Den ena katten skyndar in och värmer tassarna en kort stund, hon tar sig en frukost i all hast och skyndar sedan ut för att fortsätta kivas med skatan, den andre kan inte vänta på att få lägga sig i solen framför brasan och sedan ligga där tills matte tycker att hans blåsa borde vara full. De har så olika sätt att leva, äta, njuta och samtidigt har de exakt likadana behov. Inte är det min uppgift att uppfostra dem till likhet bara för att de ska anpassa sig till det liv jag tycker är ett bra sätt att leva?
Vi njuter av solen, jag kan sitta ute i timmar med en bok, och är för gammal för att oroa mig för strålning eller melanom. Kanske att jag är litet fatalist ändå, man blir lätt det när man lever i närheten av naturen. Jag låter radion stå på medan huset blir uppvärmt, tänker att det är vackra essäer jag hör men att allt handlar om utsatthet. Även jag ägnar tid åt att pliktskyldigt försöka förstå mig på händelseförlopp, kunskap är viktigt för att kunna fälla omdömen, ändå kommer jag alltid fram till det enkla som alla barn och föräldrar vet, att hunger och svält skapar ondska. Det spelar ingen roll hur mycket jag drar paralleller ur mitt eget liv, när jag själv aldrig har upplevt den hunger som river i magen eller i själen. Jag har alltid kunnat släcka törsten.
När jag går på loppmarknader köper jag böcker. På bokhylleraderna läser jag det liv som andra har levt, och ratat. Titlarna handlar om kärlek och drömmar. Vi är väldigt olika, samtidigt väldigt lika. Min vän bjöd in för att slippa sitta själv under årsdagen som skilsmässan var ett faktum, och hade skrivit en vacker text på sina sociala nätverk för att få sympati, själv gömmer jag mig undan, vill glömma. Tänker att det inte angår eller berör, tänker att det skulle vara förmätet i det stora skeendet som heter världshistorian. Söker mening i de långa skeenden istället, så som humanister alltid har gjort. Sedan, när jag sitter där ute i världen, med andras världar mellan pärmarna i min hand, kommer fåglarna och bina påminna mig om att de stora skeendena är de små skeendena, och att allt är fullständigt normalt för nuet.
Det är sannerligen njutbart där ute. Nu knäpper jag av radion och går ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar