Värdigheten

 Jag sitter uppflugen i sängen på tösens rum och har gjort mig en kopp te och lagt fram några kakor som skall njutas till boken. Ute regnar det sedan i natt, veckans sista arbetspass är färdigt och bilen har lämnats och hämtats igen efter en andra omgång på verkstaden. Jag hade tänkt ta cykeln för att simma under tiden men beslutade mig för att ta en läsdag istället. Klockan är redan över sex, dagen har gått och av läsningen blev det inget.

På senaste tiden har mycket omkring oss handlat om plötsliga dödsfall, tösen sitter i detta nu i en bil med sin pappa på väg till farbroderns begravning i Karlskrona. B-Å hann bli 53 innan han beslutade sig för att koppla bort insulinpumpen och somna in i sitt hem. Vid tiden före dödsfallet hade han hunnit kontakta alla i sin närhet, ringa de viktiga samtalen, och skriva den sista viljan. Han var färdig med livet, och även om budet kom som en chock för oss andra fanns det ändå en logik som vi kunde förstå. Värst är det för farmor, och ovanpå detta coronaåret som har gjort det svårt för dem att mötas. Han, som hade överlevt en bilkrasch och suttit med huvudet i skruvstäd i ett halvår för att ryggraden varit av, han som hade levt med diabetes sedan femårsåldern men aldrig brytt sig om att kuvas under sjukdomens grepp - tvärtom var det som om han gjorde allt dubbelt upp. Som en hämnd på sjukdomen drack han mest, åt sämst och levde vildast. Konsekvensen av ett hårt liv märktes förstås med tiden. Först kom amputeringen av en fot, sedan smög sig den stegvisa blindheten på, men när allt fler inre organ slutade att fungera och han fick upphöra med sådant som han tyckte om och därmed tvingades in i ett trångt liv där sjukdomen tog över ramarna, tog orken slut. Stoltheten, värdigheten och livsgnistan hade slocknat. Det är lätt att förstå.

Att kunna besluta om tidpunkten och formerna för sin egen död är en viktig mänsklig rättighet i flertalet länder idag. Holland var först att legalisera aktiv dödshjälp 2002, och för mindre än två veckor sedan talade jag med mina holländska vänner om just detta. Jag hade tänkt skriva litet om det, eftersom det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, men så kom verkligheten emellan och det föll sig svårt eftersom det hade kommit för nära. Men jag hoppas att tankarna kan få falla i god jord, särskilt som frågan kring dödshjälp är komplex och kontroversiell. Eutanasi är i mina ögon humant och värdigt, så länge personen vid beslutet är vid sina sinnes fulla bruk och gör det på goda grunder, och så länge som utförandet kan få göras utan misstanke. 

För litet mer än ett halvår sedan tog en man sitt liv genom att köra över med sin bil på fel sida vägen och drog med en ung flicka i kraschen. Idag lever hon med ständig hjälp och kommer troligen inte att kunna ta någon examen eller få barn. Om mannen i bilen hade fått adekvat hjälp, kanske hennes ungdomsliv hade kunnat sparas och hennes pojkvän sluppit de kval som en framtida separation kommer att innebära, för båda. Hon kommer att vilja kämpa, för sina syskon, och föräldrarna, och för vännernas skull, eftersom livets mening handlar om att skänka lycka. Att vilja ta sitt liv är ett precis lika allvarligt beslut som att vilja ge någon liv och har egentligen samma skärningspunkt som jag ser det. Vi tar av tiden vi har för att ge åt den som saknar. Det är vackert, det är sorgligt, och det är djupt mänskligt. Ingen vill vara till last, vi vill bara skänka lycka, och därigenom frihet.

I trädgården doftar det nu tungt av rosor och kaprifol efter regnet, rödsjärtungarna låter allt mer och allt högre och jag har nyss upptäckt ett gärdsmygsbo under lillstugans takfall.

 

Jag ger dig min morgon - Fred Åkerström