Iconoclasm

Dirk van Deelen, Barock version 1630

 Det vita vintervädret håller sitt stadiga grepp om torpet. Jag pulsar i timmar i lättpudrat skarsnö under sol som glittrar över det hemlighetsfulla, nattliga djurlivet. Där har hararna kämpat rundor, där har något stort nattdjur vilat, och där har klövar krafsat fram nattmat. Otroligt tunna små, nästan osynliga, är den lilla näbbmusens parallella spår i den tunna skarsnön, den ser ut att ha ryggsimmat sig fram. Och där ute på isen har uttrarna sin väg, stigen är upphöjd och knagglig efter att upprepade gånger ha vandrats över, under olika förhållanden. Jag märker att mina snöord är begränsade, och får förhålla mig till kärnis, snömodd, snöstorm, skare och pudersnö. Undrar hur det ter sig för en vattenvarelse, när vintern skiftar så hastigt. Ja, hur ter den sig för småkräken som behöver gömma sig för räven? Hur ter sig vintern för ett rovdjur? 

Min tavla skiftar karaktär. Jag tar till mig det jag kan med minnet och kamerans hjälp och passar på att njuta under tiden. När jag kommit hem plockas böcker fram, jag kokar varm choklad och sätter mig framför brasan. Bläddrar och läser men blir ändå inte riktigt klok. Det är som att min värld, det allseende ögat, saknar ögon inifrån. Varför får jag inte veta? 

Linda Fagerström berättar från radions kulturredaktion att konst har förändrats och förstörts av olika regimer. Rösten låter osäker, men jag vet att exemplen är så ofantliga, så många, att det är svårt att plocka fram belysande, konsthistoriska exempel utan att darra under kunskapen. Sittande på en stol med en mikrofon framför sig är det närmast en bragd att undvika att färga berättelsen. Den blir alltid subjektiv, oavsett hur man väljer att lyssna på hennes korta anföranden. Att förhålla sig till historien är en sak, att förhålla sig till sin samtid är en annan. Dessa båda förhållningssätt löper parallellt med vårt medvetande, dess utsagor utgör ett berättande, ett narrativ. Det är lögn att påstå att en berättelse är opolitisk. En konstnär vet det alltför väl, och har alltid fått förhålla sig till möjligheten att bli tolkad ur olika perspektiv. Ibland ryggsimmas det helt öppet, ibland går vägen under lager av frost, is och snö. Spåren kan få vara tydliga en dag, och måste vara otydliga en annan. Spår kan gömmas under andra spår. De kan förvilla oss genom baklängesgång, sidospår, och mängdavtryck. Spåren tolkas alltid av någon med en agenda.

Jag lägger boken åt sidan och återgår till min kardemummabulle. Smaken är förförisk och len, smör, socker och finsiktat vetemjöl lägger sig över minnet och snart är det bara de hettande kinderna kvar som kan vittna om kölden. 

"Never look down on anybody unless you´re helping him up".  J. Jackson. 

Kazimir Malevitj, Suprematistisk version 1916

Jag läser Honey Trapped. Sex, betrayal and weaponized love, av Henry R. Schlesinger.