Idag gick Birgitta Andersson bort. Denna snygga kropp och anarkistiska hjärna som jag identifierar jag mig starkt med, särskilt i inkarnationen av Hedvig Hök som blivit vräkt från sin bostad i stan och bosatt sig i en byggfutt i skogen som hon delar tillsammans med besserwisserugglan Helge. Hon, som ifrågasatte allt möjligt, och som prompt måste veta hur saker och ting förhöll sig. Hon som inte kände några hinder, utan tog postcykeln till stadshuset där hon konfronterade kontorsråttor och statsmän med näsvisa frågor. Tjejen som vände dumhet till smarthet, och som fick oss barn att se att statsapparaten bestod av människor som gick att diskutera med, och att inga frågor är dumma. Ibland undrar man såklart vad det är som får en att ticka, men att Birgitta Anderssons figur i hög grad har bidragit till min uppväxt är nog ingen slump. Jag valde henne direkt när jag såg henne. Det fanns säkert något jag kände igen i den där viljan att se bakom fasaderna och att inte falla in i frestelsen att bli en fasad själv. Den där insikten som kommer med att veta att din kropp kan ge fördelar, men eftersom de inte är självvalda, och att om man inte passar sig noga, så kan din kropp även bli en nackdel. Den insikten kan komma tidigt i livet, alldeles för tidigt för en del av oss.
När jag nu bearbetar saker i samtiden som har med just kvinnokroppen att göra, blir Hedvid Hök det raka svar som samtiden behöver. Hennes lilla rutiga, rödhåriga och långnästa figur med kvasten i högsta hugg är den käftsmäll mot allt det där andra som säger till oss att det är fult med tjejhår på fel plats, och att det är fult med ett visst utseende, eller som menar att tjejåsikter är dumt och feminism är överflödigt. Att "inte alla män". Fråga Gisèle Pelicot vad hon tycker.
Jag känner en sådan bottenlös vrede över vad som framkommit på sistone och ställer mig frågande över alla män som inte säger ett ord. Och om ni säger något så är det överslätande, som "att det skulle inte kunna hända på min arbetsplats". Tjovisst! För vad samtiden har bevisat är just det, att det gäller alla män, oavsett ålder, härkomst, religion eller inkomst. Oavsett social hemvist. Det enda som länkar dem samman är en slug och kall förmåga att avhumanisera kvinnors (och barns) kroppar. Läsa dem som ägodelar. Leksaker, något som går att ersätta och kasta bort. Och detta var precis vad jag tror att Birgitta Andersson visste när hon gjorde sina rolltolkningar. När en våpig, dum kurvig snygging plötsligt blev huvudet på kvastskaftet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar