När jag öppnar dörren för morgonens första flukt möts jag av en kompakt vägg av röster. Vägen från dörr till dörr vadar jag bland alla ljud, och först efter att öronen har vant sig efter en stund går det att urskilja vem det är som talar, och vad som sticker ut. Vårmorgonens starkaste talare har varit stararna, rödvingetrastarna och taltrastarna som hänger som fullkomliga rövarband uppe bland trädkronorna mellan gryning till tiotiden, där bakom hörs hackspettarna ropa och kalla och under alltsamman lyssnar rödhake, gärdsmyg och bofink med sina ljuvliga, sirliga melodier. Våren har kommit med ovanligt många hackspettar, och min vana trogen ska jag oroa mig. Trängs de ihop? Är de högljudda lockropen och de ivriga parningsceremonierna ett naturens sätt att sålla ut de som inte håller måttet, de som blivit över när marken brukas med allt snävare marginaler?
Det räcker med oro, och när jag har druckit kaffet och dragit på mig stövlar och benkläder, lämplig tröja och jacka så går jag ut och möter verkligheten. Den, som den moderna människan gör allt för att slippa, består av de vackra rösterna från lärkan, taltrasten, koltrasten och nere vid ruinen häckar forsärlan stolt. Han har funnit sin vän och struntar i världen utanför, gömmer sig ett slag under kungsörnens plötsliga skugga och vet att tiden är för kort för att oroas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar