moln

jag läser något vackert och blir rörd till tårar. Jag är lättpåverkad, en känslig typ. Möjligen är det för att molnen som nu når samma nivå som min tröskel tränger på och vill in. Det har blivit kyligt och dörren som tidigare stod öppen hela dagarna har nu fått stängas till katternas förtret. De vet inte heller om de skall hålla sig inne, tätt ihopkurade på fällen som ligger på divanen, eller vara ute bland sorkarna. Divanen är platsen som vi tre brukar samsas om under inomhusmånaderna och som kan bli en grund till gnabb om vem som har mest rätt till huvudkudden. Inte är det väl dags för det än?
Kaffet smakar väldigt gott nu, det gör teet med. Jag vet inte riktigt om det är den stora koppen som värmer händerna så gott eller smaken av minnena från caféerna i somras, men kaffet smakar gott.

och i kväll blir det kräftor, sensommarkräftor.

Medvetande

idag tänkte jag delge något jag funderat på alldeles för kort tid för att kunna smälta, men som jag hoppas klarnar en smula genom att beskrivas. Det handlar om medvetandet. Vad är ett medvetande för oss, historiskt och för närvarande och vad vinner vi på att fundera på vad ett medvetande är?

När jag lyssnade igenom två av tre avsnitt i radioserien om döden i Kropp och Själ igår fick jag en mängd uppslag som jag diskuterade med en god vän som går i samma tankar. Risken med att diskutera med någon lik en själv är alltid att man blir litet för litet kritisk. Fördelen är att inget bromsar in, man kan lugnt och ohämmat rulla ut sin trasmatta och testa om väven håller igenom diskussionen.

När jag dras in i något som intresserar mig blir jag oerhört engagerad, jag älskar att brainstorma och vill ta in så många aspekter som möjligt och som jag har kapacitet att förstå såklart... jag kan däremot vara väldigt bromsande om jag känner att diskussionen ensidigt drar åt ett bestämt håll. Människor som saknar förmågan att lyssna och förstå att den sanning man har lärt sig på universitet faktiskt är den man bör undersöka irriterar mig. I min mening är det vissa kategorier som är mer benägna att fastna i rätt och fel än andra, men det är min mening. Tag den svenska läkarkåren t.ex. Jag känner många människor som har utbildat sig till läkare och som är yrkesverksamma inom sitt credo, dock utan att vara det minsta källkritiska. Vart tog forskaretiken vägen? I min bekantskapskrets är det enbart en läkare som har vågat se utanför läkarkårens vetenskapliga dogm, de andra som klarar av det är alla sköterskor och underdogs och därför inga man lyssnar på eftersom hierarkier är så viktiga.

Den vetenskapliga revolutionen, i den mån det går att utnämna en tid för detta, markerade en gång för alla att det väg- och mätbara, det faktiska och fysiska skulle stå som grundplåt för vårt kunnande. Konsekvensen var den, att allt annat och då framförallt allt som är mänskligt, fick stå undan. Känslor, tankar, smärta, kärlek, sorg, smak, sinnen. Sådana saker.

Under vissa tider kom dock dessa humanrelaterade ting att stå oss närmare, som under kristider då vi började fundera kring Weltschmerz, kollektiv ondska och döden. Saker som under vissa tider varit undanröjda och skamliga blir ibland alldeles för påtagliga för att undvikas. Så omvänt, vid goda tider kom vi att stuva undan saker som blev för luddiga och okalkylerbara och som inte gick att forma in i ett välfärdssamhälle eller tjäna pengar på. Idag t.ex. använder de flesta livsstilsmagasin och livsstilsprofeter som Paulo Coelho till guider i känslodjungeln. Ickefysiska erfarenheter tas om hand av proffs och vi dryftar inte öppet saker som är känsliga, smutsiga, stinkande eller kladdiga. Vi skiljer kliniskt mellan privat och offentligt, med hjälp av ord som har med äganderätt att göra. Kroppen är idag ett konsumtionstempel och bör vara hel och ren för att kunna sälja... och det som sker inom oss är bra så länge som vi kan köpa oss lycka genom trender som mindfulness, rekreation och nöjen.

Om kroppen är din att förvalta, om kroppen och din själ betraktas som ditt eget ansvar, när kroppen och själen är ett, går det att se den som den biologiska entitet som kan särskiljas från andra kroppar, likt en atomkärna. Genom att plantera ett medvetande hos oss om kroppen som står separat från andra kroppar, men som är till formen likadan och som därför går att jämföra och bearbetas på ett rationellt vis, har vi sått grunden för ett samhällssystem som är instrumentalt. Människor går att styra genom att jämföra, mäta och väga som enheter.

Om vi därför tänker oss medvetandet som en sak som vi bär inom oss, separat från alla andra och som behöver en nyckel för att öppna och förstå, är det inte svårt att dra slutsatsen att vissa institutioner kommer att kunna dra nytta av den kunskapen. 1988 kom den första juridiska döden att formuleras. Från att ha vant oss vid hjärtdöden formulerades en ny sorts död, hjärndöden. Att döden är en och samma ändå är klart, men plötsligt ställdes människor inför detta oerhörda -att vi måste ta ställning för vad som är vårt definitiva slut. En gräns skulle dras och vilken instans vore väl bättre lämpad än den juridiska, när det ankom abstrakta gränsdragningar?

Att dra en absolut gräns på något som inte har gränser är i sig själv en paradox. Kroppens celler, för att ta ett materiellt exempel, dör vid väldigt olika tid. Hörseln har jag hört... skall vara det sista som lämnar oss. Åtminstone är det vad vi vet idag, eftersom väldigt litet forskning läggs på det som inte går att väga och mäta och den vetenskapliga metoden (läs kvantitativ metodteori) jämställs med vetenskapligt tänkande i allmänhet idag. Allt annat, som humaniora och humanvetenskaper - där förövrigt medicinvetenskapen borde ingå - har betraktats som munkäbbel och tolkningsförfarande (läs hermeneutik) och sådant är inte jämförbart eller möjligt att samla in som empiriska fakta. Det skulle ta alldeles för lång tid att ta hänsyn till alla små krämpor, det är inte rationellt i ett välsmort samhälle...

Som väl är har min egen mamma insjuknat inom ett område som forskare har bedrivit mycket och lång forskning kring, dessutom handlar det om sådan forskning som har haft ett högt statusvärde under tiden vi betraktade hjärtdöd som absolut slutpunkt. Annat är det med invandrarmannen som är min väns bäste vän, som kämpar med neurologiska störningar och som snabbt blivit så dålig att han inte orkar röra på och vid kroppen idag. Eller med alla de individer som bär på allvarliga psykiska störningar. Så länge störningen är någorlunda jämförbar kan man ge dem en tablett eller tre, men i annat fall går man bet. Forskningen ges inte anslag om det inte angår ett flertal. Demokratiskt Nyttotänkande kallas det ibland. Framstegsekonomi kallar jag det.

När kommer vi att få höra en förebyggande diagnos? så länge som samhället eller ett försäkringsbolag kan ställas ansvarigt, så länge som kroppen är politiserad är det en utopi. Vi sitter fast i ett system som vill se oss som bruksentiteter och vi kommer snart att känna oss uträknade som mer eller mindre användbara i den matematiska kalkyl av återkommande mönster som kallas nationalekonomi. Ja, jag är väl en smula cynisk men inte uppgiven - för det är här radioprogrammet jag nämnde ovan kommer in.

I början av det andra avsnittet får jag höra någon ifrågasätta människan som entitet för första gången och jag blir så lycklig. Tänk dig bara vilken vetenskaplig revolution det vore om vi för en gång skull förmådde se utanför asken och inse att vi borde fundera på saker som vi inte kunnat ta tag i på grund av paradigmatiska rättesnören och avsaknad av just det rätta vetenskapliga instrumentet?

Ponera att människans medvetande ligger utom kroppen. Då kunde vi få förklarat saker som genom tiderna har blivit slängda på slasktratten som paranormalt, ockult och ovetenskapligt. Nära döden-uppevelser, känslan av närvaro, att tänka synkront med någon i ett annat rum, ett annat land, trender, tidsepoker, svängningar, allt sådant kunde plötsligt få en rationell förklaring... Min gode vän berättade om en studie som gjordes i 20-talets England av halsbandsflugsnappare som hade funnit på ett nytt, effektivt sätt att skaffa sig föda genom att öppna mjölkflaskor. Denna för fåglarna näringsviktiga kunskap spred sig snabbt globalt och till andra arter, så snabbt att det inte kunde handla om "vanlig kommunikation". Det var inte förrän alldeles nyligen (-98 tror jag) som en svensk doktorand i Uppsala började intressera sig för ämnet som saken kunde belysas och av olika discipliner. Med dagens tekniska landvinningar har människan lärt sig att se på traditionell kommunikation som något som kan vara utomspråkligt. I vissa kretsar går man så långt att man vill kalla fågelfenomenet ovan för ett Supermedvetande, Gaia-hypotesens anhängare vinner mark på bredare front.

Men jag behöver inte gå så långt för att ge exempel på utomkroppsligt medvetande. Med hjälp av facebook har jag haft möjligheten att studera människors vanor och känslor, om inte helt globalt, ändå över ett ganska stor spännvidd. Det har gått att se synkrona känslor genom musikinlägg och konstdiskussioner som har gått så fort i svängningarna att det knappast kan handla om vanlig kommunikativ spridning. I första hand har detta gällt mina vänner som på något vis har haft mycket tid att fundera, känna efter och vara i kontakt med sig själv. Vännerna befinner sig främst på samma tidszon, i Portugal, Grekland, och här i Sverige. På ett eller annat vis har vi ställts utanför samhället eftersom vi är utbrända, arbetslösa, sjuka eller genom det arbete vi har valt så har vi tillräckligt tid att fundera och känna in. I gruppen finns övervägande konstnärer och författare. Det är med dessa personer jag känner en särskild form av samhörighet, ibland så stark att vi kan lägga ut länkar som tangerar varandra. Vore det så enkelt som nyhetsreportage eller annat som är styrt av stora nätverk, men i dessa fall handlar det om musik, poesi och konst, alltså känsloengagerande intressen och med ett närmast gränslöst utbud.

Min egen pappa berättade om en nära döden-upplevelse, väldigt lik den andra människor har berättat om. Det är tack vare den berättelsen som jag idag inte är rädd för att dö. Däremot saknar jag förtroende för sjukvården, men det är en helt annan historia.

you, you point your finger
I'm not sorry

truism

allt tar slut. Jo! så är det faktiskt, tro't om du vill. En rask promenad, vänner på besök, huset fullt, en god cigarr, en bra låt på radio, en kul dag, semestrar, ett glas rödvin, vattnet i brunnen, Historieätarna, you name it- allt tar faktiskt slut. Men det finns andra saker att se fram emot. En av de många oerhört viktiga truismer jag fick ta med mig ur serien Historieätarna på SVT var att man gör sig så roligt man kan. Kul saker kommer inte av sig själv, de kommer liksom inifrån. Jag tänker mest på det sista avsnittet om beredskapstiden, där människor faktiskt mådde både fysiskt och psykiskt bättre än man gör idag. Det är som Henrik Berggren (salig salig! jag håller helt med dig Lotta Lundgren) säger, att en stor sorg tar ut många små...

Om jag nu skall drämma till med en anekdot ur familjearkivet igen, kan jag nämna att mormor ofta kunde blicka tillbaka till tiden med en nostalgisk glimt i ögat och sa ofta att det var en hel tid. Detta kan tyckas paradoxalt för en utomstående. Detta gäller Tyskland, Ruhrområdet dessutom. Men jag tror att det hon egentligen syftade på var den gemenskap och den tacksamhet man kände över att få ha en dag till att leva ihop med sina vänner och närmaste. En dag till som kunde firas.

Jag älskar hennes obändiga optimism. Min mormor kunde verkligen se det vackra i det lilla. 

Platon

 jag vakande med den mest underbara drömmen i minnet. De bästa drömmarna är de som lämnar mjuka spår efter sig, som är så luddiga att det blir svårt att skilja ut dem från verkligheten. Det är nästan på riktigt, detaljer är hämtade ur minnet men modifierade.

Vad är sant? drömmen eller vardagen? Ibland går de båda in i varandra, färgar av sig på dagen genom stämningar och känslor likt en tunn men urstark hjärttråd.

I drömmen befann jag mig i en bil på väg någonstans, jag och min hemliga ungdomskärlek satt bak i bilen, dottern satt i framsätet och någon jag inte minns, körde. Det var en tight gemenskap av de finaste i mitt liv, där i den lilla bilen. Vi omgavs av ett sjuttiotalsdisigt sommarljus som förgyllde allt omkring oss. Armfjun glittrade som spunnet guld, kroppar var gyllenbruna av sommarlek och hudar lena av bad och av frisk luft. Det var trångt utan att vara svettigt, ett fönster i framsätet var öppet och släppte in en lätt bris. Jag minns en arm vid mina läppar, ett finger som omärkt smög sig in i min hand, som krökte sig erkännande när jag försiktigt slöt handen. Sidan vid min sida, andetag som smälte ihop. Små ord, små leenden, mjuka blickar, en fjärilskyss i nacken, precis där det litet strävare håret krusar sig och en fin liten grop uppstår. Den finaste punkten på kroppen. Subtilt, mjukt, varmt och ljuvligt som en sommaräng.

Den känslan tar jag med mig idag.

Relativt

det är kväll och känslorna tränger sig på. Det är svårt att inte ha någon att prata med, som man kan få spegla tankarna hos och som hjälper en att förstå. Att klä känslor i ord är svårt men hjälper, de konkretiserar. Mamma har blivit plötsligt sjuk och fick åka ambulans in till Helsingborgs lasarett idag. Helt plötsligt är min mamma skröplig och behöver hjälp. Min mamma som aldrig har bett om hjälp, som alltid skytt tabletter, läkare och sjukhus. Eller är det kanske jag som projicerar... känner jag min egen mamma egentligen?

Jag kan inte säga att jag har haft en innerlig relation till mamma, men hon har alltid funnits, där bakom någonstans. Likt en skugga.

I min familj har kvinnorna blivit sist kvar och fått klara sig själv. Kallats starka. I min familj har det varit regel snarare än undantag att bli ensam med barn, klara arbete och hem, känsloliv och uppfostran på egen hand. Idag har jag fått klart för mig hur det känns att bli äldst i familjen innan femtio, att stå utan ekonomiskt skydd inför pension och att inte ha någon att ty mig till, annat än till sina barn. Som min mamma.

Min mamma har två barn, jag har ett, liksom mormor. Vi har alla tre flyttat från en gemenskap till en annan, på grund av arbete och av kärlek. I alla fall har vi förlorat dessa incitament, dock av smått olika skäl. I mormors fall tog kriget slut och hon såg sig nödd att återgå från sitt älskade arbete till livet som hemmafru, dock startade hon upp en verksamhet ihop med morfar, men som hon på grund av hans 100% krigsinvaliditet fick sköta nästan helt på egen hand. Ovanpå allt ärvde hon en enorm skuld från sin svärfar, som skulle betalas tillbaka med kort frist. Den tyska statskassan var tom och man tog säkert till alla medel. Det finns en rolig familjeanekdot från den tiden, när skatteindrivaren blir utskrattad och gjord till åtlöje med hjälp av mormors kunder. På den tiden, strax efter kriget, var det anarki som gällde bland folket, samhället var raserat och strukturen lös. Så när farbror skattmasen ställde sin portfölj på bardisken och hotade med indrivning, fann han den snart full med fekalier och han återkom aldrig igen. Mormor fick faktiskt anstånd med några månader och kunde betala skulden och behålla verksamheten. Den historien har vi skrattat gott åt många gånger, mormor, morfar och jag. Humor är bästa vapnet.

Min mamma förlorade pappa i sjukdom 1977 och ungefär samtidigt revs och skingrades hennes arbetsplats. Familjeföretaget och det sociala livet rycktes brutalt undan när vägen på hemorten skulle breddas och caféet och bageriet med familjenamnet som hade stått där sedan farfars mors tid stod i vägen för kommunens storvulna planer. Det finns en film inspelad när järnkulan krossar väggarna. Jag satt själv mitt emot, på trappan till fotografens lokal, och minns mycket väl när mamma höll i super-8 kameran och filmade skrattande när ortens ökände suput, Bierson, försökte att stoppa rivningen. Humor i svart-vitt.

I mitt eget fall fick jag se mig överflödig när en omstrukturering av företaget jag arbetat på under nio år gjordes. Detta hände när jag just hade blivit av med en skuld hos kronofogden, orsakad av okunskap kring mina rättigheter och efter en sambo som hade gått in i väggen och blivit djupt deprimerad. Vi blev vräkta, och jag fann mig utan hem med en dotter och en sambo på hispan långt ute på landet utanför Tyresö som vi fick ta oss till med buss eftersom bilen blivit konfiskerad. Ett tag fick vi bo på vandrarhem. Som väl var var det påsklov då, så mamma kom upp från Skåne och hämtade tösen. Den förlusten upplevde jag som det värsta i hela historien. Idag kan jag känna skam över flera känslor jag hade då, men den maktlösheten jag kände av att inte ha min dotter nära översteg allt. Jag fantiserade om vad socialtjänsten kunde göra, min egen mamma... När jag efter två veckor fann en respit hemma hos en kvinna i liknande situation, med en dotter i T:s ålder, visste jag att jag kunde klara allt. Lilla T var då fem och kunde fortsätta gå på samma dagis. Min buss till arbetet gick strax utanför det tillfälliga hemmet. Jag hade träffat en man som ville hjälpa mig med kronofogden, han blev min sambo under kommande sju år och jag är honom stort tack skyldig. T fick nu en dagisplats i innerstaden, jag kunde gå till arbetet. Under en extremt kort period av mitt liv hände så otroligt omvälvande saker. Jag blev befordrad, vi flyttade och genomgick två stora renoveringar och stambyten. Under hela min tid i innerstadslägenheten brötade det, det fanns inte en sekunds tystnad och jag gick in i väggen. För att inte bli av med arbetet förhandlade jag mig till en halvtids sjukskrivning, men det gagnade ingen. Såhär i efterhand vet jag vad jag hade gjort annorlunda, men då var mina fasta punkter och prioriteringar annorlunda. Arbetslivet, skulden och exet som inte var på fötter, dotterns skola och hennes relation till pappan, den nya relationen, mitt förflutna. När jag sedan stod utan arbete försvann ett av de målen som jag hade kämpat hårdast för. Jag fick tid att tänka och känna efter. Efter tre års betänketid i form av heltidsstudier och ett tafatt försök att starta eget företag - det är ju vad vi kvinnor i familjen har gjort - beslutade jag mig för att flytta tillbaka till Skåne. Jag skulle inte ha en chans att försörja mig själv och ett barn på en kulturarbetarlön i Stockholm och jag hade genom facebook upptäckt att jag hade ett litet kontaktnät kvar, trots mina tjugo år i storstaden och ytterligare tio år runt om i Sverige. Jag fick en chans, blev utköpt ur lägenheten och köpte mig ett nytt liv för pengarna. Jag köpte mig vingar. Idag lever jag ur hand i mun och vet att kvinnors styrka och fiffighet inte är ärftlig. Att lyckas mot alla odds beror på omständigheter, vänner, tajming och tur. Jag tror på framtiden... så humorn har jag kvar, och jag har klarat mig relativt helskinnad.

Allt Är Relativt.

Kevin Ayers - Shouting in a Bucket
Ollie Halsall - Steppin' out

försök

det är alltid svårt att formulera känslor när man är mitt uppe i något. Varje dag kan styckas upp i stort och smått, småsaker blir viktigast när man försöker greppa det största och det som efter ett tag kan tyckas var den stora händelsen försvinner bakom detaljer. John Holm skrev att man söker lösningar om menigheten, där menighetens tankar inte nå... vi har svårt att greppa det självklaraste i livet. Livet och döden. Livet händer oss medan vi är upptagna med att planera det, som John Lennon skrev efter han fått Sean, döden är så ofantligt stor, så påträngande och oformlig.

Barn är en tidsmätare, en påminnelse om vad som skall komma och vad som har varit, men framför allt vad som är. Att ha barn innebär minnen, ett ansvar, en försäkring om att det en dag skall kunna ta hand om sig själv och en förhoppning om att man vid ålderdomen skall vara älskad. Tiden som till en början ter sig som en rak linje visar sig snart vara en cirkulär, bestående av många individuella minnesmärken. Det är minnesmärkena, Kairos, som utgör det specifika, individuella. Just ditt liv.

Det finns kulturer, vars känsla för döden ligger väldigt nära. På platser där döden är ett vanligt fenomen lär man sig närma den med humor och värme, döden blir en del av familjen och barnen leker med den. Vår egen kultur har tappat bort känslan för döden, vi orkar inte längre tacklas med förlusten. Vi har lämnat över ansvaret för döden, och även den ofta så långa vägen dit, åt institutioner. Hur skall vi då någonsin kunna förstå något?

Cornelis - Huvudlösen om aftonen

Tid

när jag läser en bok hamnar jag i två tider samtidigt. Oavsett om boken är en historisk roman eller behandlar inre värden och tankar så lever jag i den tiden samtidigt som jag utför mina dagliga sysslor. Det kallas Mood på modern svenska. Redan de gamla grekerna skilde på olika sorters tid och kallade den kronologiska, tidslinjebaserade ändlösa tiden för chrónos och det avgörande tillfället, det vi minns, kairós. I konst och litteratur gestaltas Kronos av en jätte, som för att undvika sitt framtida öde tvingas äta upp sina egna barn. På bild har Caerus blivit bortglömd idag, Kairos är i stället självaste konstverket, det tidsutsnitt som avgör händelseförloppet och som är det oundvikliga resultatet av det som man ibland kan kalla för ödet. Kairós är evigheten som bryter in i tidens flöde.

Under romantiken myntades uttrycket sublimitet och ingen bättre än Caspar David Friedrich förmår att ge oss den känslan på bild, av att tiden är nu och då och alltid och att det är både högst personligt och ytterst allmängiltigt.

Sören Kierkegaard är kairos personifierad. Hans platonska kärlek till Regine har förbryllat oss och fått oss att skriva spaltmetrar om hans fysiska och psykiska hälsa, men han ansåg att hans rena kärlek till Regine bara kunde bibehållas genom avståndet. För Sören är Kronos obarmhärtig. Det är enbart Kairós som räknas, känslan av att få hålla ut i evighet.

Samtidigt funderar Goethe på samma sak men tacklar saken omvänt- han har flera relationer med olika kvinnor och får även barn med några. Fast vid ett tillfälle faller han handlöst. Det är för en ung och outbildad blomsterflicka från orten som både påminner honom om hans passion under resan till Italien och om hans begynnande ålderdom. Han beslutar sig för att gifta sig med henne, men samtiden var hård för sådana mesallianser. Det är nu han skriver Faust, som för att beskriva sitt eget rastlösa liv. Faust rasar ständigt mot nya äventyr och mål, men då han uppnår dem försvinner de. Fausts förbannelse är att han aldrig får vila i ögonblicket. Hans liv utgörs av en ständig kamp mot klockan, Kronos, och när det sista ögonblicket inträffar är det för sent. Det är vid graven han slutligen stannar upp och reflekterar över vad som varit det livsavgörande ögonblicket. Sorgligt likt det som skrevs om australiska åldringar nyligen, när de fick frågan vid sin dödsbädd; vad är det du ångrar mest i livet?

När vi väljer att diskutera känslans storhet i materiella termer är ordet tid ett alldeles utmärkt exempel. Det både går att ta på, med nanosekunders exakthet - och inte. För det jag ser just nu är tätt förknippat med det jag har i bagaget, genom känslor och minnen som lagras i hjärnans Amygdala. För Marcel Proust räckte det med madeleinekakor doppade i lindblomste, eller plötsliga ljud utan mening annat än för honom, att föras tillbaka till Semlons gröna dal. För en del av oss är livet en evig kamp mot det oundvikliga slutet. För andra är det en chans på miljarden att få lov att uppleva, känna, utvecklas och leva.

Jag citerar Sven-Eric Liedman, som har stått bakom mig i tankarna idag:

"Konsten är för den sekulariserade människan vad religionen är för den fromme.

Konsten och kärleken."