mata duvor

ibland är jag ett litet djur. Ett litet djur som matar små djur med smulor jag funnit på marken. Jag vill mata små djur med smulor jag funnit, vara ett litet djur som matar små djur. Bara mata och vara liten, kunna sitta här och mata de små djuren och slippa höra och oroa mig för sådant som de stora djuren gör.
Ibland är ett grått moln bara ett moln.

Goldfish - Roy Harper

tendentiellt

Anna Whitlocks Bygdehus, Lärkstaden,
där jag höll mitt föredrag.
A propos nationalromantik

jag gjorde en liten trendspaning när jag var i Stockholm och tyckte mig kunna se en tendens som gick att jämföra med tiden för exakt ett hundra år sedan. Inom arkitekturen från 1913 vinnlade man sig om att bygga i tidsbeständiga material. Det var gråsten, synliga träbjälkar, tegel, skiffer, kopparplåt och blyinfattade fönster. Anonymt och naturnära, obearbetat och "äkta". Konstvetare har förklarat nationalromatiken som ett desperat försök till trygghetsiver, att viljan att bygga in sig i ett fort, vända ryggen från tidens oroligheter och sparkrav berott på oron för framtiden. "Mitt hem är min borg, osv…" Men som vanligt gäller detta enbart för ett litet privilegierat fåtal människor. Då som nu var det långt ifrån alla människor förunnat att bygga i gråsten, på en plats som Stockholms innerstad och att sticka ut som uppenbart förmögen. Då, liksom idag, vore det att gräva sin egen grav att skylta med sin rikedom, för i takt med att klyftorna ökar, ökar även ett påstått hot från en grå och svältande massa.

Idag finns de överpolerade, mönstrade, målade och alltför bearbetade varorna nästan enbart i varuhuskedjorna, på loppisar och i Lagerhaus. De stora exklusiva märkeshusen däremot döljer noga sina logotyper, det anonyma har blivit lyxigt. Inom en liten och exklusiv krets vet man redan vad som kostar, det är även här priset sätts…och det skall var äkta.  När jag klippte mig på fina gatan och förklarade att jag inte hade för avsikt att förändra hårfärgen och att jag var nöjd med mina grå strån fick jag till svar att det är ytterst exklusivt att bära grånat och naturligt hår idag. Enbart ett litet fåtal kvinnor (för det handlade detta om, männen tillhör en privilegierad kategori som själva bestämmer att grå tinningar är fint) vet att det tar tid och omsorg i anspråk att låta en färgning växa ut. Exklusivitet innebär enligt frisörens definition att ingå i denna initierade och priviligierade krets som har både tid och pengar att strunta i massans tryck. Idag är den privilegierade kretsen dessutom så långt ifrån "massan" ekonomiskt att man inte drar sig för att med utstuderad avsky skilja sig från den. Att diskutera pengar ses i dessa kretsar som höjden av smaklöshet… diskretion är en hederssak, lön är inte något man lever på. Capisce?

Wallraffar i väntan på ett klipp

Jag vill göra en liten jämförelse med auktionsbranschen, som är en exklusiv bransch som handlar med begagnade varor. Här blir smakförändringarna mycket tydliga och trenderna visas oerhört fort. Konst betraktas som såväl uppiggande, hastiga glädjeinköp som verkligt tunga investeringsobjekt. Vid kristider ackumuleras som bekant förmögenheten hos ett mindre antal agenter på marknaden, vilket gör att konst kan köpas för hisnande summor av privatpersoner! Marknaden som sker utanför tullar och andra begränsande faktorer, synliggörs genom transaktioner på en mycket liten arena... Auktionshusen utgör en viktig del av den globaliserade exklusivitetens lekplats, här tvättas pengar rena, som alltid med hjälp av kultur. Denna handel, kallad "globalism"ses av ett fåtal agenter som den ultimata friheten. Andra ser den som liberalismens träskmarker och byggande på imperialistiska handelsfunktioner, att berika sig på andra, kort sagt. Slavekonomi heter det med. Många historiska tillbakablickar, många jämförelser med upplysningstiden har gjorts om detta och mycket pekar mot en allt högre grad av elitism och specialisering idag. Den datoriserade världsbilden har hjälpt till att förädla en redan abstrakt form av råvaruhandel och idag avgör allt färre människor allt fler människors öden.

Om man åter blickar till konsthandeln är det en ytterligt liten andel som går till upphovsmakaren, den största delen går till ägaren… både juridiskt och ekonomiskt. Detta beror på en juridisk slutledning, skapad under antiken och vässad av den engelska industrialismens pionjärer under upplysningstiden, som ansåg äganderätten stå låååångt före upphovsrätten. Den som satte reglerna var alldeles uppenbart den landägande klassen.

I takt med värdestegringen ute på "den öppna marknaden" ökar kravet på äkthet. För vem vågar investera en summa, motsvarande en mindre nations BNP på något som inte anses vara the real McCoy?… nej! Äkta ska det vara och vi litar inte på en påskrift, det skall kännas, synas, luktas och höras… Textur, struktur, doft, ljud har aldrig varit så exklusivt som idag och säljs i välpackade paket, i form av upplevelseresor och exotiska doftljus, retreats och spa. För äktheten svarar en garanterad expert. Munskänkar och konstexperter, och mat är njutning, inget vi när oss på.

Även ur ett individualistiskt perspektiv går det alltså att se hur människor i privilegierade positioner nu kräver äkthet, naturargument och varaktighet för att särskilja sig från massan. Massan i sin tur lever på privilegiets konstruktioner, som banklån och plastmattor. Själv låter eliten bygga sig stenfort, ikläda sig djurhudar och äta stenåldersmat. Precis som för hundra år sedan, eller femhundra, eller tusen…

och jag undrar… när vaknar getingboet till liv? kommer det att kunna göra det, någonsin, när eliten både håller i trådarna och ser till att den sanning vi får till livs är så full av plast och gift att gemene man har fullt upp att hålla näsan över den stinkande ytan.

"Ge dem bröd och skådespel!"
"Ge dem kakor!"

- Jag vill se ett paradigmskifte! Nu. Men jag är samtidigt oerhört rädd för att se in i kristallkulan, för om min jämförelse stämmer och det verkligen går att dra paralleller med vad som hände för hundra år sedan, då skulle missnöjet kunna kanaliseras av främlingsfientliga, anti-intellektuella krafter som organiserar sig internationellt… hjälp.

Bildkonsten för hundra år sedan berättar om mandom, mod och morske män. Och en sjuhelvetes massa annat förljuget dravel som kommit att kallas historia...

Gustav Vasa av Carl Milles 1907-25
Nordiska Museets entréplan

Holger Danske av H.P Pedersen-Dan, 1907
ursprungsplacerad under Kronborg, såld 2013

fägring

jag var allt väldigt trött igår, för jag hade tänkt göra ett djupdykning i tankarna jag tagit med mig från Stockholmskulturen men orkade inte. Idag har jag tagit itu med allt pyssel och papp och medan jag högg kaffeveden ute i miniskogen nyss kom de plötsligt till mig, de klara tankarna. Solen sken, himlen var blå, fåglarna kvittrade och sysslan vettig och enkel. Mer krävs inte, för det är i mellanrummen mellan allt vi tror är viktigt som de viktigaste tankarna kommer.

Gärdsmygen gjorde mig sällskap redan i morse, och drillade som om det vore vår i luften. Nu, under vedhuggningen, varnade han ilsket högljutt och det var först efter ett tag som jag förstod att det var för att Snorrekatten strök omkring i  närheten. Gärdis är minsann en riktigt modig kille, han satt mindre än en meter över huvudet på den perplexa katten som kände sig hotad och snart skyndade sig bort från oss. Därefter blev det lugnt och jag kunde fortsätta mitt uppdrag: hugga upp och fylla textilkassen med stickor av fin björkved. Och tänka.

Tankarna från veckan, på konsten och de feministiska värderingarna var nu som bortblåsta. Här stod en liten kille med rest stjärt upp för mig och jag kände mig faktiskt litet trygg under hans beskydd. Manlig ilska, om den är rättvis och välment, är kanske inte så hemsk ändå…

...till skillnad från hur den ter sig i Cindy Shermans bildvärld. Hennes foton har ägnats inte mindre än halva Moderna Museets lokaler. Hon har visserligen hållit på ett tag och hyllas idag som en av konstfotopionjärerna, guiden som pratar höggljutt intill berättar att utan Cindy Sherman vore fotot ännu inte accepterat som konstform. Det är en sanning med viss modifikation, men att hon är oerhört viktig, det vill vare sig prissättare eller samlare förneka. Shermans bildberättande handlar om den historiska kvinnans typiska konstroller som Offer/Förövare. Hon sätter sig själv i typiska kvinnosituationer och regisserar efter "vanliga manliga normer", enligt kända konstnärers invanda åsikt. Det blir följaktligen mycket porr, mycket rollspel, mycket våld och mycket ilska. Sherman är som ett skarpladdat vapen i en mansdominerad bildvärld.

I Lena Cronqvists bilder spelar hon själv huvudrollen, som i Shermans konstnärskap men hon har mycket rättvist även kommit att jämföras med Frida Kahlo. Med hjälp av ett fåtal individer, alla tillhörande den intima familjekretsen, backar hon upp sin monumentala egenbild. Besökaren måste i psykologiserande termer läsa hur Cronqvist gör upp med den stereotypa bilden av kvinnan / flickan. Just psykologi är en trång sak i det svenska medvetandet, vi har svårt för Freud och det är inte många svenskar som vet att feministiska teorier aldrig hade funnits om det inte vore för ilskan över just Freuds kvinnobild. Cronqvist attackerar med penseln traditionella kvinnliga attribut, som rädsla, bigotteri och moral, skam och godhet och när hon håller sina föräldrar i händerna regisserar hon dem i form av hjälplösa Kasperfigurer och clownen Manne. Sexualitet, sadism, sorg, saknad, ledsnad, ilska - allt ryms i hennes bjärt kulörta bildvärld. Berättandet är starkt episkt, klassiskt tragiskt, omtumlande och för egen del mycket, mycket frigörande. Hon leker med färgen, och figurerna är de dockor hon behöver för att gestalta en trång och svårbemästrad patriarkal omvärld. Resultatet är en överraskande klarhet, en glädje i att få vara flicka och stark, orädd, busig och allt annat än duktig.

Jag hann även gå på vernissage i Konstnärshuset. Marja-leena Sillanpää gör också upp med manlighet men på ett ytterst sublimerat sätt. Från konstnärshusets väggar talar konstnärsklubben med henne via de spöken som byggt, skrivit regler och gjort upp bestämmelser sedan 1850 in till dags datum. Än idag gäller samma stadgar som då, än idag tillåts inga kvinnor i styrelserummet. I Sillanpääs version har manligheten blivit en gast som talar till oss genom spökröster, kvinnoarbeten och dörrar, slitna vävnader och skor på rad. Ett litet bord står dukat för två och i ett rum står montrar på rad, med svärtade och censurerade böcker. Döden i paket, en vit duva - telefon till de döda. Väggarna är klädda med hennes skira pennteckningar och poetiska rader. Allt andas 1850. Det är skirt, förgånget, gammalt och rummen som maktcentra har förvandlats till ett museum över förgångna värderingar. Allt med hjälp av kvinnors slit, tankar, ordning, omsorg och vandel. Marja-leena Sillanpääs utställning gav mig andlig spis, mycket att tänka på. Och den är oerhört vacker!

Blood On The Rooftops - Genesis

saknad

Kadavars trummis med välfläktat hårsvall

Jag har tagit en lugn dag ihop med lill T idag, vi kom hem sent från resan till huvudstaden igår och behövde rensa tankarna, kläderna och kroppen. Vi har eldat och läst fyra långa kapitel ur ringens brödraskap, dagen till ära - kanske det behövdes som motvikt till mina kulturella bravader. Förutom arbetat i storstaden har jag tittat på konst. Allt gick i kvinnoperspektivets tecken, och jag hann med två stora utställningar och en vernissage. Utöver sköna vänskapliga möten, fikor och middagar fick jag även uppleva två kanonband på Debaser Strand (vi missade Katla); Kadavar och Siena Root som ihop med ölen gjorde mig lätt smågalen… skönaste kombinationen! G och jag var de enda på golvet med kavaj, vilket kändes bra och Camp bland alla individualister som såg likadana ut i långt hår, t-shirts och skägg! (G hade visserligen skägg och jag långt hår så vi smälte in rätt bra ihop ändå.)

T var på skolan under veckodagtid och fick möta både nya och gamla vänner. Efter ytterligare två halvdagar på sin älskade ridskola och sena nätter kom den omtumlande men ack så oundvikliga känslan av att bli reducerad, från att ha varit allas bästa vän till bekant. Tröttnaden gjorde sitt för att ytterligare lägga sordin på avfärden hem men idag har vi haft en fin dag. Med mycket diskussioner, kramar, närhet  och tänk känns allt bättre igen. Jag förstår henne alltför väl, för att plocka russinen ut kakan ger definitivt mersmak, jag saknar uppriktigt kulturen och diskussionerna som följer med njutningen av den. Ihop med vänner, musik, vin och mat blir världen definitivt så mycket vackrare men för det behöver en inte Stockholm… kanske.

T fick av bästisen som går på Adolf Fredrik musikklasser lära sig en ny trudelutt på piano och när hon nynnade slingan för mig i duschen idag kände jag direkt igen den… här kommer en gammal favorit från brorsans och mitt gamla skivarkiv. Den är till dig pappa!

Siena Roots basist i Demis Roussos outfit

dagens Waldersten

"att vara människa är att ha en diagnos."
Spot on om du frågar mig.

Idag tycks mig alla stigmatiserade av någon form av dysfunktionalitet och så gott som alla människor jag möter utpekar sig som särskilt utanför, ledsna, behövande eller krävande i förhållande till andra omgivande människor.

Gränsdragningar som definierar särskildhet kan i sin värsta form maskeras till utanförskap. Definitionen sprids och formuleras via våra sociala fora genom dikter, bilder, musik och statusrader. När frågan inte längre handlar om att se på fenomenet utifrån (vem definierar utanförskapet) utan snarare behandlas inifrån (vi är missförstådda) liknar definitionen mer sekterism än något annat, eftersom den skapar en slags gemenskap utan insyn. I  kampen mot urbaniseringens och kollektiviseringens konsekvenser och för att definiera sig som unik person har vi idag nått fram till den psykologiserade människan. Idag är det hippt att ha en bostavskombination, man tillhör en grupp som är lika stigmatiserad som de sekter som en gång hade för avsikt att särskilja sig för sin nationellt eller materialistiskt baserade tro. Gränser och gränsdragningar är till för att särskilja människor, inte för att ena eller för att vi vill känna oss betrodda. Tvärtom ser gränser till att hålla tankar kring identiteten tillräckligt snäv. Detta är identitetsskapandets kärna, att vara speciell och utvald, om så i negativ mening. Gränserna upprätthålls genom myter, precis på samma vis som religioner och nationer, ideologier, köns- och rastankar alltid har gjort. När gränser upprättas av rädsla för att inte tillhöra andra luktar det skunk men samtidigt är det enkelt att förstå. Vem orkar med att definiera sig själv idag, när samhället verkar kräva av oss att vi måste tillhöra redan på förhand konstruerade organisationer, klubbar, gemenskaper? Dessutom är det mycket enklare att tillhöra ett gäng än att ställa sig den obehagliga frågan: behövs gruppen och i så fall varför? vågar jag ställa mig utanför och vad definierar mig som person då?

Frågor kring identitet har alltid fascinerat mig.

What´s so Funny About Peace, Love and Understanding?

för fattande

jag är i ett positivt flow nu, hoppas bara att jag orkar med alla krav och högt ställda förväntningar. Förra veckan blev jag uppringd av ett bolag som ville att jag skulle börja omedelbart. Chefen som jag känner litet flyktigt från en tidigare arbetsplats och som jag minns som alldeles undervärderad i sin utbildningsgrad (lic.) var redan införstådd med mina krav på deltidstjänst. Kvinnan som ringde mig kl 20.00 visade öppet hur desperat situationen var, och blev rörd över att jag mindes henne! herregud... när hennes kollegor gled fram på sina goda namn (Idel Ädel Adel) fick hon lov att slita sig till sin position som värderare och jag kände SÅ igen mig. Vi pratade en halv kväll på företagets kräftfest, vilket inträffade under en av de mest tumultartade veckorna i mitt liv och vi fann varandra där, som akademiker och katter bland hermelinerna. Eftersom arbetspressen var hög och livssituationen prekär hann vi dessvärre aldrig utveckla situationen till vänskap. Hon satt i Malmö och jag i Stockholm.

Nu har jag lovat henne ett möte på tisdagen, efter min arbetsresa till Stockholm och jag hoppas verkligen att det ordnar sig för oss båda. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore tryggt med en fast inkomst!

Förra veckan fick jag ovanpå allt beskedet att jag har blivit utnämnd till Klippans Kommun stora kulturstipendiat. Jag hade dagarna innan stipendietidens utgång skrivit en arbetsbeskrivning där jag presenterade mig, mitt yrke och vision. Och tänk er, kommunen vill kännas vid en konstvetare! Tommy Bergström från DN ringde i förrgår och ville diskutera litet, fick foto (som jag fick leta fram bland mina privata selfies - vem skall annars ta en bild på mig?) och igår presenterades jag som "konstvetare, föreläsare och författare" i Klippanbilagan på nätet. Det sista epitetet svarar jag verkligen inte för, men den dag boken är klar, då möjligen.

Summa summarum:
arbetschans, check.
Stipendiat och nästan erkänd Klippanprofil, check.
En blivande vänskap, check.
Och dessutom, alldeles snart gör jag inte mindre än två resor till två älskade huvudstäder men mer om detta en annan gång.

NU: arbete!

There is No Spoon

 att åldras är som att forcera murar. Murar skapas enbart för att utmejsla skillnader och utanförskap, där sådant egentligen inte finns. Den är rik som har vänner som vet att gränser är till för att passera och se igenom och att vänskapen inte skadas av avstånd, vare sig tidsliga eller rumsliga.

Ingen murbräcka, ingen nyckel, ingen spark eller knackning. Det enda som behövs är en tanke.

Under den gångna lovveckan har hemmet kryllat av avlösande besökare som har sovit över och pratat till långt in på natten. Massor av drivmedel i form av vin, musik och god mat har garanterat goda samtal som spänt från resor, överlevnad och politiska strategier, matlagning, kärlek, företagande och tro...

Jag är stormrik.

Who In Time - Israel Nash Gripka