Nu har vi suttit och dryftat högt och lågt igen, min kloka tös och jag. Idag pratade vi om vägval, om att respektera sina drömmar och andras och om olika vägar att nå insikt. Tekla har under senaste tiden kommit fram till att hon vill forska i naturkatastrofer, gärna i närheten av London och sin pen-pal som bor i Hertfordshire… Oxford eller Cambridge ligger bra till och lät lockande så nu lägger vi upp strategier (hehe). Vi talade om arbetslag, om grupparbeten och samarbete, om verktyg och gränser, om matematik kontra filosofi och om filantropi och skillnaden mellan inkomst och förtjänst och om att vilja göra skillnad. Tillsammans med likasinnade kan man rädda världen… och min tjej vill rädda världen. Ja, hon är i en ålder då inget är omöjligt och jag vill att hon skall få ha kvar den känslan, länge. Tösen är en renässansmänniska och skall så förbli, bannemej.
Igår följde jag med som skjuts åt tre scouter till en yrkesskola i Helsingborg. Vi skulle få testa på att svetsa, då en av scoutledarna är lärare och oerhört duktig arrangör. Scouterna fick utnyttja flera av verkstadens tillgångar och med lärarnas kunskaper tillverkade de alla vars en ljusstake att ta med hem. Vi vuxna fick också lov att svetsa och jag valde då att öva på metallbågsvets eftersom den ligger till grund för övrig svetsteknik och för att den enklast går att använda hemma. Det var 14 år sedan senast jag svetsade och det kändes riktigt kul att få komma tillbaka till dofterna, ljuden och känslan av att få djupkoncentrera sig på ljuslångan och materialet igen. En viktig poäng var att visa T hur oglamoröst men samtidigt roligt det är på ett verkstadsgolv… det är en bra erfarenhet som ger insikter och ödmjukare inställning till arbetets natur. Dessutom blev jag erbjuden ett jobb som yrkeslärare men det är en helt annan historia.
Jag har uppfostrat en ödmjuk renässansmänniska och är omåttligt stolt över det. Hybris?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar