Accipiter nisus

 Det har varit en torr, men långt ifrån händelselös månad, med solen kom värmen och vårfåglarna. Sedan tösen flyttade har jag blivit säkrare (absolut inte bra, men bättre), på att avgöra fåglarna på deras läten. När jag inte kan fråga henne får hon stå ut med meddelanden från en brydd morsa ute på span istället, men eftersom hon är upptagen med annat blir det inte så ofta, och jag har varit tvungen att ta mig i kragen. Inget ont som inte för något gott med sig. Målet är att kunna se med slutna ögon, och jag är på god väg. Att läsa av omgivningen med hörseln är som att vandra i en klassisk, kinesisk landskapsmålning, med koncentrationen på helspänn kan man följa en stig allt längre in och försvinna. Ljudbilden är som det heter - en målning, och även bristen på ljud berättar om vad som sker runt omkring.

Igår fick jag se en hornuggla vid dammarna, den spände sig trådsmal och låtsades inte synas och det var nära att jag missade den där jag satt och spejade på två rådjur som just skulle passera. Strax därpå fick jag se två gråhägrar och en trana som gick och nappade något, kanske groddjur, i den innersta dammen. Det är märkligt att jag aldrig har sett något hägerbo här än, i Stockholm kunde jag på bara en tiominuters promenad från ridskolan vid Isbladskärret, se på hur hägrarna häckade i klungor uppe i trädkronorna. De var ju överallt, precis som skäggdoppingarna i Hagaparken som parade sig inför en hängiven publik varje vår. Nå, vad jag inte hade fått se där, och som jag nog aldrig mer kommer att få se - är hur en mycket upprörd forsärla jagar bort en sparvhök. Det var verkligen enastående. Nu är ju inte sparvhöken särskilt krallig, men bra mycket större än ärlan, och snabbare. Förmodligen så var höken inte särskilt hungrig, eller så hade ärlan mer att förlora på tvekampen, för efter mycket arga flöjtanden och vilda närmanden från en beslutsam hanne, gav sparvhöken faktiskt upp och seglade iväg. Under några minuter hann jag tänka att den kanske redan hade tagit den andra forsärlan, men fick snart se båda två igen, där de brukar sitta ute på en sten eller på det årsgamla gräset ute på ön. Vattnet har sjunkit undan sedan senaste floden och nu syns stenarna ute i forsen och delar av ön är torrlagda igen. Det ligger mycket bråte och grenar i den ena strömfåran som har lagt sig så att det skulle vara en enkel match för en räv eller katt att ta sig över. Jag har försökt att bända och sparka litet med foten, men det sitter för hårt. Kanske att ett skyfall skulle göra susen, för trädgården skulle det i alla fall göra gott. 

Förutom torkan har mars varit de stora temperaturskillnadernas månad, nätterna har hållit sig kring -6° och de soliga dagarna över 20°, den annalkande kallfronten innebar bara en marginell skillnad. Jag har täckt dagens lavendelsticklingar med löv och låtit rabatterna vara, de små beslutsamma skotten behöver ro. Krattar jag litet försiktigt och lyfter på löven syns täta buskar av hålnunneört och vid bäcken spirar flera skott från kungsängsliljan som jag satte i fjol.