där som forskarlen och bäckahästen bor

om några månader blommar mandelblomman här

 Som anden ur flaskan kom så våren, idag hittade gransångaren hit och årets första humla klättrade på vingliga ben över de torra ekbladen vid de gamla fiskedammarna. Gårdagens nyvaknade påfågelöga satt kvar på väggen under toalettfönstret i morse, den hade fått rimfrost på antennerna men så snart solen smög sig upp på väggen var den borta. Nu gäller det att ta tillvara på soltimmarna. Nätterna är fortfarande mycket kalla och nästa vecka är det lovat strängare väder. Jag har hunnit vända på odlingsbäddarna och skapat fyra nya rutor med fin kompost och sand, men än är det för tidigt att sätta något i jorden.

Under ett par glimrande sekunder skär ett välbekant ljud genom forsen, där på andra sidan kvarnruinen svingar sig två orange gestalter i yster dans över vattenkaskaderna, och efter att ha snott sig om varandra ytterligare ett par varv, försvinner de som blå blixtar bakom nästa krök en liten bit uppströms. Det var då för väl att jag hann se, dessutom på platsen där jag hade missat den med en hårsmån för tio år sedan. Det var då första gången tösen såg kungsfiskaren, och pappan upptäckte den när jag höll på att packa upp kaffekorgen. Vi hade nyss flyttat hit och jag tyckte att platsen var det vackraste jag hade sett, sedan dess har jag varit här så gott som varje dag och upplevt flera fåglar för första gången, förra året buskskvätta och kärrsångare men aldrig kungsfiskaren, inte här. Platsen är en riktig pärla och jag är sparsam med vem jag tar med mig. Under torrsommaren 2018 vallfärdade vi hit för att hämta vatten till odlingarna och satt då i skuggan under den stora lönnen och doppade fötterna medan trollsländor svirrande omkring och nyfikna kalvar glodde på. Här fann vi svalka för att läsa eller teckna en stund innan det var dags att ta med oss kannorna hem till de törstande tomaterna. Förra våren såg jag en forsärla leta mat ute på bråtesöarna som hade samlats under vintern, och mängder av gärdsmygar och rödhakar som också hade hittat hit när isen lagt sig tjock över sjöarna, ån och bäcken. Nu hoppas jag att humlan, påfågelögat och kungsfiskarna klarar kommande vecka, plötsliga temperaturväxlingar frestar hårt på de små liven.

När jag sitter här på den gamla ekstocken dröjer det inte så länge innan min stenighet faller in i forsens rörlighet och jag är lika tråkig och ointressant som alla andra tillfälliga pinnar och bråte som dyker upp och försvinner efter ett tag. Då kan jag få ta del av en bråkdel av djurens och fåglarnas liv, detta oändliga äventyr som sträcker sig miljontals år bakåt och bortom den mätbara tid vi kallar vår. Det är när jag har förstenats och sitter invid forsen som alla små molekyler blir enade och fylls av mening. Vatten och sten, lavar och mossa, svampar, mylla, fåglar och däggdjur är orsaken till att jag sitter här, de utgör min varelse och hela mitt vara. Jag tänker då på hur många människor som har suttit här förut och tänkt och betraktat hur fåglarna betett sig, hur det har påverkat deras liv. Säkert visste de som satt här för tvåhundra år sedan det som dagens forskare sakta börjar förstå, att om skogssnäppan kom tidigt skulle det bli en våt och regnig sommar. Honans ankomst beror på hur hon tolkar vindar och luftströmmar under sin vistelse och resa, och hon tar det säkra före det osäkra. Tack vare generationer av erfarenhet, noggranna kalkyler och en hel del slit har arten lyckats hålla sig levande sedan före jura. Homo sapiens har funnits under 200.000 år och är del av fåglarna, att vi tillhör dem istället för tvärtom märks tydligt på hur hönsfåglarna beter sig. Mina höns talar om för mig vad som behövs, och jag ska bara vara tacksam.

Didn't it Rain - Sister Rosetta Tharpe

Naturträne - Nina Hagen beim Rockpalast -79