Liv

 Vad är det att leva ett värdigt liv? Jag har nyss avslutat tre romaner som har berättat om hur det är att leva under en förtryckande regim. Anpassningsförmågan är en av mänsklighetens stora framstegsrecept, hon har kunnat leva under de värsta förhållanden och ändå alltid, på något sätt lyckats upprätthålla sin hållning. Men vad innebär livet, när hon måste förminska sig själv för att överleva, när sinnena används för att undvika attacker, påhopp, repressioner? Hon blir nog expert på strukturer, på att genomlista och överlista regelverk och förhållningssätt, sociala som politiska. Kanske måste hon därmed även förtrycka sina impulser och sinnen, så att smak, doft och känsel måste gömmas för annan slags varseblivning? Det sjätte sinnet kan innebära skillnaden mellan liv och död. Med den tanken plockade jag fram en helt annan bok, den handlar om varseblivning hos andra organismer än den mänskliga. Svamparna, dessa märkliga fenomen, är en livsform som har sorterats in under växterna för att de inte följer våra metaboliska kroppsregler, och därför inte passar in under kategorin djur. Egentligen, visar det sig, är svampar mer lika människan än vi tidigare hade antagit. De äger sociala förmågor, kan förutse faror och använder både list och kärlek för att förstå sin omvärld. Sex har de, med. Många svampar är egentligen amöbor, slemsvampen är en livsform som kan anta flera olika skepnader beroende på omgivning och behov. Det finns rovdjur bland svamparna, och några kan till och med bryta ner plast och radioaktivt avfall.

När jag läser gör jag ett försök att förstå mig själv, det är oerhört befriande att upptäcka likheter mellan det jag behärskar och den vetenskap som jag inte har någon kunskap om. Naturvetenskapens nya upptäckter liknar alltmer min egen värld, här ryms existentiella frågor, sexuell preferens, relationer och sociala strukturer, kroppslighet och sinnlighet, helhetssyn, och även om detta forskande bara är i sin linda än, börjar man sakta se på andra livsformer som likvärdiga. Genom att göra jämförelser med helt en annan livsform än min egen, kan jag plötsligt se saker som tidigare varit dolda, bara för att jag har tagit dem för givna. Våra sinnen använder vi för att avgöra gränser, men även känna samhörighet. Slemhinnorna är våra sexuella kommunikationscentraler, lika gränslösa som amöbans, och står i direktkontakt med den stora fettklump under kraniet som vi kallar medvetandet, och som vi lägger allt fokus på när vi jämför andra organismer med oss som utgångspunkt. Jonna Bornemark kallar oss därför för huvudfotingar, eftersom vi lever i tanken på saker som vi har gjort, eller tänker att vi ska göra, när livet är det som sker genom impulser på huden, slemhinnorna, och nervbanorna. Vi, liksom svamparna, behöver omvärlden för att förstå oss själv, och detta görs genom att använda vår genomsläpplighet, vår alldeles egen gränslöshet. För att förstå och uppskatta den fantastiska värld som är vår enda, krävs njutning. Det får vi genom kontakt med omgivningen via våra kroppsöppningar, precis som tryffeln, amöban, eller bonobon. Om vi såg på liv som processer, istället för som vi gör idag, beskriva livsformer som ting, skulle likheterna bli väldigt mycket klarare och gränserna upplösas. Vari ligger då skillnaden mellan liv och död?

 

 

Röster om förtryck: Bön för Tjornobyl av Svetlana Aleksijevitj, En kalv med eken stångades av Alexander Soljsjenitsyn, Redan då var räven jägare av Herta Müller.

Jag läser nu Ett sammanvävt liv: hur svamparna förenar vår värld, förändrar våra sinnen och formar vår framtid av Merlin Sheldrake.

Tankar för dagen, Jesper Waldersten - Telefonkön