att du ser en fransos titta på den av praktiska skäl. Jag tror jag har gjort mig förstådd...

Quartier Latin

Paris är med andra ord detsamma som charm, njutning och skönhet. Staden är sexig utan att veta om, eller göra stor affär av det, för staden äger en diskret charm som genomsyrar allt, från invånare till mat och arkitektur. Det är inte på ytan njutningen ankommer, något som många tycks missta sig idag. Sexuell retning kommer från hjärnan, något som tål att upprepas. Intelligens är sexigt. Humor är sexigt, särskilt om den är varm och omedveten.

djupt inne i träskmarken, Le Marais

Som mest känner jag mig hemma i de krokiga och slitna gränderna runt St Germain des prés, Quartier latin och le Marais och stämningen är fortfarande densamma som för 28 år sedan, när jag arbetade och studerade här. En dag kanske T gör detsamma, för hon trivdes, det märktes.

Ile de la Cité

feber

20 år sedan jag senast satte min fot i Paris, herregud.
Packar gör vi ikväll, T och jag. Vi reser med handbagage som vanligt och sätter på oss de mest skrymmande plaggen. Jag har visserligen inte cityrest på ett tag men takterna sitter i, har alltid rest med extremt litet bagage, det har nästan varit en sport att enbart ta med sådant som verkligen behövs. Likadant är det med mitt hem, hela livet t.o.m. Kill your darlings, liksom.

Men nervös är jag. Först några timmars arbete, sen tar jag itu med allt. Planerar gör jag en annan gång, det blir så bra detta...

Ruphus - Pictures of a day

rapport från ett cafébord

jag har varit på festival på Tivoli i Helsingborg, och for dit efter att ha dukat av kaffe och fölsebanoffipajen och tagit adjö av farmor och Hugo som kommit hela vägen från Blekinge.

P som skulle vidare till Götet skjutsade T på övernattningspartaj hos en grannkompis. Jag hann knappt märka av tomheten, tvättade, diskade, såg till hönsen innan jag satte mig i bilen klockan 14.30 och drog för att hämta T:s mobil som hon skulle låna mig för kvällen.

Inne i Helsingborg flöt allt perfekt, jag hann dra i mig en chorizo vid ludan där jag stod parkerad och gled in lagom till första bandet som jag hade bekantat mig med samma dag via Spotify. Malmöbaserade Demoner består av ett ungt gäng professionella musiker som kör fusionjazzinspirerad rock. Ljudet av Joakim Svenssons gitarr gav kårar och tårar, för maken till skönhet är svår att efterlikna. Lyssna bara... även om kvällens stämning blir omöjlig att efterhärma.

Anakronism
Gammeldags Ondska

Andra årets Progressive Circus internationella dragplåster var Caravan, från klassiska Canterburyscenen. Caravan grundades 1968 och består idag av ett gäng glada gubbar som sprider trevlig stämning, texterna handlar ofta om relationen till den Andra och har med åren utvecklats till att handla om funderingar kring resorna, livet som musiker och som alltid med en engelsk humoristisk knorr, absurditet är ett fint knep som utesluter eventuella pinsamheter. Publiken vidhöll ändå anknytningen till rocken genom att ibland sticka upp en ärrad hårdrocksnäve, eller två. Vid sådana tillställningar lyser kvinnor närmast med sin frånvaro, vilket jag alltid har tyckt vara konstigt med tanke på genrens utpräglade fantasi, mjukhet, humor och värme. Jag menar, är inte det vad män brukar kalla typiska kvinnliga egenskaper? jag for dit med förvissning om att få god musik och se lyckliga människor och det blev precis så. Att få sitta i mitt hörn och njuta av stämningen, dricka min Carlsberg ur flaska och bara få ta del är bland det finaste jag vet. Det är exakt som att sitta på café i Paris eller sjunga i kör, man är del av ett större bara genom att deltaga. Holistiskt sett kan en sådan kväll fungera alldeles utmärkt som substitut för annat, och jag tror att fler skriver under.

en god chans att tacka Joakim Svensson

Det sägs att man inte bör lämna dåliga omdömen, att det är bättre att hoppa över dem, men jag håller inte med. Att negligera något är värre. Så kvällens andra band, Sonic Circus, får bära hundhuvudet. Tyvärr alldeles för tramsig framtoning, musiken sval och pretentiös utan att riktigt kunna lyfta. Självklart måste det ha varit oerhört svårt att komma efter en grupp som besår av professionella konservatorieelever, men att slå mynt av sina tillkortakommanden under mellansnacket och fylla tomrum genom maxad ljudvolym är en dålig idé och jag gick faktiskt efter halva spelningen. Tack vare det fick jag en god öl och bästa platsen inför det som för egen del skulle bli dagens clou; Änglagård, som jag nu äntligen skulle få lyssna på live, som sig bör.

Änglagård är ett liveband, och jäklar vilken närvaro! vilken fantastisk ensemble människor i total samklang. Finns det något vackrare än när starka viljor samverkar...? Ord kan inte göra musiken rättvisa på något sätt, så jag undviker fler utvikningar. Under spelningen satt jag med god sikt över mixerbordet, ibland skorrade det till en smula men fixades snabbt. Killen hade fullt sjå med att göra alla ljud rättvisa... .

Jag snackade med några bordsgrannar, bl.a med ett ungt Beardfish-fan som hade kvällens troligen coolaste tatuering. En annan kille, S, kom från från Samara i Ryssland och var fullständigt insnöad på svensk prog, berättade att han hade flyttat till Stockholm till stor del för musikens skull och nyligen fått hit sin lilla familj. 70-talsmusik och ryssar är inte en alldeles självklar sak och vi hade en kul, om än kort, diskussion om kultur och musiksmak mellan bandbytena.

Fördelarna med musik är många, en är att den knyter samman likasinnade, en annan är att den sammanför oliksinnade. De gustibus non est disputandum... men jämföra går alltid!

AnnaMy bestod för kvällen av två sköna huldror från Stockholmsscenen. Med sina nakna röster bar de upp lilla Circusscenen med stor integritet och styrka och med tanke på kvällens publik var det nödvändigt. Bakom mig hördes en manlig stämma i nedlåtande ton racka ner på presentationen "Svärta och hjärta". Jag hoppas den grodan kryper upp och stannar där. För egen del tycker jag mycket om denna form av avskalad musik, den passade bra in som mellanspel och de gäster som hade bokat middagsbord kunde nu sitta relativt avslappnat och verka slölyssna... för rösterna är demoniskt starka och stod för kvällens andra stora överraskning.

Woodpecker
Stegen

Den tredje överraskningen kom med Beardfish, som S hade övertygat mig om att stanna och lyssna på. Ojämna enligt honom, men med starka 70-talsinfluenser. Gott nog.

Beardfish från Gävle avslutade efter Caravans historiskt första sveriespelning, som hade försenats efter 30 minuters noggrann soundcheck men gav istället nära 40 minuters extragig. Alla var nöjda! några var påstrukna, och som avslut passade musikmusklerna perfekt. Beardfish spelade på den cirkelrunda Circusscenen som tillåter publiken att stå runt bandet. För sådana som jag, som i vanlig ordning väljer en plats litet vid sidan av, fanns nu ett unikt tillfälle att betrakta musikerna som annars inte syns. Jag såg en barfotad och grym batterist, basisten; som stod och hoppade jämfota med kvällens längsta skägg, backade upp sångaren och frontmannen som var den som imponerade mest. För vilken pipa! Med ett enormt brett röstregister tog han sig an både känsliga och råa toner och bandet behärskar därför hela 70-talsspektrat. Alltigenom välspelat, drivet, utan att bli trist och repetitivt, texterna lyriska, och även om jag kanske inte kommer att lyssna på dem så mycket i framtiden så förblir spelningen en av de bästa jag har hört (fast det säger inte särskilt mycket).

Det band jag tar med mig in i framtiden - förutom Caravan och Änglagård förstås, som jag lyssnar på titt som tätt - blir ändå Demoner. Den överraskande jamstämningen är svårslagen. Jag är glad att jag inte hade förberett mig noggrannare eftersom jag nu kunde gå in opåverkad och fick lita på stämning och intuition. Det är vad jag är bäst på, som tänker med hjärtat (och höger hjärnhalva).

Summa summarum: en absolut fantastisk helkväll. Jag sörjer er alla som inte fick vara med.

Comfort Zone - Beardfish (jo, det kommer bli mer lyssnande här)

Fjortis

så har tösen fyllt fjorton. Fjortis! jag tror faktiskt att hon är riktigt nöjd och glad med dagen, trots att det har varit vardag och jag inte kom hem förrän i eftermiddag. Men hennes pappa var här, och exet kom senare (kalla mig Lill-Babs) och hon fick mycket uppmärksamhet från klassen... vilket var längesedan (tre år).

Jag oroar mig för mycket, mest sådant som inte ens behöver oroas för och särskilt när det handlar om tösen. Jag antar att det kommer med föräldrabilden, kanske litet extra om en är van vid att ta ensamt ansvar. Så mycket kan hända, så mycket att svara för, ansvara för. Troligen försvinner den känslan aldrig, måtte den inte göra det. Ett barn ska alltid veta att det har närvarande föräldrar och vuxna som bryr sig och ställer upp i vått och torrt. Jag har under terminen fått se mycket elände, så många som vänder barnen ryggen eller använder dem som verktyg i personliga vendettan. Barn växer upp, i värsta fall blir de monster precis som sina vuxna förebilder. Learning by doing, du vet.

Jag har verkligen lyckats, som har så god relation till de personer som verkligen betyder något i vårt liv, de som har tagit plats och präglat oss till de individer vi är just nu. Skämten runt matbordet är interna, vi känner varandras smak, humor och gränser och skrattar jäkligt gott ihop. Vi delar massor av minnen och fler lär det bli.

Med tiden har jag blivit alltmer övertygad om att meningen med livet är just relationerna till de personer som känner oss bäst. Det har jag sannerligen kämpat för och ärligen förtjänat, faktiskt, så slut på illa klädsam blygsamhet. Jag är förmögen! och om en vecka sover vi under takåsarna i Paris... Fist Bump på den.

bukolisk

dagen började med magont. Tanken på arbetet får mig att må riktigt dåligt nu. Dagstidningens rapport häromdagen, om ett knivslagsmål med allvarlig utgång, gjorde inte saken bättre; jag förstod direkt vem som var inblandad och fick rätt. Stackars alla involverade... hetsjakt på den som ligger är idag legio verksamhet för mediadrevet som tar sig friheter i vanlig ordning. Vem bryr sig om en persons framtid om man kan sälja lösnummer?

Efter mötet med rektorn tidigt i morse kunde jag köra hem igen, det var friluftsdag för hela skolan (jag som hade trott att det bara gällde mina nior), så resten av dagen ägnade jag åt att tvätta och måla fönster här hemma. P, som arbetar i Mölle igen, kom hem tidigare och hjälpte mig med att skrapa och måla ett par vindskivor och satte även fast en takpanna som hade lossnat.

Jag är fruktansvärt höjdrädd, särskilt när jag står på en stege. Blir stel som en pinne och får känslan av att jag faller baklänges. Det är inte en bra egenskap som torpinna kan jag meddela, eftersom närapå alla arbeten som behöver göras involverar en stege av något slag.

Det blev några koppar kaffe i trädgårdssoffan, bullarna tinade i solen och högt över oss svävade en havsörn. Musiken strömmade genom öppna fönster, doft av torkande linoljefärg.
Helgrillad kyckling, sallad och öl.
Solen får skinnet att klia där jag har rivit mig på rosorna.

Den kärlekskranke vakteltuppen gal en allerginysning och påminner mig om att det faktiskt ännu bara är april i Arkadien.


W A Mozart - Concerto 17 (ode till en stare), Dezsö Ránki, piano - 3:e satsen