Mitt

det börjar med att jag ser ett löv, ett grässtrå, kirskål, små växter på fel plats och jag börjar plocka. Så försvinner jag in i detta gröna, i allt som plötsligt spirar i den mjuka myllan. Omgivet av en skyddande mörkröd strumpa och späda rötter ger plantan snabbt med sig för min hand.  Jag lägger den åt sidan, små högar kantar nu husets omgivande rabatter. Bara här med, och här… Fåglarna vänjer sig snart vid min närvaro och fortsätter sina morgonsysslor. De pippar och kvittrar som fåglar gör mest och liksom jag själv är de alldeles uppslukade av nuet.

Det är grönt, varmt, doften av hägg är ung och mjuk. Våren är en tid som lockar sinnen, tankarna dras mot fruktbarhet och framtida skördar av tunga blommor och mustig skogsdoft. I ett hörn hör jag vaktlarna klucka, i ett annat hörn sprids Katsurans koladofter och i bakgrunden hörs bilarna vars förare stirrar in i fjärran på väg mot utstakade mål. Här är jag. Mitt i naturen, mitt i kulturen. Mitt i livet. 

i egen takt

Snorre

vi är många som är trötta nu, jag läser det bl.a i en av mina favoritbloggar, det märks på Fb och jag känner det i benen. Tröttheten lägger sig som en aktivitetsbarriär och det gör ibland även fysiskt ont. Kanske det är en förkylning som spökar, kanske det är månen. Just nu har vi haft fullt upp med trädgårdens alla höstfällen och Sambon som är en händig person driver mig till stordåd. Jag ser till att det blir några pauser emellanåt och skubbar duktigt med kaffe, lunch och frukt. Att släpa gran mellan täta busksnår när man snorar är inte ett enkelt jobb. Jag sneglar ofta bort mot den upphängda hängmattan och längtar och vet att det blir bättre när de båda skuggbjörkarna väl är nere… mycket ris blir det. Mycket ved till vintern med.

Jag lever ett bra liv, vaknar och somnar nöjd och lugn. För tösens del har omställningen inneburit tankar på maktbalans men även en gryende vänskap, de båda har en hel del gemensamt. Sambon är lyhörd och har ett stort mått humor, bjuder på sig själv och vill lära känna. Själv axlar jag som vanligt den uppfostrande rollen och försöker att bibehålla respekten - även om det inte är enkelt, för tösen har blivit tonåring och trött och känslig och ännu mer lik mig, stackaren. Men hon är fortfarande min underbara motsats i mycket. Den lilla personen vi har fått ynnesten att lära känna spelar ofta på sin gitarr, hon har lärt sig inte mindre än 4 låtar på en kvälls övning. Hon tecknar simultant med en kvällsfilm, en ritual som Sambon girigt deltar i. Tonåringen sitter då som alltid i Pernillan, med benen på pallen hos katten och med ritblocket i knät. Sambon suger i sig allt detta familjära medan jag ligger där och njuter, tillsammans med honom; på soffan, och henne; i fåtöljen. Harry Potter fogar oss samman, genom magi på sitt trollkarlsvis.

Nu regnar det plötsligt och jag har rusat ut och räddat in tvätten som har hängt där ute i ett dygn. Det är trångt inomhus och tvätten doftar så mycket bättre när den fått torka ute men ibland får en ge sig för önskan. Brödbaket är strax klart och om en halvtimma kan vi få njuta av en gemensam frukost. Min blir en second, hans blir en uppstart på dagen.  Kanske vi diskuterar skottlossningar och polisfrågor, kanske vi pratar om dagens promenad, eldning av ris eller om knäppa grannar. Hur som helst, så blir det en bra dag. Till.

doxa

idag är jag ledig, fri, ensam.
Äntligen.
Livet har gått så fort, så fort under den senaste månaden att jag knappt orkar summera, men för att fatta mig kort och på ett bloggvis adekvat sätt kan jag avslöja att jag idag har en sambo och en ny chef på arbetet. I båda fallen innebär installationerna en grundläggande omvälvning av livet eftersom båda inkräktar och utmanar det liv en byggt upp och trivdes med. Förändringar kräver som bekant uppoffringar men utan dem vinner man inget heller, det är sant. Ensamhet är trist i längden. Människan är inte en ö.

Samboskapet, liksom relationen chef/anställd, rör två och i de flesta fall fler personer och handlar om logistiska lösningar såväl som rubbad maktbalans. Att samarbeta i relationer kräver tid och övning, personkemi och vilja. Där chefskapet blivit pådyvlat ovanifrån har samboskapet utgått från en gemensam och överenskommen känsla. Graden av sympati, ömsesidig respekt, lojalitet som ett krav eller önskemål utgör den skillnad som antingen skapar obehag eller välmående. Det är nu frihetsbehovet ställs på sin spets. De stora frågorna kring livet, varat och universums olika samband blir tydliga.

En vill gärna förändra status men på villkor som inte inkräktar på individnivå. En vill vara med och avgöra berättelsen om sitt eget liv, från början till slut. En vill slippa känna sig kopplad, övervakad. Om ena parten i ett samarbete tror att människan går att detaljstyra och göra till en vinstmaskin hoppar jag av. Jag blir blockerad, nervös och trängd och vill då bara sova… men om parten blåser luft under vingarna och ser möjligheterna i ett gemensamt behov, ett samarbete baserat på respekt för individens olika egenskaper, DÅ skapas magi.

