 |
| Aubrey Beardsley |
Det finns en förklaring. Jo, så är det alltid, och den, förklaringen alltså, skiftar med tänkare. Det går lika litet att lita på den uppeldade åskådaren som påpekar matchen, som den som spelar i den. Vi har alla ett begränsat synfält, men därmed inte sagt att det är felaktigt, däremot är det färgat. Av förutfattade meningar, åsikter, smak, och preferenser. Så, för att undvika att matchen drar ut på tiden, och att vi dras in i onödiga dispyter, måste vi lita på en anonym blick, på någon som sitter inne med tekniken, lagarna och reglerna, och som kan ge oss en objektiv syn. Kort sagt, en felfri version på skedet. En klarsynt version. Något gudalikt som kan få oss att släppa och gå vidare, och tänka att allt är passerat och att nu kan andra, viktigare och vassare tänkare ta vid. Tidningarna, och nyheterna. Poddarna och bloggarna.
Att på individnivå kunna slippa ta ansvar är vad som brukligt kallas för tryggt. System baserade på objektiva lagar och regler skall garantera att allt går rätt till, så även i samhället. Så att alla vi, som känner oss trygga i samhället, kan få gå vidare med våra liv. Systemet ställer anspråk på vårt förtroende och på vårt medgivande, och för att vi skall kunna känna oss alldeles trygga måste systemet vara så osynligt som möjligt och helst agera utan avtryck. Systemet, som ger oss deltagare garantier och fördelar, måste därför vara fläckfritt.
Men ibland sker något som får systemet att verka skevt. Det har liksom glidit ur händerna. Glitchat. Som när fem fingrar plötsligt blir sex, historiska landskapsfoton liknar jehovasvittnen-paradis för helvita trettioåringar, ekbacken har blivit oigenomtränglig av sly, sommarens hussvalor kallas ohyra och måste utrotas, den norrländska strömmingen importeras, det krattas för kärnvapen, kvinnor och barn förvandlas till transaktioner och t.o.m. skolor blir pedofila jaktmarker, vi har nu ett system som utvisar spädbarn - ensamma. Kan man då inte undra litet över hur det där systemet är funtat, på hur det är skapt, och av vem? För ibland kan det faktiskt tyckas som att det bakom det där välsmorda maskineriet satt en helt vanlig person som gjorde misstag. Lustiga tanke. Ja, åt vem är det där finurligt uttänkta och ofelbara systemet tänkt? Och hur är det egentligen ställt med samhället, tryggheten och allting. Kan man tänka. Min förklaring är enkel. Men då den inte är objektiv vågar jag knappast delge att syftet med detta är att göra riket så oattraktivt att styra att man mer än gärna lämnar över handduken till den sittande. Men jag avslutar ändå med en trist sensmoralknorr. Här kommer den.
Snälla lilla systemet, ge mig den gamla hederliga, tråkiga, mjäkiga och normala svenska modellen tillbaka. Allt är förlåtet. Jag förbehåller mig rätten att få göra uppror, vara galen, opålitlig, full av upptåg och ånger, jag ser det som min rättighet och egenskap, inte din.
Jag läser Klenoden av Klas Östergren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar