fyken

Patrik Andiné

 så kom den, februaristormen, tjutande och visslande, och lämnade ett mjukt täcke över alltsamman. Snösvängen hade redan kört förbi tre gånger och teet var ännu inte urdrucket. Under täcket var det varmt, brasan sprakade i rummet bredvid, och boken hon läste kändes som var den skriven under nattens blå timma, lätt som den virvelvind av snö som just nu dansade över markens frusna skorpa. Hon såg för sitt inre saker att måla fram när våren kom, för den skulle komma en dag. För hon såg allt så klart, skuggornas murkna vrår som blev till färg, och färgerna som skulle bli kompositioner, kompositionerna till verk och verket som förändrade rummets ordning. Hon skulle få flytta tavlorna som redan hängde där, det skulle tillföra mening, om så för den korta stund som omdaningen skedde. Och så, en mycket vacker dag skulle färgen mörkna, flagna och spricka upp, lärften bli slapp och släppa, och smulorna skulle sopas upp av flinka fingrar av någon med en lika egensinnig smak som hennes, och bäras av en alldeles egen tanke. Ja, allt skulle få en ordning som bara framtidens alla framtider kände till. Den ovissheten. Den fina ovissheten.