Jag älskar min sambo och jag älskar att kunna säga ord som Vi, Oss, Ihop, Tillsammans, vanliga ord som har fått en djup betydelse i mitt liv igen.

Min chef har en hel del att lära.

qué

vad är det man får höra i riksradio idag? hörde jag rätt i att man beskyller invandrare för de dåliga nationella resultaten i historia och jämför resultaten med resultaten i geografi, för att förtydliga och ge legitimitet åt påståendet? hörde jag rätt i att man i Sollentuna strax skall tvångsavhysa människor som saknar tillgång till språket, juridiken, pengarna eller yttranderätten? Jag hoppas att jag fortfarande sover. Jag hoppas att fler därute förstår att de "vetenskapliga" rön vi får matade oss spär på främlingsfientlighet och minskar förståelse, tolerans och värme. Historia kräver en helt annan inlärningsprocess än geografi och går inte att lära sig utan bredd, erfarenhet eller inlevelse. Där ligger problemet, inte i antalet invandrare. Konsekvensen kan bli att fler människor kommer att tycka att det är helt rätt att avhysa sjuka romska kvinnor med tio barn, eftersom det strider mot en svensk tradition. Säg att jag hörde fel.

kiss kiss kiss

Nils Horner är död, avrättad i Kabul. I Malmö har en person nästan dödats och flera skadats för sin tro på rättvisan. Fascistdåd ses genom fingrarna, vi läser om hatbrott, ett ord som idag har blivit mer erkänt och erbjuds fler spaltrader i public service än motsatsen. Polisen tycker som regeringen. Och mitt i allt tumult spirar våren.

French kisses in the USA

gott och blandat

nu är du pinsam, mamma...

jag skulle vilja börja dagens anförande med att berätta hur lycklig jag är över att tranorna har kommit tillbaka, över att jag har det bäddat för en lycklig framtid, för att jag har vänner som vill fira mig och att de har alternativ till mig. Jag är en i mängden och trivs med det. Jag är fri, jag kan göra som jag vill, när jag vill det och hur jag vill ha det. Ändå känns livet litet tomt ibland. Jag skulle älska att ha någon att dela saker med precis nu, som såsen jag lagade ikväll, filmen jag såg, minuterna då tranorna flög över torpet och jag satt på knä över frön och jord tidigare idag. Att kunna dela de viktiga sekunderna med någon utan att behöva förklara vad det är som klickar… DET vore skönt alltid.

Samtidigt så är det underbart att kunna ha tid för sig själv, slippa redogöra för dippar, för misslyckade ordval, för att man är nere på grund av saker som ligger så långt bak i tiden att jag själv inte kan förklara. Men jag oroar mig inte. Inte egentligen, för som det ser ut nu har jag en tid framför mig som är full av äventyr och då menar jag inte exotiska resor eller lyxprylar, utan snarare en inre resa. Det kommer bli omtumlande, grundligen förändrande och uppoffrande och alldeles, alldeles underbart. För visst är det så, att utan uppoffring vinner man inte något. Utan kval och längtan är känslan bara halv, och utan galenskap vore allt så trist!

Hej framtid!

Anoushka Shankar – Beloved - Thievery Corporation Remix
Les Big Byrd – Indus Waves
Ollie Hallsall - Back against the wall

Fiat Lux

söndagmorgnar, vad jag älskar dem!
Nu har vi suttit och dryftat högt och lågt igen, min kloka tös och jag. Idag pratade vi om vägval, om att respektera sina drömmar och andras och om olika vägar att nå insikt. Tekla har under senaste tiden kommit fram till att hon vill forska i naturkatastrofer, gärna i närheten av London och sin pen-pal som bor i Hertfordshire… Oxford eller Cambridge ligger bra till och lät lockande så nu lägger vi upp strategier (hehe). Vi talade om arbetslag, om grupparbeten och samarbete, om verktyg och gränser, om matematik kontra filosofi och om filantropi och skillnaden mellan inkomst och förtjänst och om att vilja göra skillnad. Tillsammans med likasinnade kan man rädda världen… och min tjej vill rädda världen. Ja, hon är i en ålder då inget är omöjligt och jag vill att hon skall få ha kvar den känslan, länge. Tösen är en renässansmänniska och skall så förbli, bannemej.

Igår följde jag med som skjuts åt tre scouter till en yrkesskola i Helsingborg. Vi skulle få testa på att svetsa, då en av scoutledarna är lärare och oerhört duktig arrangör. Scouterna fick utnyttja flera av verkstadens tillgångar och med lärarnas kunskaper tillverkade de alla vars en ljusstake att ta med hem. Vi vuxna fick också lov att svetsa och jag valde då att öva på metallbågsvets eftersom den ligger till grund för övrig svetsteknik och för att den enklast går att använda hemma. Det var 14 år sedan senast jag svetsade och det kändes riktigt kul att få komma tillbaka till dofterna, ljuden och känslan av att få djupkoncentrera sig på ljuslångan och materialet igen. En viktig poäng var att visa T hur oglamoröst men samtidigt roligt det är på ett verkstadsgolv… det är en bra erfarenhet som ger insikter och ödmjukare inställning till arbetets natur. Dessutom blev jag erbjuden ett jobb som yrkeslärare men det är en helt annan historia.

Jag har uppfostrat en ödmjuk renässansmänniska och är omåttligt stolt över det. Hybris?