Rapport från en hattask

I ett skogsbryn ungefär mitt i det sydligaste landskapet ligger en hattask av rödkreppat siden. Den som vågar sig nära och kikar in genom de små grönspröjsade fönsterna i fasaden kan se att asken är klädd med rosentapet och att den i sin tur är fullständigt täckt av små tavlor och bokhyllor som, i sin tur är fyllda med gammalt bråte. Det är inte en rät vinkel eller vit fläck någonstans, utan det tycks som att bostaden är hämtad från en annan tid, med andra ideal och preferenser.

Här bor en gammal husmusa med sina små löss som sällskap, musan bär med högburen stolthet på en grånade afghanpäls trots att, eller är det kanske just för hon som mycket ung hade blivit skedmatad med fördomar om hur man skall se på åldrade musor med långt hår, som hon ofta testade omvärldens tålamod. Hon var nog allt litet 'sådan' ändå, ständigt med åsikter om det mesta, ständigt omvärderande och prövande. Sådan som man blir när man läser mycket. Tag det som en varning! Hon anser t.ex.att världen omkring henne är en orättvis och mystiskt oroväckande plats. På frågan varför hon tycker så ges inga tydliga svar men hon plitar ivrigt på memoarerna. Husmusan är ointresserad av detaljer, hon tycker att det finns viktigare och större ting att engagera sig i än småsaker som andra påminner henne om, hon kallar sig själv disträ av den anledningen, för att föregå andras omdömen som lätt kunde låta nedlåtande, vilket hon vill bespara dem.

Via fågelbud får hon nyheter från när och fjärran, av stadskusinerna från asfaltdjungeln i Nordrhein-Westfahlen har hon just fått veta att skyfallen som härjar där har översvämmat den gamla medeltidslyan i Oberkassel, och att kusinerna nu flyter runt på en flotte i riktning mot gamle Willi im Grafenberger Wald. Förhoppningsvis kan han förse dem med både mat och torra sängar, men Willi som är skogsvaktmästare har andra små djur att ta vara på, för staden är stor och djuren som behöver hjälp många. 

Runt omkring henne tycks världen flyta runt i limbo, det brinner där och det regnar här, det smälter och det skövlas, hon tycker sig själv vara den enda som lever ett någorlunda normalt liv, men så har hennes måttstock klara begränsningar. Hon ger t.ex. blanka tusan i ny teknik, framsteg handlar för henne om att klara livhanken, och överlever hon grannkattens skarpa klor och ormvråkens mörka skugga och kan läsa mycket och på så vis bygga vidare på ett rikt inre liv, så är hon nöjd. Men ibland beger även hon sig ut på små eskapader och bjuder på små fester, besöker vänner och bekanta, för sådant är livets salt. Om du tittar riktigt noga nästa gång du vandrar förbi kan du nog se hur hon dansar in i den svalkande sommarnatten till ljudet av gitarrer, kastanjetter, cymbal, flöjt och harpa, men du måste vara lyhörd och veckla ihop dig till hennes nivå och drista dig ut från allmänna farvägar. Tag nu detta som en varning; livet här är beroendeframkallande, eftersom stillheten och tystnaden som vilar över platsen är en livsfarlig drog. Har du tagit den en gång, går den inte att få ur systemet.

 

Linda Perhacs - Paper Mountain Man

Hey, Who Really Cares

Hon har nyss läst: Alexandra Kollontay, Den stora kärleken, och har avbrutit Bo Widerbergs Erotikon eftersom den var trist och bedagad, nu tänker hon läsa Sigrid Combüchens Parsifal