Jag sitter i dörröppningen och lyssnar på fåren som bräker från grannens lilla farm. Har precis slukat en enorm portion pasta med stekta kantareller och parmesan och känner mig rätt spak. Spak som i nöjd, alltså. För ungefär nio timmar sedan gav jag mig av på resa mot Nimis som fyller 40 år idag. Evenemanget skulle firas med både ministerhopp och grundarens närvaro, klart som korvspad att konstvetaren måste vara på plats, var ska inte sleven vara?
Det var en disig sista dag i månaden juli. Torpet vaknade tidigt, eftersom dottern hade tidigt arbetspass och modern var färdigsövd. Sömnen börjar bli kortare, hon antog att det berodde på åldern eftersom det knappast fanns något alternativ att skylla på, och det där med att dricka för litet vatten började bli uttjatat. Hon fick finna sig i det, helt enkelt.
Efter några timmars sakta morgnande, med sedvanlig radiolyssning (alltid P1) och en stor balja te med påföljande kaffe, diskades veckans disk och packades en lunchväska. Det hade lovats sol och hon såg fram emot att få ta en kopp fika med dubbelsmörgås ute vid Ladoniens klippor. Nästan som ett annat land, tänkte hon, och log litet snett åt sin tråkighet. Det hade inte blivit mycket resande av de senaste åren, hon brukade säga att hon var nöjd med livet som det var, men sanningen var den att eftersom det inte gavs några alternativ (där heller), så intalade hon sig med viss framgång, att livet var rätt bra som det var. Just idag fungerade det i alla fall.
Resan gick fort, varenda gång hon parkerade vid Arilds hamn påminde hon sig om att det var väl attan att det skulle behöva ta så lång tid mellan varje gång. Arild var en av hennes favoritplatser, det var sedan mycket länge, och hon hade många fina minnen härifrån (ja och en del tråkiga med såklart, för tanten hade ju levt ett tag). Hon tog ut sin ränsel och pick och pack ur bilen och gick sen genom de små pittoreska gränderna för att som vanligt först kontrollera badtemperaturen vid tantbadet. Där slog hon sig i slang med ett par engelsmän och några friska damer som just kommit ur spat, och fick höra att vattnet var friskt, men skönt, och fortsatte kort därpå sin vandring, riktning Mölle. Vid Röde Hall stannade hon en stund. Här hade hon planerat att ta dagens första dopp, men det var för grått än så hon tog sin ränsel och fortsatte. Det skulle bli vackrare framåt dagen, intalade hon sig. På vägen mot målet tätnade turisterna, och framme vid statsgränsen var det så mycket människor att till och med de tungt beväpnade vakterna såg litet bekymrade ut. Vid exakt utsatt tidpunkt (hon brukade hålla tiden) befann hon sig på Ladonsk mark, och kunde glatt vinka åt sina knasiga vänner.
Jaja, slutet gott, allt gått. Dock kan hon, all festlig uppståndelse och fröjd och gamman till trots, konstatera att höjdpunkten varit att få bevittna den dagsgamla tjurkalven som ömt tryckte sig intill sin mamma under sitt livs första hagbyte. Det måste väl ändå kröna allas hjärtan, en sådan vacker syn, tänkte hon.
Jo, litet tradig är hon allt, tanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar