Mars

Mars i sin vagn. Jan Sadeler efter Maarten de Vos, ca 1589

Om den inre moralen är försvagad efter tider av tillit till ett fungerande samhälle, vad sker då med människan när samhället har blivit demoraliserat, totalitärt? Ja, det är mindre en fråga än ett påstående, och något jag har gått och grunnat på sedan några år. En vag känsla som jag anser har blivit besannad, en känsla av att en personlig moralisk kompass har ersatts av vinstmarginaler och maximeringspotential. Tanken på att ett rent samvete kräver ett rent samhälle förbryllar, eftersom motsatsen också samexisterar, precis som en mix av dem. Vi är individer, men beroende och påverkade av varandra, och samhället är summan av det vi tänker, gör och väljer. Om vi likt politikerna reducerar vårt individval till två ytterligheter, står valet mellan att vara påverkad och oren i ett smutsigt samhälle, och av att känna sig ren i ett otillgängligt stålbad. Det verkar där som att flertalet väljer det senare alternativet. Slippa ansvar för en vag och olustig inre känsla av att något saknas. Bli en maskinist i ett robotiserat liv. Fulländad likt en dator. Nästan som plast. Det är för torftigt, och mitt inre hästego slår bakut. Det är ändå den röda eldhästens år. 

I månaden mars ställer sig alla frågor på tå, inte bara mina. Det utbryter krig, pandemier, oro över ekonomi och om blommor och bin, vi dör som flugor. Varför, är det ingen som frågar sig. Nej, för nu måste allt vändas om och förnyas och ingen får någonsin blicka bakåt. Janus både blundar och ser på samma gång. Varför denna brådska, frågar jag mig? Är det en fråga om förtröstan vi behöver, en inre ro helt fri från samvete, som den predikas av högerkommunikatören Jordan Peterson, eller Luther, som färgad av en strävan mot att bli bekant med sig själv ser alla sina egenheter som en möjlig lösning. Ingen skam, bara förståelse. Montaigne brottades hela livstiden med sin inre röst, gick i närkamp och skärskådade sina personliga åsikter och handlingar och skapade genom denna inre dialog ett försök till närmande. Essayerna ger läsaren absolution, frihet från skuld och skam. Men medan Montaignes inre skärmytslingar knappast läses idag, är det hans samtide demagog som slukas av desto fler. Nu lär vi oss vikten av ta tag i yttre materiella saker, att peka med hela handen, kriga och fäktas och att aldrig blicka inåt. Att aldrig någonsin uppfattas som svag. Nej, aldrig är det ditt fel, skyll på andra bara, på ödet, på otur. Sparka nedåt. 

Innan Mars våldtog en kvinna som sen födde tvillingarna som gav namn åt Roms kullar var han Ares, underordnad, felbar och straffbar. Undrar varför månaden fick sitt romerska namn. [sic!]

Pferd in einer Landschaft, Franz Marc 1910