Lady´s bedstraw

 Det är sista veckodagen av sista arbetsveckan och jag är ledig. Vädret är milt, rosor och fågelsång omger mig där jag sitter på den första anhalten för dagen och jag känner mig lugn och harmonisk. Gök från sydöst, sång av trädlärka och sånglärka, gärdsmyg, koltrast och så taltrasten, som låter som en tropisk blandning av buse och sommargylling, fyller min luft med smickrande toner. 

På ett fat ligger det avklippta och överblommande rosor som jag kan flytta varthelst jag befinner mig under dagen, väldoften förstärker Satansversernas magiska realism. Rushdie slussar mig genom en värld bestående av änglar och demoner, jag känner igen mig hos huvudpersonen, i viljan att se igenom tingen, i den känslighet som samhället ser som en belastning och kallar för överkänslighet. Samhället post-Thatcher har åldrats utan grace, det lyssnar inte, ser inte, känner inte, utan kan bara njuta av vinst och hämnd. Jag har det jag behöver i en kopp kaffe, humlesurr, mjuka vindar och i mitt eget universum med planer som går att uppnå och en framtid som uppstår inom kort. Just i ögonblicket ser jag inga besvikelser eller ledsnader och upplever en nästan erotiskt laddad njutning av gulmårans tunga honungsdoft och i suset från en plötslig vindil som går genom trädkronorna och som får huden att knottras.

Första konserten, andra vaccinsprutan, semestern i startgroparna, sådant får en att omvärdera och glömma bort begränsningarna som nyss fanns. Jag är en lyckligt lottad jäkel och jag vet det.

Beethovens "Pastoral" Symfoni no.6 i F-dur med gök, vaktelslag och näktergal i melodin

 Charlotte Gainsbourg - 5:55