Det blev en tur till dammarna idag, luften gick ur mig efter att ekarna föll i vinter och jag har inte kunnat förmå mig till att se eländet, dels av rädsla för att inte uppleva förra årets euforier och för vad det har gjort med djur- och fågellivet. Men trots det starkt decimerade antalet gamla hålträd fick jag ändå uppleva våryra. Förlåt mig Mars, men du är ändå väldigt skön trots bitande isnätter och trots att jag inte får ner grepen i odlingsbäddarna än. I förmiddags blev en skön kopp kaffe till ljudet av fallande flöjttoner inledningen till dagens första fågelglädje. Trädlärkorna verkar åtminstone uppskatta kalhyggena, och tillsammans med de små odlingslotterna och gläntorna vi har här runt oss lär det vara precis sådana biotoper som de gillar. Idag hörde jag inte mindre än tre stycken sjunga här hemma, och litet senare ytterligare två vid dammarna, dessa underbara, lätt vemodiga trallar som känns ända ner i tårna får mig alltid på humör. Vem vet, har jag varit trädlärka en gång? Lärkornas flyktsång är onomatopoetisk, lulululu... en fallande melodi i olika skalor, lätt virvlande ibland, kanske berättar den om det fågeln har upplevt under resan, möjligen är det glädjen över att ha fått landa på en fridfull plats. Säkert är det i alla fall, att den som hör sången förleds att följa efter.
Vid dammarna var det knastertorrt efter den hårda decimeringen av skuggande kronor, så det var svårt att smyga obemärkt på det sjungande tranparet. Jag råkade skrämma upp dem så att de i rena förskräckelsen hann försvinna bakom en skärm av täta buskage, och bilden jag tog med mobilen är både skev och suddig. Inga krickor än, kanske att de återvänder i år, men jag vågar inte hoppas. På den förut så vackra grusåsen, där som vitsipporna och tibasten stod tät förra året, har de grövsta träden fällts och bärgaren gjort elaka sår i marken. Kors och tvärs över våtsänkan och backarna har rötter och fruktbärande träd flisats sönder under larvfötterna. Förra gången jag var här grät jag hejdlöst men idag var jag ändå litet förberedd, och när tre olika hackspettar ljöd kunde jag känna en viss tillförsikt. En ensam tibastkvist uppe på den skuggiga delen av kullen hade fått en blomma och nere vid krickornas damm, mitt bland vassa stenar och torrt grus hade en tussilago just öppnat sin fjuniga kalk. Naturen läker, så är det... och just som jag skriver kommer koltrastens sång in genom ventilen och förgyller kvällens rotmos. Det är så han berättar för oss om varför vi lever, vi behöver påminnas om det ibland.
Lena Nyman sjunger Boye: Ja visst gör det ont när knoppar brister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar